För knappt tio år
sedan skrev Malte Persson på sin hemsida enmeningsrecensioner av böcker han
läste. Nu önskar jag att jag hade den förmågan att formulera mig så utförligt
kortfattat, när jag har läst Leif Holmstrands senaste bok Avstå från tragedierna.
Det är en till sin
form en av årets mest ovanliga diktsamlingar, skulle jag nog vilja säga.
Fjorton korta dikter, som begränsas av formatet 140 tecken, liksom en tweet.
Ja, här finns rentav hashtags, måhända för första gången i en svensk
diktsamling. Fjorton är förstås också formeln för sonetten – de fjorton raderna
som utgör versformernas gesällprov. Så kan de här dikterna läsas: som en enda
sonett. Till varje dikt (rad) finns en kommentar eller replik till eller
fortsättning eller ifrågasättande av det skrivna.
Ovanlig till
formen, men ändå bara ett av de många exemplen på hur Trombones Svavelserie
(där denna utgåva fått nummer 17) vitaliserat den svenska litteraturen, med
dessa skarpa småböcker. Och Holmstrand hör inte enbart till de mest produktiva,
utan också de ovanligaste svenska samtidsförfattarna. Trots att han så att säga
syns överallt är han fortfarande en marginell figur, vilket är en av
orättvisorna i det litteraturklimat vi har.
För det här är inte
bara en av årets ovanligaste böcker, utan också en av årets mest spännande
böcker. Att läsa honom är roligt, men också sorgligt (så som livet är, enligt
förståsigpåarna). Det Holmstrand gör är att skriva samtidskommenterande dikt,
om att vantrivas i kulturen. Många hånar twitter som uttrycksform, och det må
vara sant att mycket där är skräp – men formen uppmuntrar också till den typ av
pregnans som annars kan saknas i samhällsdebatten, inte minst hos dem som
skriver i det längre formatet. Eller säg så är: en tweet av Leif Holmstrand
säger mer än 140 krönikor av Johan Hakelius.
Det här kortfattade
formatet – i denna bok alltså exemplifierat i fjorton tweets – är ett lysande
tillfälle till kortfattad och koncentrerad kritik. I kommentarerna ges utrymme
åt sidospår som både fördjupar och krånglar till, och ibland fuckar upp
ursprungstexten, och stör ordningen. Jo, man kunde säga att Holmstrand skriver
i fridstörandets poetik, som i nummer XII:
kommer vi att bli
genomskinliga mot slutet av våra skamlöst översmutsade och allt kamouflerande
stöldliv #insyn #kondoleanser #
varinteledsen
Var inte ledsen. Vi ber om ursäkt
om
något vi sa gjorde ont på ett oönskat vis.
Vi
är egentligen för självgott trötta hela gruppen
för
att hålla gräl och våld igång,
vi
måste klinga av, lägga band, blunda,
klinga
vidare och följa klangerna ut, nötas
ner
och sedan bort. Vi lägger av med arkiv och
notation.
Nä, någon
författare som lägger band på sig är Holmstrand förstås inte. Vad handlar då hans
bok om, den här gången?
Ja, man kunde säga
att det är lustfyllda angrepp på tråkigheten. När jag läser tänker jag på
följebrevet Karin Dreijer lät skicka med sin nya skiva med Fever Ray, skrivet i
samarbete med den brittiska konstnären Hannah Black. ”Obegripligt”, lyder det
samlade omdömet från de svenska musikkritikerna – men det är ju bara en ovana
vid att läsa poesi: ”The song is a prosthesis that extends like a limb into the
gut and pulls out the half-digested heart, it’s kind of gothic and kind of a
shame […] There are no simple binaries, and I don’t only mean gender, that’s
old news; I mean that I am radiating and obsessed with the daydream hurt that I
imagine your voice alone could cause me, now that I live in its zone, and I am
too far gone to distinguish between sharpness and softness.” Det här kunde vara
en engelsk översättning av något Leif Holmstrand skrivit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.