Medeltid. Journaler, Nova Gullberg Zetterstrand, Faethon

Nyligen inledde Jack Werner ännu en (andefattig) litteraturdebatt, apropå de Augustprisnominerade böckernas tråkighet ställd i relation till tv-serien The White Lotus. Ursäkta? Hans poäng var att de två nominerade poesiböckerna, Iman Mohammeds Minnen av infraröd och Jenny Tunedals Dröm, baby, dröm, var synnerligen sömnframkallande för den som inte gjort sig tillräckligt insatt i svensk samtidspoesi.

 

Ursäkta, igen. Vad krävs för att läsa poesi? Fantasi, ett öppet sinne, nyfikenhet, fördomsfrihet. Saknar du dessa egenskaper kan du väl göra annat än att tacka ja till att vara elektor åt Augustpriset, och istället nominera tv-serier till whatever priser sådana erhåller. Jag har följt den svenska poesin sedan 1987 – den har på senare år vitaliserats, och att komma med generaliseringar åt tråkighetsriktningen visar bara en fundamental brist på läskunnighet.

 

Det ges också ut mycket bra poesi utanför de förlag som prenumererar på prisnomineringar. Faethon, till exempel, ger ut en del både översatt och svenskspråkig poesi. Som nu en återkomst av Nova Gullberg Zetterstrand, som vi senast kunde läsa i den märkliga boken I utlandet (Modernista). Hennes bok heter Medeltid, och hon skriver liksom tidigare en självbiografisk berättande dikt i det kortare formatet. Jag skulle inte tveka att kalla den tillgänglig även för en ovan poesiläsare. Och därmed en bra övning för den som inbillar sig att det är omöjligt att uppskatta svensk poesi anno 2022.

 

Medeltiden har oanad potential i hennes behandling, och medan I utlandet kretsade kring en barndom och växandet, har Medeltid ett starkare fokus på de formativa mellanåren – åren mellan barn och vuxen. En typisk tonårstid skissas fram i samlingens mestadels korta dikter. Det börjar med tolv stycken dikter som imiterar prosadiktens struktur, och sedan följer ytterligare tjugofem dikter av mer väntat konventionellt snitt: oftast korta och komprimerade ampuller där innebörden har lagts till rätta i en form som pendlar mellan det ordningsamma och det kaosiga.

 

För så här: Gullberg Zetterstrand är bra på att linda in sina dikter, men samtidigt avstå från att linda in sitt budskap. Eller så här: hon har en osviklig förmåga att låta dikterna hitta fram till ett avslut som vägrar den överskattade tropen closure – kom igen, är du tolv år gammal och vill ha en lösning på alla dina frågor? Ok, läs deckare i så fall, eller se tv-serier. Eller så här: dikterna landar i slutsatser som är hårda och mjuka, både halvt sanna och halvt lögnaktiga.

 

En annan bra poet som har denna förmåga att avsluta dikter: Philip Larkin. Vad sägs om ”The Whitsun Weddings”? I dikten betraktar diktjaget från ett tågfönster flera bröllopspar, och det regn som avslutar dikten kan lika gärna ses som naturen som dränker kärlekslyckan som kärlekspilarna från Amor som välsignar den: ”as the tightened brakes took hold, there swelled / A sense of falling, like an arrow-shower / Sent out of sight, somewhere becoming rain.”

 

Främst i de tidiga dikterna i samlingen finns detta. Det unga diktjaget snor kläder och syr fast en broderad fjäril över hålet som det bortslitna larmet orsakat – en fjäril, symboliskt nog – och på kvällarna ringer stalkers: ”Det ringer till mitt / nollåttanummer med många låga tal, känns som om / de ringer in till det allra hemligaste.” Eller den här: ”Minnet är ingen säker plats. Dagarna är långa och sträcker sig efter oss. Jag lägger det jag skrivit på lådan. I någons grav, göm brevet där.”

 

Det som börjar som en uppväxtskildring tar så småningom formen av en upptäcktsskildring. Världen väntar det rastlösa tonårsjaget, på ivrig jakt efter nya sensationer. Gullberg Zetterstrands dikter liknar sångtexter – vilket i min bok är högt beröm. Här finns den omedelbarhet som borde tilltala också ovana poesiläsare, en ingång som kan göra dig hooked på den drog som stavas poesi.

 

Vad jag också gillar i de här dikterna är förmågan att se andra människor, men också att se in i dem. Men det sker med hemligheterna bevarade. Återigen: söker du closure – ugh! – får du vända dig till annat. Den tonåring som Gullberg Zetterstrands dikter anropar är mer mystisk än mytisk, en originell kuf på väg mot insiktsfullhet snarare än fullbordad fullkomlighet. Den värld som ligger och väntar är både öppen och sluten.

 

I de mellanrum som dikterna utspelar sig i – i den medeltid som framkallas – är tiden både satt ur spel och extra närvarande. Den yttre världen är skrämmande, krass och obarmhärtig. Den inre världen försöker bemöta bristen på förståelse och fantasi med dunkla åtbörder, kalla det för all del besvärjelser. Gullberg Zetterstrand använder rytm, tomrum och pauser som helt avgörande inslag. Poesi liknar i det avseendet (och inget annat) humor: allt är en fråga om timing. Det är en inre mekanik som har mycket lite att göra med strategi och kalkyler. Det är en intuition som styr, och jag är tacksam att här finns en poet som har fått denna egenskap till skänks.

 

Nova Gullberg Zetterstrand utför ett pågående arbete med sina böcker, där hon leker med olika roller, inklusive den att vara ett objekt. Det ska bli spännande att följa fortsättningen, som förhoppningsvis inte behöver dröja åtta år innan den infaller.