Lyrikvännen Nr. 6/2022; 20TAL #7 2022; Provins Nr. 4/2022

Den som är ute i sista stund med julklappsbestyren kan förstås teckna en prenumeration på en kulturtidskrift. Det är ett oslagbart sätt att hålla sig à jour med vad som händer inom kulturen. Mitt huvudsakliga intresse är förstås litteratur (ursäkta: har du försökt se på film de senaste 20 åren?), och jag läser regelbundet en handfull tidskrifter som inriktar sig på det skrivna ordet. Här kommer tre pålitliga och hållbara tips. (För transparensens skull: jag har skrivit i samtliga, men inte under innevarande år.)

 

Lyrikvännen är inne på årgång 69, och deras sista nummer för i år (Nr. 6) har Edmond Jabès på omslaget. Edmond who? Balsam Karam, briljant författare och pedagogisk bibliotekarie, skriver om hans Frågornas bok, som hon själv översätter från engelskan. Det är en lång essä, ovanligt ovanlig och mestadels läsvärd i sin transparenta redovisning av alla spännande inslag hos denna för svenska förhållanden inte tillräckligt uppmärksammade författare. I anslutning finns översättaren, Rosmarie Waldrop, representerad med dikter som handlar om Jabès.

 

Föga förvånande sätter kriget sina spår i detta nummer. Elisabeth Friis skriver om Iliaden och Simone Weils givande läsning av det homeriska eposet. Weil betonade den styrka/kraft som kriget genererar, men också hur kriget förvandlar den stridande till ett ting, ett objekt. Det sker i en längre essä, vars längd borde bli ett signum för Lyrikvännen, som på senare år möjligen har varit försiktiga med att ge tillbörligt utrymme åt liknande längre essäer. Detta format tillåter Friis att utreda hur Weil behandlar hjälte och offer som utbytbara begrepp, liksom vinnare och förlorare. Det är som med fotboll: var det Frankrike som vann VM-finalen i år, eller var det förra gången? Nästa gång är det någon annan som vinner, etc, och förresten har Elfriede Jelinek också påpekat att idrott är krig. (Ej metaforiskt.)

 

Med andra ord: kriget har ingen funktion. Friis: ”Kriget är meningslöst. Heroism är meningslös. Det är vad de homeriska sångerna visar oss, men det visar oss inte enbart att det är så, utan även hur det blir så.” Weils uppmaning till oss blir att oftare tveka, oftare tvivla, inte vara så självsäker.

 

Lyrikvännen arbetar ständigt under hotet om nedläggning. Varför behövs poesi? Ursäkta, men har du sett hur i vilket tillstånd världen befinner sig i? Jag håller inte med om premissen att poesi är en lyxvara vi ska unna oss i högkonjunkturer: den behövs minst lika mycket när världen rör sig mot katastrofläge. Bland de nyskrivna dikterna fastnar jag länge hos Lizette Romero Niknamis argt språkpolitiska utfall, som får en att längta efter ännu en bok efter den lovande debuten De försvunna.  

 

20TAL:s första nummer utkom 1980 (som 80-tal), så det här borde vara deras 43:e år. På omslaget står ”Konst, litteratur, samtidsdebatt”, men konsten har fått en allt mindre framskjuten plats – jag ser 20TAL som en mer eller mindre renodlad litteraturtidskrift. Det har översättning som övergripande tema, och det illustreras bland annat av två prosatexter från Ukraina, men också i flera essäer som utreder översättningens betydelse. Däribland ett bidrag av Mara Lee, som länge översatt Anne Carson, och här tar omvägen via Stephane Mallarmé, vars närvaro i Carsons böcker är värd en utredning.

 

Det finns mycket att lära sig kring hur översättning går till, både i Lees text och i John Swedenmarks fina men korta essä om Paul Celans udda översättningar av italienska poeten Ungaretti. Intresset för översättningar och översättningsarbetet verkar öka, och jag läser med stigande intresse filologen Moa Ekboms essä ”Tjej-Homeros” (ti-hi), som erbjuder flera konstruktiva och konkreta förslag: exempelvis föreslås en mångfaldigad översättningspraktik och ett medvetandegörande av översättningens funktion och dess påverkan på texten och hur den uppfattas av läsaren.

 

Emily Wilsons översättning av Homeros (han igen!) Odysséen blir föremål för Ekboms intressanta studie, där hon förklarar att de kvinnor som legat med Penelopes friare i tidigare översättningar kallats ”maid” men av Wilson blir ”slave”, för att markera deras brist på frihet. Hos de svenska översättarna Lagerlöf används ”tärna” respektive Björkesons ”piga”, och de kallas också vällustiga och lösaktiga.

 

Vidare kan nämnas en bred presentation av Ada Limón, som i USA är poet laureate, med fem dikter som ger mersmak och en intervju som låter henne tala om närvaro och samhörighet. Poesi befinner sig – som sig bör – utanför alla ekonomiska sammanhang, och här finns ett svar på min fråga kring Lyrikvännen, varför vi behöver poesi. I valrörelsen användes ordet ”samhörighet” inte en enda gång – i intervjun med Limón nämns det två gånger. Hon säger också: ”Visst vill vi alla skriva bra poesi, men vi vill samtidigt skriva oss fram till en bättre värld.”   

 

Slutligen vill jag flagga för debutanten Ellika Lagerlöf (som jag nämnde i min genomgång av Biskops-Arnös antologi från försommaren). Raska fötter springa, skaffa det här numret för att strax få ynnesten att säga att du läste denna blivande stjärna innan (nästan) alla andra.

 

Provins har funnits inte fullt lika länge som Lyrikvännen och 20TAL, men nästan – den är inne på årgång 41. Som vanligt är det periferin som är i centrum (hehe), med stark betoning på det norrländska. Det som är lockbetet är en ny text av Lotta Lotass, och den berör förstås också kriget, men liksom Lyrikvänenns Iliaden-text handlar det om det trojanska kriget. ”Troja (fragment)” är en välkommen återkomst till ett mer utpräglat skönlitterärt skrivande hos Lotass, i den mån det nu går att kalla hennes säregna textbehandling för skönlitterär prosa.

 

Det provinsiella i vidare mening illustreras den här gången av ett sjok texter från Kanarieöarna. Och för den delen är väl Lotass något av en skohorns-norrlänning, med ursprung från strax utanför Borlänge. Hennes textbidrag rör sig mellan prosan och poesin, och en givande metod att ta till sig hennes texter består i att sluta behandla dem som vanlig tråkig prosa. Så här skriver inte en vanlig svensk romanförfattare:

 

Ännu och ännu en gång väntar slätten på att ärras av slagets revor, skåror.

Ännu och ännu en gång skall tecken ristas som talar om segrar, talar om förluster, talar om ett mörker.

 

Som synes samverkar denna Lotass-text med Friis essä om Weil. I följetongen ”Omläsningen” gör konstnären Andjeas Ejiksson en närläsning av Lotass tidiga bok Aerodynamiska tal. Bland övriga texter, en skojfrisk dikt av multibegåvade Mattias Alkberg, samt musikern Samantha Ohlanders anteckningar om privat och universellt hopp.

 

Nästa år byts redaktionen för Provins ut. Carl Åkerlund med company har förvaltat ett fint arbete sedan 2018, och jag är övertygad om att tidskriften hamnar i goda händer. Det är ett vinnande koncept som har använts, att låta en bildkonstnär vara delaktig i hur varje nummer utformas. Provins är ofta den objektivt snyggaste tidskriften i Sverige. Men det är också så att varje nummer skapar trygghet och brist på förutsägbarhet. Åkerlund pekar ut inbördes samband mellan de olika texterna, något jag instämmer i men skulle vilja sträcka en aning längre och peka ut samband mellan till exempel texterna i detta nummer av Provins och texter även i andra tidskrifter som Lyrikvännen och 20TAL.