Mörkret utanför, Cormac McCarthy, översättning Theodore Sorel, Tristero

Det svenska mottagandet av Cormac McCarthy har starkt fokuserat på hans senare produktion, medan bara en av de fyra första romanerna – Guds barn – tidigare funnits på svenska. Detta ändras nu när Tristero sjösätter den andra romanen från 1968. Outer Dark heter i svensk tappning Mörkret utanför, med en titel som knyter an till den senaste Bibelöversättningens ord från Matteus 8: ”rikets egna barn skall kastas ut i mörkret utanför. Där skall man gråta och skära tänder.” Jämför gärna med 1917 års färgstarkare: ”rikets barn skola bliva utkastade i mörkret därutanför; där skall vara gråt och tandagnisslan.”

 

Det här är en mörk historia, både bildligt och bokstavligt. Culla och Rinthy Holme är ett syskonpar som väntar barn tillsammans. Pappan Culla lämnar barnet, en pojke, att dö i skogen, men pojken plockas upp av en kittelflickare. Sedan söker Rinthy efter honom och barnet, medan Culla söker efter henne. Det är en evig slags resa, känd från annan litteratur: ”Sittande på sina stolar i sådan svart orörlighet kunde dessa resenärer ha varit stenfigurer som brutits loss från arkitekturen i en annan tidsålder.”

 

Om handlingen finns inte så mycket mer att säga. Den uppvaktar det mytiska stoff som McCarthy gärna söker upp i sina romaner, och de resor som syskonen företar på varsitt håll erinrar om kommande göromål i romaner som Vägen och Blodets meridian, för att inte tala om de tre romanerna i Gränstrilogin (Alla dessa vackra hästar, Övergången, Städerna vid slätten). Även här är bakgrundsmiljön hotad av våldsdåd, där människans brutalitet släppts lös.

 

Syskonen är utelämnade åt andras godtycke och nycker. Ett av de finare minnena från främst Gränstrilogin är de omhändertagande gesterna som skänktes de som tvingas ut på vägarna, ett mönster som också finns i den här tidigare romanen. Det må vara torftig kost som erbjuds – majsbröd som ibland är mögligt och en burk bönor, men det är något bibliskt som uppstår i de vänliga handlingar som genomförs, som skarp kontrast till de usla illdåd som ledsagar intrigen. Här handlar det om hur våra val formar oss, och hur de hindrar oss men också skänker möjligheter.

 

McCarthy skriver gärna om de glapp som uppstår i vårt medvetande, våra kognitiva brister när vi enbart har en begränsad hjärnkapacitet att anlita för att förstå tillvarons mysterier. Det här är en som sagt mörk roman, där kyla, natt, smuts och umbäranden dominerar. Men också välviljan, om än den sällan får så mycket att säga till om. Men kampen mellan det onda och goda är levandegjord, och det är en kamp som inte blivit mindre närvarande sedan de drygt 50 år som gått sedan romanen publicerades. Vi människor har potential till både goda och onda handlingar, visar McCarthy med eftertryck, och han är helt besatt av att visa att vi är kapabla till både lumpenheten och de goda gärningarna.

 

Mörkret utanför är en viktigt komponent i det romanbygge som McCarthy har skrivit fram. De tio romanerna som länge såg ut att utgöra hans livsverk kompletterades i höstas med ytterligare två romaner, som utkommer på svenska i vår. Fredrik Svensson, som för två år sedan doktorerade på McCarthys romaner, har skrivit ett fint efterord som tillvaratar det som inte är banalt i romanerna, utifrån vad John Updike en gång sagt om hur hans romaner är en replik på allt som är tvärsäkert i livet, och att det tvärsäkra är banalt. Även om Svensson nog räknar McCarthy som en icke-banal författare ska det inte förnekas att han balanserar på och ibland förlitar sig på det som räknas till det banala.

 

Och det är en tillgång, hur McCarthy hittar det banala i våra liv, och gör det till stor litteratur, och det inte genom att utrota alla inslag av kitsch. Tyvärr måste det sägas att det är en litteratur som inte är helt lätt att överföra till svenska. Pseudonymen Theodore Sorel är den sjunde att översätta honom: tidigare har Caj Lundgren, Thomas Preis, Ulf Gyllenhak, Henrik Petersen, Kerstin Gustafsson och Niclas Hval gjort sina försök, och jag hade i en essä i översättarnas tidskrift Med andra ord flera invändningar mot Gustafssons undermåliga arbete med Guds barn.  

 

Sorels översättning är inte heller helt lyckad. Han är ganska bra på att fånga McCarthys kraftfulla miljöbeskrivningar, där bombastiska adjektiv och överlastat bildspråk samsas hejvilt. Men replikerna är långt ifrån nöjsamt utförda. I originalet snackar karaktärerna genomgående dialektalt talspråk, medan deras svenska är grammatisk och skriftspråklig. Det är kanske bara en konvention: svenska romanförfattare är generellt usla på dialog, och då kan resultatet bli så här när en översättare ska följa en norm.

 

Som bekant avstår McCarthy från att markera repliker. Engelskan kan se ut så här i original:

 

What is it? One of the youngerns?

No. My sister. Ain’t nobody here ceptin me and her.

Well I hope her well anyways. You all need anything? Got everthing for the house from thread to skillets.

 

På svenska:

 

Vem är det? Nån av dom små?

Nej. Min syster. Det är bara vi två här.

Nåväl jag hoppas hon snart blir bättre. Har ni allt ni behöver? Jag har allt för hushållet från tråd till stekpannor.

 

Det går att hitta åtskilliga sådana exempel på stilnivåer som skär sig mellan engelskt slang och svensk korrekthet: ”Let’s be for findin the man that done it” blir ”Låt oss finna mannen som gjort det”. När brodern kommer för att lägga handen på systerns mage, som kallas ”the crude tick” (ungefär ”den grova bulan”) blir det i den här svenska översättningen ”den svullna fästingen” …    

 

Det här är synd, då Mörkret utanför är en roman som i sina bästa stunder erinrar om några av William Faulkners starka romaner (han hade för den delen 11 olika översättare till svenska), och delar tematik med mästerverket Ljus i augusti. Den som inte störs av den oortodoxa översättningen har säkert behållning av också denna tidiga McCarthy-roman.