Blått, Maggie Nelson, översättning Viola Bao, Modernista

Bland de många amerikanska essäromanerna som översatts till svenska på senare år är nog Maggie Nelsons Argonauterna den som gjort störst intryck på mig, genom att vara den skarpaste, och mest gnistrande. Därför är det klart glädjande att Modernista finner det nödvändigt att nu ge ut en tidigare bok. Det rör sig om den märkliga Bluets, som utkom 2009, och som i Viola Baos översättning blott heter Blått.

Det är en annan typ av bok. På ett ytligt plan en kulturhistoria över färgen blå, med flitiga referenser till litteratur, konst och musik. I 240 numrerade korta texter, av det slag man kan föreställa sig skrivna på indexkort, återskapas även en livsberättelse om en älskare, en ”prins av blått”. En poetisk självbiografi, en blå essä, blå fragment. Och en bok om sorg, fast inte i första hand som estetik, eller kompensation. Nä, livet är som det är, tycks Nelson mena, mer ute i stoikerns än i epikuréns ärende.  

För Nelson har den blå färgen religiösa konnotationer, och det är lika lätt före som efter läsningen att hålla med – blå är den vackraste färgen – och den besatthet som hon ger efter för utför ett lockande inslag. Blått är ett hav att sjunka ned i. Men det står också för det ouppnåeliga, det gäckande. Skrivandet blir en exorcism, en metod att göra sig kvitt ett beroende. Men i så fall att göra sig kvitt för att ge plats åt ännu mer blått.

Varför blått? Vi väljer inte våra förälskelser, hävdar Nelson lakoniskt, och ekar av de ord Hjalmar Söderberg lägger i tidningsmannen Markels mun i romanen Den allvarsamma leken: ”Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika litet sin hustru eller sin älskarinna eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!”

Nelson avstår från att sexualisera sin relation till blått, och det är kanske en övertolkning att ge det fetischens dragningskraft – är det en tillfällighet att hon avstår från att nämna David Lynchs Blue Velvet? Kanske inte, hon skriver generellt lite om film. Ibland är det en styrka, ibland en brist: nog hade det varit intressant med åtminstone en kort text om Kieslowskis Frihet – Den blå filmen?   

Varför originaltiteln Bluets? Det är ju franska för blåklinten, men också titeln på en målning av Joan Mitchell, Les Bluets. Och om Nelson behandlar filmen styvmoderligt skriver hon initierat och vackert om musik, allt från Joni Mitchells ”Blue” till Leonard Cohens berömda blå regnrock … De många referenserna är inte heller avsedda att göra oss imponerade av lärdomen, utan det handlar om att nyfikenheten fungerar som estetisk princip.   

Just i sitt sätt att hela tiden låta sitt skrivande byta riktning blir Nelsons projekt som mest givande. Även när hon är som mest oförutsägbar behåller hon ett konsekvent förhållningssätt. I precisionen finns storheten i hennes lilla bok. Det kortfattade utrymmet ger henne också tillfälle att väcka läsarens tankar, ge impulser, inspirera till nya synsätt på tillvaron.

Den grundliga researchen har kristalliserat sig i ytterst komprimerade textstycken, där bara det yttersta (innersta?) råstoffet återstår, utifrån en princip där det nödvändiga fått dispens. Det har resulterat i en behagligt koncis bok, som med råge infriar löftet från Shakespeares stränga maxim i Hamlet: ”Brevity is the soul of wit”. Allt är måhända inte riktigt lika nödvändigt, då en del lite väl vidöppna dörrar slås in – att Schopenhauers kvinnosyn inte duger är väl inte riktigt lika sensationellt som Nelson låtsas att det är. Men de roliga iakttagelserna, de skarpa slutsatserna, de glimrande ingivelserna – det är vad som förblir mitt slutgiltiga intryck. För efter nästan varje text kan du stanna upp och tänka: ”Det var som fan!”   

Och Viola Baos översättning är nog oftast passande, inte minst när Nelson bereder svårigheter med sina språkliga resonemang. Att det hos henne står ”Héartbréak is a spondee” kan väl inte översättas bättre än ”Hjärtesorg är en daktyl”, för det är kanske bara jag som uttalar alla stavelserna i det svenska ordet, och då tekniskt sett hellre ser det som en mollosus? Om du uttalar det som hjärtesorg blir det en amfimacer … Är det månne meningen att man ska svälja sorgen –