Som att ligga i ett tomt badkar, Mattias Jeschko-Edberg, Sapeur förlag

Efter att under 10-talet ha gett ut en novellsamling, en diktsamling och en bok med kulturkritik, ger Mattias Jeschko-Edberg nu ut en roman. Som att ligga i ett tomt badkar kallas åtminstone en roman, men till sin yttre form liknar det mer dramatik, med två karaktärers repliker. Till sin inre form liknar det mer en essä om ett förlorat Sverige.

Det inleds med den amerikanska soldaten Thersites, som 2004 slåss i Irak-kriget. Jag hinner tänka att det är ovanligt med krig i svenska romaner, om det inte rör sig om dystopier eller om historiska romaner. Vi har ju inte haft krig sedan 1809. I skildringen av Thersites balanseras det närgångna med det distanserade, men krigsscenerna är ett villospår – hinner jag tänka, innan jag rättas av författaren, på ett ganska finurligt sätt: kriget har trots allt med berättelsen att göra.

För vad som vidtar är då dialogen mellan de forna vännerna Alzbeta och Camilla, som återser varandra i nutid på Teneriffa. På 90-talet pluggade de i Umeå, och nu har de på var sitt håll åkt på resa ensam. Alzbeta för att supa och slippa tänka på sin döende mor, Camilla för att få paus från sin familj.

Det här är en roman som på sätt och vis försöker återskapa ett förflutet. Till en början befarade jag att Camilla och Alzbeta inte skulle ha något annat att prata om än sina gamla minnen, så som det brukar vara när kompisar från förr träffas. I början är deras konversation också trevande. Men det visar sig att Jeschko-Edberg har annat på sin agenda.  

Här finns en uttalad blick bakåt, som också fanns i diktsamlingen Eldträd tidig morgon från 2013. Både Camilla och Alzbeta upplever sig ha misslyckats med livet, kanske en vanlig erfarenhet för den som likt dem nått 40-årsåldern. Deras lott är så futtig, menar de, men då jämför de med sin föräldrageneration, som hade det så väl förspänt. Sanningen är ju att vi aldrig kommer att få det lika bra, och det som är bra med Jeschko-Edbergs roman är att den inte nöjer sig med att registrera detta förhållande, utan den ger sig in i en diskussion om det samtida Sverige. Ett ställningstagande, och en roman om åldrandet, om den frihet som det öppnar för, men också om det vemod som blir dess konsekvens.    

Men det är också en roman med ett tydligt klassperspektiv, som vill diskutera varför samhället har blivit som det har blivit, med större klyftor mellan de som har och de som inte har. Som när Camilla avslöjar hur klasstillhörigheten styr över ditt bemötande: ”säger du att du är arbetarklass så är det så du blir behandlad. Det är så accepterat. Ingen förväntar sig något annat längre.”  

Här är det Alzbeta som dricker mer än olämpligt mycket. Varför ballar man ur? Jo, på grund av orsaker, skulle jag vilja svara, med hänvisning till den här romanen. Samhället har alltid varit snara att döma de som faller ifrån, men ärligt talat är det mer förvånande att inte fler gör det. Som Alzbeta säger: ”Frågan är väl inte hur vi ska bli lyckliga utan hur vi ska lära oss leva utan lycka.” Livet är tungt i sig, för mycket att bära för människan, och det är en bedrift av Jeschko-Edberg att med så enkla medel visa hur ett människoliv ter sig.  

Han har också hittat en lämplig form för sin roman, med dialogen. Det finns också en tonträff i replikerna, som gör de båda kvinnorna till levande och trovärdiga gestalter, helt enkelt till genuina människor. Det är skickligt gjort, det vill säga att utan att begagna krystade metoder väcka liv i dem. De blir var och en ömkansvärda, men inte ynkliga. Han undviker också det raljanta drag Lena Ackebo gav sina charterresenärer i Världens vackraste man.      

Därför tycker jag att Jeschko-Edberg visar att 90-talet verkligen var en annan tid, och att det är motiverat med denna blick bakåt. För jag inbillar mig att 90-talet också hade ett annat litterärt klimat, då de större frågorna diskuterades med ett större allvar. Mitt intryck är att majoriteten av svenska romaner nu är ängsligare över att inte vara till lags, att den nu har anpassat sig för att överleva en bistrare marknad och därför bara skrapar på ytan för att inte uppröra sina läsare.

Därför ska du bara läsa den här romanen om du tröttnat på romaner som smeker dig medhårs.