Krönika om vårens böcker

I runda slängar ges det ut 12 000 böcker varje år i Sverige. Det säger sig självt att det är en promille av dessa som kommer att behålla sitt läsvärde avsevärt längre än ett salladshuvud håller sig ätbart. Böcker har blivit färskvaror, och kanske allt mer så i våra tider där andra former av berättande – tv-serier och tv-spel – fått allt högre status och allt större utrymme. Om bara en enda av de böcker som ges ut 2023 fortfarande hittar läsare efter ett tiotal år kan just den boken skatta sig lycklig, medan resten obönhörligt hamnar på loppis och i bibliotekens magasin, i bästa fall.

 

Som vanligt är det omöjligt att förutsäga något om den utgivning som stundar under årets första månader. Men nog finns det potentiella kandidater till att erhålla klassikerstatus. Här finns Nobelpristagare, men framför allt anar jag minst två kommande pristagare i den utländska utgivningen.

 

Louise Glück fick Nobelpriset för sin (ganska suveräna) poesi 2020, och i vår anländer hennes första prosabok, Marigold och Rose (Rámus). Och Jamaica Kincaid har föreslagits som pristagare så många gånger att jag måste dubbelkolla för att se att hon sorgligt nog inte fått det ännu. Hennes reseskildring Bland blommor (Tranan) utkommer lägligt nog ett år som rimligen borde vara hennes.

 

En annan tänkbar pristagare kommer från Argentina och heter Samanta Schweblin, vars novellsamling Sju tomma hus (också Tranan) är den bok jag allra mest ser fram emot. Och när Svenska Akademien väl hittar fram till Norge kan pristagaren mycket väl heta Gunnhild Øyehaug: hon är en annan suverän novellförfattare, och i vår kan vi avnjuta samlingen Knutar (Nirstedt/Litteratur). Franska Nina Bouraoui är också förtjänt av ett Nobelpris; alla hennes tidigare översatta romaner – tolv stycken – är läsvärda, och nu utkommer Tillfredsställelse (Elisabeth Grate). Svenska Akademien gillar ju franska författare: med Bouraoui kunde de för en gångs skull hitta en som är bra på riktigt.

 

Som synes är det de små förlagen du bör ha ögonen på om du vill läsa den intressantaste litteraturen som skrivs just nu runt om i världen. Om du för all del nöjer dig med det engelskspråkiga finns ju Cormac McCarthy, som sexton år efter sin senaste roman Vägen återkommer med två romaner, Stella Maris och Passageraren (Bonniers), samlade i en knappt 700-sidig volym. Han har isolerat sig med en grupp teoretiska fysiker och de här romanerna bär tydliga spår av deras konversationer.

 

McCarthy fyller 90 år nästa år. Den betydligt yngre Karl Ove Knausgård har valt att kalla sin tredje bok i den nya serie för Det tredje riket (Bonniers). Den lär ju, oavsett om vi vill det eller inte, bli vårens mest omtalade bok. Den som hoppas att han ska upprepa sin succé – en pubertal 400-sidig essä om Hitler – blir dock besviken, då boken är betydligt tunnare än bok nummer 1 (666 sidor) och 2 (777 sidor) i serien.

 

För svenskt vidkommande är det främst två romaner som har potential att bli klassiker i framtiden. Johanna Frids Nora eller Brinn Oslo brinn (2018) och Johanne Lykke Holms Strega (2020) är nog de två svenska romaner från senare år som gjort starkast intryck på mig. Nu utkommer Frids Haralds mamma och Lykke Naderehvandis (som hon heter nu) Röd sol (båda Bonniers).

 

Inte mindre än två böcker om Edith Södergran som fotograf är i antågande. Dels formgivaren Nina Ulmajas En annan Edith (Norstedts) och dels antologin Världen är min (Schildts & Söderströms) av litteraturvetaren Agneta Rahikainen och galleristen Eira Sillanpää. Medan det har skrivits ett stort antal böcker om Södergran – Rahikainen kom för ett par år sedan med en av de bättre, Kampen om Edith – är Harry Martinson mindre omskriven. Det ändrar Johan Svedjedal på med Min egen elds kurir (Bonniers).  

 

Sist och viktigast ges det ut en del svensk poesi också, och den ser lovande ut. Vi får tillfälle att läsa ett urval av Madeleine Gustafssons dikter (Ellerströms), och nya böcker av rutinerade rävarna Jörgen Lind och Johan Jönson (båda Bonniers), samt en postum samling av Kjell Espmark (Norstedts). Dessutom tar två av de mest spännande poeterna ut nya riktningar: Lina Hagelbäck med en ”diktroman” (Lejd) och Erik Lindman Mata med sin första roman (Nirstedt/Litteratur).

 

Med andra ord: det saknas inte böcker. Denna digra skara kan få en att vilja citera Macbeths ord i Shakespeares pjäs: ”Vadå! En kö som når till domedagen?” Ändå finns det plats för ett sista tips: Isak Sundström, sångaren i bland annat Pascal, har skrivit Vi är många som har berörts i djupet av våra hjärtan (Teg publishing), en biografi som utgår från nekrologer i dagstidningar. Det kan nog bli vårens mest upplivande bok. 

 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 31/12 2023)