Krönika om vårens böcker

I runda slängar ges det ut 12 000 böcker varje år i Sverige. Det säger sig självt att det är en promille av dessa som kommer att behålla sitt läsvärde avsevärt längre än ett salladshuvud håller sig ätbart. Böcker har blivit färskvaror, och kanske allt mer så i våra tider där andra former av berättande – tv-serier och tv-spel – fått allt högre status och allt större utrymme. Om bara en enda av de böcker som ges ut 2023 fortfarande hittar läsare efter ett tiotal år kan just den boken skatta sig lycklig, medan resten obönhörligt hamnar på loppis och i bibliotekens magasin, i bästa fall.

 

Som vanligt är det omöjligt att förutsäga något om den utgivning som stundar under årets första månader. Men nog finns det potentiella kandidater till att erhålla klassikerstatus. Här finns Nobelpristagare, men framför allt anar jag minst två kommande pristagare i den utländska utgivningen.

 

Louise Glück fick Nobelpriset för sin (ganska suveräna) poesi 2020, och i vår anländer hennes första prosabok, Marigold och Rose (Rámus). Och Jamaica Kincaid har föreslagits som pristagare så många gånger att jag måste dubbelkolla för att se att hon sorgligt nog inte fått det ännu. Hennes reseskildring Bland blommor (Tranan) utkommer lägligt nog ett år som rimligen borde vara hennes.

 

En annan tänkbar pristagare kommer från Argentina och heter Samanta Schweblin, vars novellsamling Sju tomma hus (också Tranan) är den bok jag allra mest ser fram emot. Och när Svenska Akademien väl hittar fram till Norge kan pristagaren mycket väl heta Gunnhild Øyehaug: hon är en annan suverän novellförfattare, och i vår kan vi avnjuta samlingen Knutar (Nirstedt/Litteratur). Franska Nina Bouraoui är också förtjänt av ett Nobelpris; alla hennes tidigare översatta romaner – tolv stycken – är läsvärda, och nu utkommer Tillfredsställelse (Elisabeth Grate). Svenska Akademien gillar ju franska författare: med Bouraoui kunde de för en gångs skull hitta en som är bra på riktigt.

 

Som synes är det de små förlagen du bör ha ögonen på om du vill läsa den intressantaste litteraturen som skrivs just nu runt om i världen. Om du för all del nöjer dig med det engelskspråkiga finns ju Cormac McCarthy, som sexton år efter sin senaste roman Vägen återkommer med två romaner, Stella Maris och Passageraren (Bonniers), samlade i en knappt 700-sidig volym. Han har isolerat sig med en grupp teoretiska fysiker och de här romanerna bär tydliga spår av deras konversationer.

 

McCarthy fyller 90 år nästa år. Den betydligt yngre Karl Ove Knausgård har valt att kalla sin tredje bok i den nya serie för Det tredje riket (Bonniers). Den lär ju, oavsett om vi vill det eller inte, bli vårens mest omtalade bok. Den som hoppas att han ska upprepa sin succé – en pubertal 400-sidig essä om Hitler – blir dock besviken, då boken är betydligt tunnare än bok nummer 1 (666 sidor) och 2 (777 sidor) i serien.

 

För svenskt vidkommande är det främst två romaner som har potential att bli klassiker i framtiden. Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn (2018) och Johanne Lykke Holms Strega (2020) är nog de två svenska romaner från senare år som gjort starkast intryck på mig. Nu utkommer Frids Haralds mamma och Lykke Naderehvandis (som hon heter nu) Röd sol (båda Bonniers).

 

Inte mindre än två böcker om Edith Södergran som fotograf är i antågande. Dels formgivaren Nina Ulmajas En annan Edith (Norstedts) och dels antologin Världen är min (Schildts & Söderströms) av litteraturvetaren Agneta Rahikainen och galleristen Eira Sillanpää. Medan det har skrivits ett stort antal böcker om Södergran – Rahikainen kom för ett par år sedan med en av de bättre, Kampen om Edith – är Harry Martinson mindre omskriven. Det ändrar Johan Svedjedal på med Min egen elds kurir (Bonniers).  

 

Sist och viktigast ges det ut en del svensk poesi också, och den ser lovande ut. Vi får tillfälle att läsa ett urval av Madeleine Gustafssons dikter (Ellerströms), och nya böcker av rutinerade rävarna Jörgen Lind och Johan Jönson (båda Bonniers), samt en postum samling av Kjell Espmark (Norstedts). Dessutom tar två av de mest spännande poeterna ut nya riktningar: Lina Hagelbäck med en ”diktroman” (Lejd) och Erik Lindman Mata med sin första roman (Nirstedt/Litteratur).

 

Med andra ord: det saknas inte böcker. Denna digra skara kan få en att vilja citera Macbeths ord i Shakespeares pjäs: ”Vadå! En kö som når till domedagen?” Ändå finns det plats för ett sista tips: Isak Sundström, sångaren i bland annat Pascal, har skrivit Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan (Teg publishing), en biografi som utgår från nekrologer i dagstidningar. Det kan nog bli vårens mest upplivande bok. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/12 2023)

Mörkret utanför, Cormac McCarthy, översättning Theodore Sorel, Tristero

Det svenska mottagandet av Cormac McCarthy har starkt fokuserat på hans senare produktion, medan bara en av de fyra första romanerna – Guds barn – tidigare funnits på svenska. Detta ändras nu när Tristero sjösätter den andra romanen från 1968. Outer Dark heter i svensk tappning Mörkret utanför, med en titel som knyter an till den senaste Bibelöversättningens ord från Matteus 8: ”rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Jämför gärna med 1917 års färgstarkare: ”rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.”

 

Det här är en mörk historia, både bildligt och bokstavligt. Culla och Rinthy Holme är ett syskonpar som väntar barn tillsammans. Pappan Culla lämnar barnet, en pojke, att dö i skogen, men pojken plockas upp av en kittelflickare. Sedan söker Rinthy efter honom och barnet, medan Culla söker efter henne. Det är en evig slags resa, känd från annan litteratur: ”Sittande på sina stolar i sådan svart orörlighet kunde dessa resenärer ha varit stenfigurer som brutits loss från arkitekturen i en annan tidsålder.”

 

Om handlingen finns inte så mycket mer att säga. Den uppvaktar det mytiska stoff som McCarthy gärna söker upp i sina romaner, och de resor som syskonen företar på varsitt håll erinrar om kommande göromål i romaner som Vägen och Blodets meridian, för att inte tala om de tre romanerna i Gränstrilogin (Alla dessa vackra hästar, Övergången, Städerna vid slätten). Även här är bakgrundsmiljön hotad av våldsdåd, där människans brutalitet släppts lös.

 

Syskonen är utelämnade åt andras godtycke och nycker. Ett av de finare minnena från främst Gränstrilogin är de omhändertagande gesterna som skänktes de som tvingas ut på vägarna, ett mönster som också finns i den här tidigare romanen. Det må vara torftig kost som erbjuds – majsbröd som ibland är mögligt och en burk bönor, men det är något bibliskt som uppstår i de vänliga handlingar som genomförs, som skarp kontrast till de usla illdåd som ledsagar intrigen. Här handlar det om hur våra val formar oss, och hur de hindrar oss men också skänker möjligheter.

 

McCarthy skriver gärna om de glapp som uppstår i vårt medvetande, våra kognitiva brister när vi enbart har en begränsad hjärnkapacitet att anlita för att förstå tillvarons mysterier. Det här är en som sagt mörk roman, där kyla, natt, smuts och umbäranden dominerar. Men också välviljan, om än den sällan får så mycket att säga till om. Men kampen mellan det onda och goda är levandegjord, och det är en kamp som inte blivit mindre närvarande sedan de drygt 50 år som gått sedan romanen publicerades. Vi människor har potential till både goda och onda handlingar, visar McCarthy med eftertryck, och han är helt besatt av att visa att vi är kapabla till både lumpenheten och de goda gärningarna.

 

Mörkret utanför är en viktigt komponent i det romanbygge som McCarthy har skrivit fram. De tio romanerna som länge såg ut att utgöra hans livsverk kompletterades i höstas med ytterligare två romaner, som utkommer på svenska i vår. Fredrik Svensson, som för två år sedan doktorerade på McCarthys romaner, har skrivit ett fint efterord som tillvaratar det som inte är banalt i romanerna, utifrån vad John Updike en gång sagt om hur hans romaner är en replik på allt som är tvärsäkert i livet, och att det tvärsäkra är banalt. Även om Svensson nog räknar McCarthy som en icke-banal författare ska det inte förnekas att han balanserar på och ibland förlitar sig på det som räknas till det banala.

 

Och det är en tillgång, hur McCarthy hittar det banala i våra liv, och gör det till stor litteratur, och det inte genom att utrota alla inslag av kitsch. Tyvärr måste det sägas att det är en litteratur som inte är helt lätt att överföra till svenska. Pseudonymen Theodore Sorel är den sjunde att översätta honom: tidigare har Caj Lundgren, Thomas Preis, Ulf Gyllenhak, Henrik Petersen, Kerstin Gustafsson och Niclas Hval gjort sina försök, och jag hade i en essä i översättarnas tidskrift Med andra ord flera invändningar mot Gustafssons undermåliga arbete med Guds barn.  

 

Sorels översättning är inte heller helt lyckad. Han är ganska bra på att fånga McCarthys kraftfulla miljöbeskrivningar, där bombastiska adjektiv och överlastat bildspråk samsas hejvilt. Men replikerna är långt ifrån nöjsamt utförda. I originalet snackar karaktärerna genomgående dialektalt talspråk, medan deras svenska är grammatisk och skriftspråklig. Det är kanske bara en konvention: svenska romanförfattare är generellt usla på dialog, och då kan resultatet bli så här när en översättare ska följa en norm.

 

Som bekant avstår McCarthy från att markera repliker. Engelskan kan se ut så här i original:

 

What is it? One of the youngerns?

No. My sister. Ain’t nobody here ceptin me and her.

Well I hope her well anyways. You all need anything? Got everthing for the house from thread to skillets.

 

På svenska:

 

Vem är det? Nån av dom små?

Nej. Min syster. Det är bara vi två här.

Nåväl jag hoppas hon snart blir bättre. Har ni allt ni behöver? Jag har allt för hushållet från tråd till stekpannor.

 

Det går att hitta åtskilliga sådana exempel på stilnivåer som skär sig mellan engelskt slang och svensk korrekthet: ”Let’s be for findin the man that done it” blir ”Låt oss finna mannen som gjort det”. När brodern kommer för att lägga handen på systerns mage, som kallas ”the crude tick” (ungefär ”den grova bulan”) blir det i den här svenska översättningen ”den svullna fästingen” …    

 

Det här är synd, då Mörkret utanför är en roman som i sina bästa stunder erinrar om några av William Faulkners starka romaner (han hade för den delen 11 olika översättare till svenska), och delar tematik med mästerverket Ljus i augusti. Den som inte störs av den oortodoxa översättningen har säkert behållning av också denna tidiga McCarthy-roman.

Det här är ingen strand, Jenny Tunedal, Pamflett

Som nummer elva i mikroförlaget Pamfletts lilla serie med små pamfletter anländer Jenny Tunedals bok Det här är ingen strand. Tunedal har fått ett visst genombrott på senare tid, med sina senaste två böcker nominerade till Augustpriset. För en poet är det minsann ingen smal sak; sedan jag lämnade mitt uppdrag som ledamot i juryn 2016 har endast 7 av 30 nominerade varit diktsamlingar.

 

Tunedal lånar sitt motto från den somrigaste av poeter, Ann Jäderlund, och det blir en märklig känsla att läsa den här sommarboken en av de kallaste vinterdagarna i Småland (minus sju grader, känns som ett hån för en norrlänning, jag vet). Här gör Tunedal ändå sitt bästa för att nå ungefär lika långt in i sommarens beståndsdelar som föregångaren Jäderlund.

 

Lyckas hon då med det? Nja, det är svårbedömt. Mer handlar det om att befinna sig mitt i inte bara sommaren, utan också mitt i ett språks tillblivande. Här hamnar vi mitt i själva språkarbetet medan det blir till. Hetta och svalka är komponenterna som är verksamma. Det är en sommar som ger utlopp för frustration, som infiltreras av onda krafter.

 

Förlaget Pamflett ger ut små böcker, mer häften än diktsamlingar, och de tricksar med formatet genom att krympa typsnittet mot det knappt läsbara. Deras böcker passar bra i innerfickan på kavajen, och lämpar sig för den typ av läsning som försiggår i väntrum och dylikt (tyvärr har jag tillbringat för mycket tid på sådana ställen den senaste tiden, men nog om det …).

 

”Ska vi gå och bada nu?” lyder en av diktbokens uttalade frågor, och det är en fråga jag gärna bemöter affirmativt. För det narrativ som uppställs handlar om att återta kommandot över en vardag som inte är så himla jobbig och så himla upptagen. Paradiset och kriget är på samma nivå här. Även om Tunedal är lekfull och fri är det en frihet som är betingad och orolig – den måste man slå sig fram till för att uppnå, och man måste slå sig fri.

 

Sommaren, ja, den för svenska förhållanden mätt så kortfattade:

 

Det går inte att ertappa

Havet som stjäl all vår längtan

Det är därför vi älskar det

Vi behöver även stränderna

De allra längsta, ljusaste, där lösa hundar springer

Det är ingen fara   De är inte snälla, men likgiltiga

Vi tog våra kort

Vi kom hem med sand

Det är livet

 

Det är en svår trop, den svenska sommaren, lex Tomas Ledin: ”Jag sitter i skuggan /
Läser gårdagens blad / Snart är det dags / För ett hopp i det blå / Få bort sanden mellan tårna / och svalka min kropp”. Jag säger inte att det finns starkare koppling mellan Tunedal och Ledin än mellan Tunedal och Jäderlund, men det är en nostalgi som för ihop exegeterna som lovsjungit den svenska sommaren. Och Tunedal gör sig inte helt fri från denna nostalgi – kanske vill hon det inte ens, kanske vill hon uppvakta denna kitschiga högtid som går under namnet ”svensk sommar”, omhuldad och hatälskad.

 

Där det går att bara vara. Utifrån är nog svenskars förhållande till väder smått obegripligt. Tunedal växlar blixtsnabbt till vardag, till det som är sommarens essens, den sinnlighet som också tillhör sommaren. Jag påmindes nyligen av Mara Lee om ett textställe i en av Anne Carsons briljanta böcker, Decreations. Det var Lees första översättning, till ett nummer av Glänta. Carsons ord: ”What is a quote? A quote (cognate with quota) is a cut, a section, a slice of someone else’s orange. You suck the slice, toss the rind, skate away.”

 

Och ja, jag citerar gärna Tunedal, äter gärna de apelsinklyftor hon lämnar åt mig och gör dem till mina egna. Med andra ord: det här är starkt, uppfordrande, men också en typ av litteratur som får mig att vilja glida iväg på (imaginära) skridskor – inte ensam, utan i sällskap med den som ger mig nya insikter.

Lust och fägring stor, [red] Baba Stiltz och Elis Monteverde Burrau, Cycle Press

Det är en imponerande samling redaktörerna Baba Stiltz och Elis Monteverde Burrau fått ihop till sin antologi som utkommer på Stiltz indielabel Cycle. Den olustigt grönfärgade boken Lust och fägring stor stoltserar med obestridligt etablerade författare som Lina Wolff och Stefan Lindberg, relativt oetablerade namn som Ludvig Köhler och Ester Berg, men också nya stjärnskott som Aya Kanbar och Burcu Sahin, samt den allestädes närvarande Göran Greider.

 

Och gissa om Greider stjäl mest utrymme åt sig själv! Det ansträngt folkliga i hans poetik är både ett plus och ett minus, och den här gången har hans reseberättelse från Chicago bara en vag koppling till temat lust, men dikterna handlar en del om Joe Hill och svårigheterna att hitta spår av svenskkolonierna i staden. Hos de tolv bidragsgivarna finns också några för mig nya namn. Mohamed Yussuf skriver en reguljär självbiografisk poesi som väl inte heller är självklart lustfylld. Assar Jansson skriver en dikt med kontur, en lite stressigt stissig dikt som rör sig i många olika riktningar, mot mer njutning än lust. Linn Tabudlong skriver prosa. Richard Leppänen skriver en prosadikt om en dildo.

 

Ester Berg läste jag i en av antologierna från Skurups skrivarlinje, där hon gick 2018, och hon har här skrivit en kort glupsk dikt som infriar vad en kan förvänta sig av temat. Namnet Ali Alonzo klingade vagt bekant: han vann årets lilla Augustpris. Bland tidigare vinnare återfinns exempelvis Marie Tonkin, Lyra Ekström Lindbäck och Isabella Nilsson. Inte för att sätta någon press på Alonzo, men hans dikt här är full av berättigat självförtroende och otuktad kåthet, mer kropp än tanke:

 

alla propra killar täckta i vita blommor

och vattenkammat hår som inte vet

om de är kära eller kåta

skrämmer mig, jag vill inte dö för dina synder

jag vill dö för allt det goda du gjort

så, skräm mig, älskling

 

Stjärnan Lina Wolff bidrar med en kort novell, som visar att hon är suverän i sitt gränsöverskridande konstnärskap. Burcu Sahins dikt utgår från Bo Widerbergs film Lust och fägring stor (som jag misstänker och befarar fått ge namn åt antologin, snarare än psalmen). Det blir mer handlingsreferat än självständig dikt, och känns lite som förslösad syssla för en så talangfull poet som Sahin. Aya Kanbar debuterade ifjol med Hyperverklighet, en diktsamling som var nästan skrämmande bra. Här skriver hon om liv och död, på liv och död, och det är mer sex än lust, men fortsatt bra i sin innerliga uppriktighet:

 

natten sträcker sig till sängnischar & vi byter masker med varandra tills våra tårar läcker. änglar masserar våra ögon & deras värme blir vår. fråga mig vad du vill. jag är redo att hälla ut alla mina tankar om dig här & nu. jag har övergett allt jag trott på & det enda som kan vända mig till medvetande är det här.

 

Slutligen två noveller som skickligt parerar lust med olust. Det börjar med Stefan Lindbergs inledande novell om en 60-årig författare som tar med sig prototypen av en sexbot till ett hotell i Enköping för att ligga med den för en artikel, men det går minst sagt åt pipan. Här ställs relevanta frågor om attraktion hur gränserna för det mänskliga ska uppfattas, i en novell som på ett sätt går i dialog med E.T.A. Hoffmanns klassiska novell ”Sandmannen”.

 

Och så Ludvig Köhlers skröna om en ung man som går på tinderdejt och låtsas vara blind. Han är en kalenderbitare med jazz (snark) som specialintresse. Även här tar förloppet oväntade vägar, och om något visar novellen att missförstånd och svek är grunden för mycket av den attraktion som uppstår, och även här så mycket som är baserat på artificiella ingredienser.

 

Jag har ofta gnällt på svenska författares oförmåga att skriva sexig prosa – med undantag för Rut Hillarp och Helena Österlund, och möjligen Wolff – men det är seriöst något fel på ett land där de enda personer i offentligheten som brukar kallas sexiga är docksöta våp av alla kön. Det här är som sagt en imponerande samling namn för ett indieförlag, men den är också spretigt sammanhållen. Det sorgliga är förstås att lust borde vara bättre införlivad i svenska författares alster, och göra antologier som denna – eller Vertigos gamla Perversioner – överflödiga. På tal om Vertigo utkommer nu hos dem Anna Hultman doktorsavhandling Vid pornografins gräns. Erotik i svensk prosa 1819-2019. Jag kastar mig över kapitlet om Österlunds Min sårbara kropp.

Vagant 3/2022; 2/2022; 1/2022

Årets fjärde nummer av skandinaviska tidskriften Vagant dröjer. Kanske hinner det anlända innan året är slut, men dröjsmålen har blivit en vana så vem vet. Inte för att det gör något: det här är en tidskrift där de enskilda numren har lång hållbarhetstid. Sålunda var första numret i år också fördröjt, så de hittills tre utgåvorna har kommit under hösten. Så passande att jag ägnar mitt jullov att läsa ikapp de tre tjocka volymerna – 434 sidor totalt.

 

Norge har på senare år fått se minskade anslag till kulturtidskrifterna, och ett minskat intresse från bokförlagen att stötta dem. Jämför Sverige, där Bonniers Litterära Magasin fortfarande väntar på att återuppväckas. Cappelen Damm sa upp bekantskapen med Vagant för sex år sedan, och i fjol vägrade Gyldendal att ge ut Vinduet i pappersform. I år slutar Samlaget ge ut Norsk litterær årbok. Och presstödet har bytt namn till ”produksjonstilskudd til nyhets- og aktualitetsmedier”, en omformulering George Orwell nog hade snörpt på munnen åt.

 

I nr 3/2022 av den fortfarande på papper utgivna Vagant fastnar jag i en vindlande essä om Fernando Pessoa, som ägnas hans postuma Orons bok, som utkom på portugisiska 1982 och sedan dess ömsom förtjust och ömsom förvirrat en stor läsekrets. Øystein Vidnes har färdigställt en ny norsk översättning, och berättar om receptionshistorik och varianter av boken genom olika språkområden. För svenska läsare kan det vara värt att påminna om att översättningen Lars Axelsson och Margareta Marin är från 1991, och därmed inte beaktar de många förändringsförslag som har tillkommit sedan dess – och som tillkommer!

 

2014 startades bokhandeln Uroens bokhandel, som hade en enda bok till försäljning: Pessoas Orons bok. Under en tid blev den därmed en norsk kioskvältare. Men hur komplett är en översättning? På portugisiska finns en utgåva med drygt 700 fragment, medan de engelska växlar mellan 481 och 438 (den senare kallas paradoxalt nog för ”The Complete Edition”). Min svenska version har 420 stycken.  

 

I recensionsdelen lustmördar Joni Hyvönen en ny norsk bok om Benjamins Baudelaire-läsningar, och han får anledning att citera Jan Kjærstads enkla råd: ”författaren måste utgå från att läsaren minns vad som stod 70 sidor tidigare”. Det är ett rimligt antagande: cirka 70 sidor är ett riktmärke som kunde bli vägledande. Anledningen är de många ställen den norska författaren så frekvent tjatar om vad som tidigare stått i texten eller om vad som ska tas upp framgent.

 

Kriget sätter förstås sina spår i Vagants utgivning. I nr 3 erinrar sig Mats O. Svensson en resa till Ukraina drygt två år innan den ryska invasionen, och tipsar om den läsvärda antologin Under Ukrainas öppna himmel som kom på Ariel förlag tidigare i år. Nr 2 har ett längre sjok med texter om krig, mer om det strax (hehe), och i nr 1 en dagbok från Kiev.

 

Nr 2 har också en intressant intervju med Rachel Cusk, som bryter vanan att ha stora manliga stjärnor som dragplåster (Pessoa i nr 3, Michel Houllebecq i nr 1, etc). Det är mycket som är bra med Vagant, mycket som är fantastiskt, men det är en övervikt på stora vita män i deras litterära kanon.

 

Jag läser också om nazistiska typsnitt, hur de en bit in i kriget övergav sitt gotiska favorit-typsnitt – extremt svårläst för ett otränat öga – till förmån för Antiqua (som jag skriver på just nu), och ett ambivalent förhållande till Futura, som senare också blev NASA:s typsnitt under månfärden 1969.

 

Och Hyvönen är aktiv också här, med en längre, 25-sidig essä om Johan Jönson utifrån krigsretoriken i hans poesi. Det är en minst sagt ambitiös och inkännande läsning av de slag Jönsons diktjag utkämpar från sin ”bunker” (som han kallar sin skrivkällare). Med tanke på Jönsons ställning i Sverige har det varit förvånansvärt tyst om den här essän, men det har ju varit några andra kulturdebatter här i höst: Julkalenderns förmåga att locka fram de sämsta sidorna hos recensenter, Björn Werners obefintliga läsvanor, mjukismännen i Tre pappor och deras gargantuanska chokladvanor …

 

Kriget behandlas i Alice Millers korta genomgång av en av Audens mest kända dikter, som han själv försökte ta avstånd från (”September 1, 1939”). Och inte minst Espen Grønlies ambitiösa essä om Ezra Pounds fascism under samma krig, det sista världskriget. Kort sagt: hur kunde någon så intelligent vara så, hm, dum? Det längre svaret får anstå, men jag är glad att det finns möjlighet att läsa nyanserade texter om något som är så svårt att förhålla sig till, med lika många tillskyndare som angripare.

 

Gräver vi oss tillbaka till nr 1 hittar vi alltså Houellebecq. Jag måste erkänna att medan jag för drygt tjugo år sedan läste honom med stort intresse har jag inte ens orkat ta mig igenom hans vad det nu är, två-tre senaste romaner. Här intervjuas han av den franska journalisten Jean Birnbaum, och säger att han skriver sina romaner för att få läsaren att antingen skratta eller gråta – eller bådadera. Vi får också veta att han har HC Andersen som stor förebild.

 

Susanne Christensen skriver i sin fasta spalt om Françoise d’Eaubonne som tidig ekofeminist, med främst boken Le feminine ou la mort från 1974, nyligen utkommen på engelska som Feminism or Death. Hon menade att det inte var kapitalismens fel att planeten är i uselt skick, utan skyller på det hon kallar fallokratin, alltså mansmakten. Men förtjänar hon epitetet den första ekofeministen? Christensen skriver att hon hellre läser Rachel Carson, och det låter förståeligt, för d’Eaubonne låter inte vidare rolig.

 

Jag skrev nyligen om 20TAL:s senaste nummer och översättningar av Homeros Odysséen. Norge har sin egen tradition, och i år firar Peter Østbyes översättning 100 år. Hur står den sig idag, undrar kritikern Espen Grønlie och översättare Pål H. Aasen, och reser i Odysseus spår – tills pandemin slår till, och de får ta resten av essän via telefonen. De avhandlar de avgörande skillnaderna mellan Odysséen och Iliaden, och att det kan påverka vår hållning i den homeriska frågan om vi läser båda verken med samma översättares konsekventa språkbruk, att översättningarna gör verken mer likadana än de är i original och att vi därmed lättare tror på att det var en enskild författare bakom båda eposen.

 

Det är anslående hur närvarande klassikerna är i denna norska kontext, i jämförelse med den svenska torftigheten. När diskuterades Homeros senast så här initierat och ingående i en svensk tidskrift? Vi har i höst ännu en gång debatterat skolans litteraturkanon, som avlösning till debatter om Margeux Dietz och Sara Meidell, men det borde handla mer om hur vi gör klassikerna levande och angelägna än att fundera på om det är förtryckande att ha en lista – först och främst måste klassikerna överhuvudtaget existera i de svenska klassrummen, och där finns det saker att göra.  

Medeltid. Journaler, Nova Gullberg Zetterstrand, Faethon

Nyligen inledde Jack Werner ännu en (andefattig) litteraturdebatt, apropå de Augustprisnominerade böckernas tråkighet ställd i relation till tv-serien The White Lotus. Ursäkta? Hans poäng var att de två nominerade poesiböckerna, Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm, var synnerligen sömnframkallande för den som inte gjort sig tillräckligt insatt i svensk samtidspoesi.

 

Ursäkta, igen. Vad krävs för att läsa poesi? Fantasi, ett öppet sinne, nyfikenhet, fördomsfrihet. Saknar du dessa egenskaper kan du väl göra annat än att tacka ja till att vara elektor åt Augustpriset, och istället nominera tv-serier till whatever priser sådana erhåller. Jag har följt den svenska poesin sedan 1987 – den har på senare år vitaliserats, och att komma med generaliseringar åt tråkighetsriktningen visar bara en fundamental brist på läskunnighet.

 

Det ges också ut mycket bra poesi utanför de förlag som prenumererar på prisnomineringar. Faethon, till exempel, ger ut en del både översatt och svenskspråkig poesi. Som nu en återkomst av Nova Gullberg Zetterstrand, som vi senast kunde läsa i den märkliga boken I utlandet (Modernista). Hennes bok heter Medeltid, och hon skriver liksom tidigare en självbiografisk berättande dikt i det kortare formatet. Jag skulle inte tveka att kalla den tillgänglig även för en ovan poesiläsare. Och därmed en bra övning för den som inbillar sig att det är omöjligt att uppskatta svensk poesi anno 2022.

 

Medeltiden har oanad potential i hennes behandling, och medan I utlandet kretsade kring en barndom och växandet, har Medeltid ett starkare fokus på de formativa mellanåren – åren mellan barn och vuxen. En typisk tonårstid skissas fram i samlingens mestadels korta dikter. Det börjar med tolv stycken dikter som imiterar prosadiktens struktur, och sedan följer ytterligare tjugofem dikter av mer väntat konventionellt snitt: oftast korta och komprimerade ampuller där innebörden har lagts till rätta i en form som pendlar mellan det ordningsamma och det kaosiga.

 

För så här: Gullberg Zetterstrand är bra på att linda in sina dikter, men samtidigt avstå från att linda in sitt budskap. Eller så här: hon har en osviklig förmåga att låta dikterna hitta fram till ett avslut som vägrar den överskattade tropen closure – kom igen, är du tolv år gammal och vill ha en lösning på alla dina frågor? Ok, läs deckare i så fall, eller se tv-serier. Eller så här: dikterna landar i slutsatser som är hårda och mjuka, både halvt sanna och halvt lögnaktiga.

 

En annan bra poet som har denna förmåga att avsluta dikter: Philip Larkin. Vad sägs om ”The Whitsun Weddings”? I dikten betraktar diktjaget från ett tågfönster flera bröllopspar, och det regn som avslutar dikten kan lika gärna ses som naturen som dränker kärlekslyckan som kärlekspilarna från Amor som välsignar den: ”as the tightened brakes took hold, there swelled / A sense of falling, like an arrow-shower / Sent out of sight, somewhere becoming rain.”

 

Främst i de tidiga dikterna i samlingen finns detta. Det unga diktjaget snor kläder och syr fast en broderad fjäril över hålet som det bortslitna larmet orsakat – en fjäril, symboliskt nog – och på kvällarna ringer stalkers: ”Det ringer till mitt / nollåttanummer med många låga tal, känns som om / de ringer in till det allra hemligaste.” Eller den här: ”Minnet är ingen säker plats. Dagarna är långa och sträcker sig efter oss. Jag lägger det jag skrivit på lådan. I någons grav, göm brevet där.”

 

Det som börjar som en uppväxtskildring tar så småningom formen av en upptäcktsskildring. Världen väntar det rastlösa tonårsjaget, på ivrig jakt efter nya sensationer. Gullberg Zetterstrands dikter liknar sångtexter – vilket i min bok är högt beröm. Här finns den omedelbarhet som borde tilltala också ovana poesiläsare, en ingång som kan göra dig hooked på den drog som stavas poesi.

 

Vad jag också gillar i de här dikterna är förmågan att se andra människor, men också att se in i dem. Men det sker med hemligheterna bevarade. Återigen: söker du closure – ugh! – får du vända dig till annat. Den tonåring som Gullberg Zetterstrands dikter anropar är mer mystisk än mytisk, en originell kuf på väg mot insiktsfullhet snarare än fullbordad fullkomlighet. Den värld som ligger och väntar är både öppen och sluten.

 

I de mellanrum som dikterna utspelar sig i – i den medeltid som framkallas – är tiden både satt ur spel och extra närvarande. Den yttre världen är skrämmande, krass och obarmhärtig. Den inre världen försöker bemöta bristen på förståelse och fantasi med dunkla åtbörder, kalla det för all del besvärjelser. Gullberg Zetterstrand använder rytm, tomrum och pauser som helt avgörande inslag. Poesi liknar i det avseendet (och inget annat) humor: allt är en fråga om timing. Det är en inre mekanik som har mycket lite att göra med strategi och kalkyler. Det är en intuition som styr, och jag är tacksam att här finns en poet som har fått denna egenskap till skänks.

 

Nova Gullberg Zetterstrand utför ett pågående arbete med sina böcker, där hon leker med olika roller, inklusive den att vara ett objekt. Det ska bli spännande att följa fortsättningen, som förhoppningsvis inte behöver dröja åtta år innan den infaller.

24

Let me say before I go any further, that I forgive nobody.
Samuel Beckett, Malone Dies

Lyrikvännen Nr. 6/2022; 20TAL #7 2022; Provins Nr. 4/2022

Den som är ute i sista stund med julklappsbestyren kan förstås teckna en prenumeration på en kulturtidskrift. Det är ett oslagbart sätt att hålla sig à jour med vad som händer inom kulturen. Mitt huvudsakliga intresse är förstås litteratur (ursäkta: har du försökt se på film de senaste 20 åren?), och jag läser regelbundet en handfull tidskrifter som inriktar sig på det skrivna ordet. Här kommer tre pålitliga och hållbara tips. (För transparensens skull: jag har skrivit i samtliga, men inte under innevarande år.)

 

Lyrikvännen är inne på årgång 69, och deras sista nummer för i år (Nr. 6) har Edmond Jabès på omslaget. Edmond who? Balsam Karam, briljant författare och pedagogisk bibliotekarie, skriver om hans Frågornas bok, som hon själv översätter från engelskan. Det är en lång essä, ovanligt ovanlig och mestadels läsvärd i sin transparenta redovisning av alla spännande inslag hos denna för svenska förhållanden inte tillräckligt uppmärksammade författare. I anslutning finns översättaren, Rosmarie Waldrop, representerad med dikter som handlar om Jabès.

 

Föga förvånande sätter kriget sina spår i detta nummer. Elisabeth Friis skriver om Iliaden och Simone Weils givande läsning av det homeriska eposet. Weil betonade den styrka/kraft som kriget genererar, men också hur kriget förvandlar den stridande till ett ting, ett objekt. Det sker i en längre essä, vars längd borde bli ett signum för Lyrikvännen, som på senare år möjligen har varit försiktiga med att ge tillbörligt utrymme åt liknande längre essäer. Detta format tillåter Friis att utreda hur Weil behandlar hjälte och offer som utbytbara begrepp, liksom vinnare och förlorare. Det är som med fotboll: var det Frankrike som vann VM-finalen i år, eller var det förra gången? Nästa gång är det någon annan som vinner, etc, och förresten har Elfriede Jelinek också påpekat att idrott är krig. (Ej metaforiskt.)

 

Med andra ord: kriget har ingen funktion. Friis: ”Kriget är meningslöst. Heroism är meningslös. Det är vad de homeriska sångerna visar oss, men det visar oss inte enbart att det är så, utan även hur det blir så.” Weils uppmaning till oss blir att oftare tveka, oftare tvivla, inte vara så självsäker.

 

Lyrikvännen arbetar ständigt under hotet om nedläggning. Varför behövs poesi? Ursäkta, men har du sett hur i vilket tillstånd världen befinner sig i? Jag håller inte med om premissen att poesi är en lyxvara vi ska unna oss i högkonjunkturer: den behövs minst lika mycket när världen rör sig mot katastrofläge. Bland de nyskrivna dikterna fastnar jag länge hos Lizette Romero Niknamis argt språkpolitiska utfall, som får en att längta efter ännu en bok efter den lovande debuten De försvunna.  

 

20TAL:s första nummer utkom 1980 (som 80-tal), så det här borde vara deras 43:e år. På omslaget står ”Konst, litteratur, samtidsdebatt”, men konsten har fått en allt mindre framskjuten plats – jag ser 20TAL som en mer eller mindre renodlad litteraturtidskrift. Det har översättning som övergripande tema, och det illustreras bland annat av två prosatexter från Ukraina, men också i flera essäer som utreder översättningens betydelse. Däribland ett bidrag av Mara Lee, som länge översatt Anne Carson, och här tar omvägen via Stephane Mallarmé, vars närvaro i Carsons böcker är värd en utredning.

 

Det finns mycket att lära sig kring hur översättning går till, både i Lees text och i John Swedenmarks fina men korta essä om Paul Celans udda översättningar av italienska poeten Ungaretti. Intresset för översättningar och översättningsarbetet verkar öka, och jag läser med stigande intresse filologen Moa Ekboms essä ”Tjej-Homeros” (ti-hi), som erbjuder flera konstruktiva och konkreta förslag: exempelvis föreslås en mångfaldigad översättningspraktik och ett medvetandegörande av översättningens funktion och dess påverkan på texten och hur den uppfattas av läsaren.

 

Emily Wilsons översättning av Homeros (han igen!) Odysséen blir föremål för Ekboms intressanta studie, där hon förklarar att de kvinnor som legat med Penelopes friare i tidigare översättningar kallats ”maid” men av Wilson blir ”slave”, för att markera deras brist på frihet. Hos de svenska översättarna Lagerlöf används ”tärna” respektive Björkesons ”piga”, och de kallas också vällustiga och lösaktiga.

 

Vidare kan nämnas en bred presentation av Ada Limón, som i USA är poet laureate, med fem dikter som ger mersmak och en intervju som låter henne tala om närvaro och samhörighet. Poesi befinner sig – som sig bör – utanför alla ekonomiska sammanhang, och här finns ett svar på min fråga kring Lyrikvännen, varför vi behöver poesi. I valrörelsen användes ordet ”samhörighet” inte en enda gång – i intervjun med Limón nämns det två gånger. Hon säger också: ”Visst vill vi alla skriva bra poesi, men vi vill samtidigt skriva oss fram till en bättre värld.”   

 

Slutligen vill jag flagga för debutanten Ellika Lagerlöf (som jag nämnde i min genomgång av Biskops-Arnös antologi från försommaren). Raska fötter springa, skaffa det här numret för att strax få ynnesten att säga att du läste denna blivande stjärna innan (nästan) alla andra.

 

Provins har funnits inte fullt lika länge som Lyrikvännen och 20TAL, men nästan – den är inne på årgång 41. Som vanligt är det periferin som är i centrum (hehe), med stark betoning på det norrländska. Det som är lockbetet är en ny text av Lotta Lotass, och den berör förstås också kriget, men liksom Lyrikvänenns Iliaden-text handlar det om det trojanska kriget. ”Troja (fragment)” är en välkommen återkomst till ett mer utpräglat skönlitterärt skrivande hos Lotass, i den mån det nu går att kalla hennes säregna textbehandling för skönlitterär prosa.

 

Det provinsiella i vidare mening illustreras den här gången av ett sjok texter från Kanarieöarna. Och för den delen är väl Lotass något av en skohorns-norrlänning, med ursprung från strax utanför Borlänge. Hennes textbidrag rör sig mellan prosan och poesin, och en givande metod att ta till sig hennes texter består i att sluta behandla dem som vanlig tråkig prosa. Så här skriver inte en vanlig svensk romanförfattare:

 

Ännu och ännu en gång väntar slätten på att ärras av slagets revor, skåror.

Ännu och ännu en gång skall tecken ristas som talar om segrar, talar om förluster, talar om ett mörker.

 

Som synes samverkar denna Lotass-text med Friis essä om Weil. I följetongen ”Omläsningen” gör konstnären Andjeas Ejiksson en närläsning av Lotass tidiga bok Aerodynamiska tal. Bland övriga texter, en skojfrisk dikt av multibegåvade Mattias Alkberg, samt musikern Samantha Ohlanders anteckningar om privat och universellt hopp.

 

Nästa år byts redaktionen för Provins ut. Carl Åkerlund med company har förvaltat ett fint arbete sedan 2018, och jag är övertygad om att tidskriften hamnar i goda händer. Det är ett vinnande koncept som har använts, att låta en bildkonstnär vara delaktig i hur varje nummer utformas. Provins är ofta den objektivt snyggaste tidskriften i Sverige. Men det är också så att varje nummer skapar trygghet och brist på förutsägbarhet. Åkerlund pekar ut inbördes samband mellan de olika texterna, något jag instämmer i men skulle vilja sträcka en aning längre och peka ut samband mellan till exempel texterna i detta nummer av Provins och texter även i andra tidskrifter som Lyrikvännen och 20TAL.

23

Det blir inga mer förbannade konserter på miljoner år.

H.G. Wells, Världarnas krig

Att förändras: en metod, Édouard Louis, översättning Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand

Det är svårt att läsa en text som handlar om franske författaren Édouard Louis som inte kallar honom för ”en litteraturens superstjärna”. Parallellt med att läsningen blivit allt mer utrotningshotad har somliga författare adlats till statusen av celebriteter. Blotta närvaron av deras person väcker liv i en stor majoritet läsares fangirlbeteende. Det drabbar en handfull namn: Karl Ove Knausgård, Zadie Smith, Siri Hustvedt, Chimamanda Ngozi Adichie, Margaret Atwood, Jonathan Franzen, Haruki Murakami, säkert några fler.

 

Inget fel i sig, kanske, men det säger något sorgligt om vår tids fixering vid person snarare än vid verk. Nä, vi behöver inte dödförklara författaren ännu en gång, så som Roland Barthes gjorde (samma år som jag föddes, just saying …), men det kan finnas anledning att dämpa flockbeteendet och vrida optiken en aning och fokusera mer på deras böcker.

 

Så här på senhösten eller förvintern har jag ägnat mig åt att läsa Louis böcker, hittills fem stycken. Det har varit omtumlande och på många sätt berikande. Att intresset för hans person är så stort beror förstås också på att han skriver så uttalat självbiografiskt, eller autofiktivt. Nu förstår jag att många liksom jag himlar med ögonen åt begreppet ”autofiktion”, men kultur mår sällan bra av generella förbud: den författare som lyckas göra något eget av ett slitet koncept ska bara premieras, och kanske hyllas lite extra för att ha åstadkommit något unikt utifrån detta.

 

Att förändras: en metod är titeln på den senaste boken, där Louis hänsynslöst skriver om sin egen uppväxt. Ännu en gång, alltså. Han skriver om skam, om att ta sig loss från de begränsningar som sattes under uppväxten och de svårigheter han möter när han anammar manér från sin nya klasstillhörighet. För honom blir skrivandet en frigörande process, en mental exorcism. Vi bär alla på demoner från det förflutna: i hans fall har de lierat sig med våld och alkohol och rasism, i en förgiftad modell där allt är sammanlänkat och bär på hemliga samband.

 

Och Louis språk är så glasklart i den här boken. Tycker han inte lite för mycket synd om sig själv, undrar du? Jo, men vi förstår också att ämnet är större än individen, och det är en lärdom som inte bara har bäring på vurmen för författaren framför verket. Det handlar också om de torftiga svenska litteraturdebatterna. Det har varit några sådana under 2022, och något säger mig att det kommer att hållas några sådana också under 2023. Varför inte testa att låta ämnet bli viktigare än avsändarnamnen? Varför inte diskutera sakfrågor för en gångs skull? Ärligt, vi har testat att ha personfixerade debatter, det blev inte så bra.

 

Vad Louis då gör är att han använder sitt eget jag som en nyckel till förståelse av kniviga problem, som mestadels men inte uteslutande har med identitet att göra. Han berättar i fullständig transparens, och hymlar inte med exempelvis de skönhetsoperationer han genomfört (”gjort om ansiktet”). Är det inte för närgånget? Eller är det inte hellre så att han uppmanar oss till att bli lika ärliga i våra redovisningar? Där det går att frigöra ett skrivande som inte skonar någon, och allra minst det egna jaget. Den personligheten som skapas är ett sammelsurium av svek, skam och lögn. Varje lyckad rörelse bär på misslyckandet, måste skyla över de nederlag som är förutsättningen för de vinster han strävar efter. Därav blir det en sorglig bok.  

 

I gymnasiet blir alla händelser upptäckter som ger perspektiv på det tidigare livet, när han träffar kompisar från en bakgrund där det är lika självklart att studera vidare som det hade varit för honom att inte göra det – så knivskarpt kategorisk är gränsen. Då hade han inte läst en enda bok. Genom kompisen Elena gör han sin bildningsresa, och det är hon som blir den han oftast för en dialog med genom boken, förutom när han återkommande vänder sig rakt till pappan. Därmed blir det en bok av avsked, om de människor som han måste lämna kvar i den förra världen bara för att de inte delar hans ambitioner. På ett sätt är det själviskt av honom, och han ifrågasätter inte att det finns ett inslag av utnyttjande när han positionerar sig i sin nya miljö. 

 

Det finns våld i den förflyttning som klassresan innebär, och det yttrar sig i berättarens behov att erövra och lägga under sig, bemästra den kunskap och det bildningskapital som han hungrar efter. Då ansätts han också av sorg över allt pappan gått miste om, och han tänker:

 

han kommer aldrig att få uppleva stämningen under de här middagarna, pianomusiken, stearinljusen, samtalen om måleri, för om han så hade ljusen framför sig och hörde tonerna saknade han helt de inre förutsättningarna att uppleva deras skönhet. Gapet mellan mitt och ditt liv tolkade jag då ännu inte som ett tecken på orättvisor eller på klassamhällets våld, utan bara som ett tecken på att jag var ämnad för ett rikare och mer fullödigt liv.

 

Parallellt med bildningsresan löper den hemliga åtrån, hans homosexuella begär som han utforskar med resor till Paris. Liksom Elena blir en nära vän och förtrogen träffar han filosofen Didier som blir en mentor med liknande klassresa bakom sig. För huvudpersonen – den Eddy Belleguelle som stöper om sig till Édouard Louis – styrs av ambitioner att nå så långt det bara går. Mycket i hans strävan känns igen från den svenska tidiga arbetarlitteraturen, som var mer autodidaktisk men bars av en likartad våldsam kamp för upprättelse och säkert också en liknande ambivalens inför sitt ursprung. Här är berättarrösten otåligt förtvivlad i sitt medvetna och välorganiserade arbete. Det rastlösa visas även i hur romanen är utformad, hur de olika texttyperna avlöser varandra när den regelrätta prosan byts ut mot poesin, intervjun, och fotografier.

 

Hans landsmaninna Annie Ernaux har hävdat att skrivandet betyder en hämnd för henne, som hon påpekar i sin Nobelprisföreläsning: ”På vilket sätt skulle mitt personliga förverkligande alls ha kunnat uppväga någonting av de förödmjukelser och oförrätter som människor fått utstå?” Louis håller nog med. Det blir en revansch, men också en smärta i återvändandet till det som gör ont, ett petande i ett öppet sår. Men det är också det enda sättet att läka: att gå tillbaka till det som var mest smärtsamt, att bearbeta de stunderna för att kunna gå vidare. Louis: ”Det jag skriver ska inte tolkas som berättelsen om hur en författare föds, utan som berättelsen om hur en frihet föds och om att bryta sig lös från ett avskytt förflutet, till varje pris som helst.”

22

affinities, choices, are always secret.
Hélène Cixous, Three Steps on the Ladder of Writing

21

Man kan i själva verket tänka sig att bortträngandet alstrar det subjekt som det kommer att förneka.

Judith Butler, Genustrubbel

20

Att se på en människa är som att få en sten i skallen.
Vilhelm Ekelund, Tyska utsikter