Ett barn är fött på Sevedsplan, Thomas Nydahl, Occident

Lokalpatriotism förundrar mig. För mig har Cesare Paveses bittra formel gällt, att en hemort är något man behöver bara för att ha något att längta bort ifrån. Därför har jag aldrig förstått mig på alla skåningar jag har träffat som talat så varmt om sin hemort. Som Malmöiterna, där Thomas Nydahl är en av dem, även om han är tydligt med att påpeka att han lämnade staden för alltid i början av 80-talet. Patriotismen finns förstås även i hans texter om staden Malmö, även om man kan säga att det är en balanserad kärlek till hemstaden som exponeras.

När Nydahl samlar sig för att skriva en självbiografi sker det med en bok med titeln Ett barn är fött på Sevedsplan. Självbiografiska berättelser, reflektioner och fragment om barndom och liv i Malmö. Jag tar med hela titeln för att den indikerar något om bokens spännvidd och ambition. För det är både en persons och en stads biografi, och som alltid när det handlar om Nydahl gäller det att hålla två saker i huvudet samtidigt.

Att det är ett annat Malmö 1952, då Nydahl föds, och nu, det är väl en truism som heter duga. Boken är indelad i två sektioner. Den första och avgjort längsta heter ”Personligt (men politiskt)” och den andra heter ”Politiskt (men personligt)”. Det är fyndigt: i första delen självbiografin, som berättas icke-kronologiskt, och i andra delen reflektioner kring det nutida Malmö.

Nydahl skriver om historisk segregering, som tidigare infattat klass, och som nu infattar etnicitet. Det är grannlaga saker att skriva om, och det är inte svårt att räkna ut att Nydahl fått mer än sin beskärda del av rasismanklagelser. Nu är det inte integration i sig som är hans ärende – snarare tvärtom, då den frågan har funnits i hans tidigare gärning, både som skriftställare och som privatmänniska, med aktiva insatser för att underlätta för människor från andra kulturer. Det är ju kriminaliteten som sabbar livet för alla människor som drabbas av den, direkt och indirekt.

Politikers svek är en underlöpande tråd, som färgar texten allt rödare. Likaså vår tids allt mer djupa förankring i den typ av förstörande förströelse. Vi förströr oss? Vi förstör oss. Att uttrycka sådant är förstås djupt reaktionärt, men det kan kvitta, för det spelar väl ingen roll om vi uppfattas som sådana? För den delen kan det snarare ses som en merit att vara just reaktionär, om omvärldens beteende blir allt mer storskaligt dumt. Konsumismens förödande effekter på själslivet skriver han också om.

Barndomen kommer till liv i fragmentarisk form, och det är ju så minnet fungerar, i ofrivilliga doser. Insiktsfullt och känsligt får vi ta del av inslag som inte förskönas, där undanflykter saknas: ”Om man använder barndomen som ett alibi för sitt vuxna beteende slipper man alldeles för lätt undan. Barndomen är aldrig ett alibi, i bästa fall är barndomsminnena en förklaring eller en pusselbit till en förklaring.” Nej, man kan inte skylla ifrån sig.

Kan man försonas med sitt förflutna? Nej, och jag uppfattar det inte heller som att Nydahl inbillar sig det. Att återvända och gå i sina egna fotspår, vad hjälper det? Här berättas öppenhjärtigt om besattheten i en klasskamrat, som han är förälskad i från första klass och långt in i tonåren. Han bevakar hennes hus, sittande på en cykel, och – ja, vem har inte gjort liknande saker? Kärleken gör oss till stalkers, där man bara i efterhand kan se det löjliga i situationen. Men poängen är att Nydahl inte ser det löjliga, och det finns inte heller något löjligt i hans besatthet, bara något djupt mänskligt och förståeligt.

Om mammans anorexi och Alzheimer skriver Nydahl öppet och känslosamt, likaså om de egna depressionerna, om medicinering, alkoholism. Mamman, hur han förhöll sig till hennes sjukdom, förblir ett dåligt samvete.

Så i del två handlar det om samtids-Malmö, som han skrivit om i flera böcker under 2000-talet. Det kan kallas varningar. Att tro att det mångkulturella samhället ska fungera är en naiv utopi, menar han. Nu är det alltså fundamentalisterna och de kriminella han varnar för. Hur ska det då bli bättre? Med ett jämlikt samhälle. Ett jämlikare samhälle? Ord räcker inte – sorry, politiker, att vädja till oss att ”öppna våra hjärtan” kommer inte att få någon hejd på rånen och dödsskjutningarna.  

Nydahl skriver med ett engagemang och inlevelse som är uppfriskande, och det är det ena som gör honom läsvärd. Det andra är att han går till källorna – tar fram statistik och sekundärlitteratur när det behövs, och inte för att blända oss med versala Sanningar. Det är ett evidensbaserat reportage som avslutar boken. Han har tidigare gjort avbön för en del ungdomliga irrfärder. Genom hela hans vuxna liv går ett emfatiskt nej. Ett nej till religionen. Ett nej till ideologierna. Ett nej till karriärismen. 

Det enda som duger då är konsten. Den väntar på oss, när vi är redo, och den skiter i om vi är desillusionerade eller bittra eller bara allmänt sura. Den ger oss sin mänsklighet, och kanske kan den återskapa något av det raserade mänskliga i oss. Men det är vi solitära existenser som behöver konsten, som vänder oss dit. Vi som inte bryr oss om status och konsumism och julpynt. Vi som har ett fysiskt och psykiskt behov av tystnad.  

Trilogin, Jon Fosse, Bonniers

Med den prisbelönta Trilogin har Jon Fosse skapat ett av 2000-talets mest fascinerande romanprojekt i Norden. Det är en okuvligt bra roman. 

Marguerite Duras svarade en gång ilskt på frågan vad man lär sig av att läsa hennes böcker: ”Man lär sig att läsa”. Så enkelt är det ju, att egentligen lär du dig bara detta, att bli bättre på att läsa. Och själv kan jag aldrig svara på dumma frågor om ”favoritböcker” eller vad jag har för ”smak”.

Inte trodde jag heller att jag skulle gilla Jon Fosses Trilogin, som nu utkommer i Urban Anderssons översättning. Tre romaner publicerade mellan 2007 och 2014, som för några veckor sedan fick Nordiska Rådets litteraturpris. Den här typen av skenbart enkla berättelser med kopplingar till Bibeln och som kräver att den allegoriska tolkningsapparaten finjusteras, nä …

Men så fel jag hade! Ännu en av läsningens lärdomar: motbevisningen av de förutfattade meningarna. Jag blir helt förtrollad av berättelsen om det utstötta paret Asle och Alida som genom hela första romanen, Sömnlösa, går gata upp och gata ned i Bjørgvin (Bergen) för att få rum för natten, där sonen Sigvald ska födas.

I andra boken, Olavs drömmar, byter Asle namn – anledningen antyds i den tidigare romanen – och köper ett armband till Alida, som här heter Åsta. Och i den avslutande delen, Kvällning, berättar dottern Ales om sin mamma Alidas kamp för att överleva som ensamstående mamma.

Som synes: inte mycket händer. Eller, jo, en dramatisk sak, som inte kan avslöjas här, men som får helt avgörande betydelse för fortsättningen. Något som också blir avgörande för mitt engagemang i deras öden. Asle och Alida hör hädanefter till de fiktiva karaktärer som gjort oförglömliga intryck på mig som läsare.

Fosse har använt den medeltida balladen ”Draumkvede” som inspiration, där Olav i en dvala som varar från julafton till trettondagen tar sig ned i dödsriket. Men berättelsen pendlar mellan religiös visionär dikt och deckare.

Att säga att något är förtätat är en kliché, och det måste ges en ny betydelse varje gång. Fosses språk är så korthugget att det får Hemingway att framstå som en adjektivrik och mångordig författare. Ur det lakoniska språket växer en berättelse fram, om lojalitet, medkänsla, överlevnad, försoning, men framför allt om kärlek. Det är långt ifrån någon idyllisk historia.

I gengäld får vi en komprimerad berättarform – trilogin inryms på knappt 200 sidor – med mycket spelrum åt egna reflektioner. Karaktärerna blir till levande människor. Fosse skapar en ny berättarteknik, med hjälp av upprepningar, omtagningar och variationer. Små förskjutningar som ger hisnande perspektiv. Ord som ”storartat” och ”makalöst” känns för en gångs skull futtiga när man ska ge ett omdöme.

Det här är så annorlunda berättat, och då påminns man som läsare av det där speciella som uppstår när du ställs inför något nytt. Det är så förunderligt bra, bara, och du blir påmind om Duras ord vad läsningen leder fram till. Det går inte att förmedla ditt intryck, och jag vet bara att jag aldrig kommer att glömma Asle och Alida. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/11 2015)

Irakisk Kristus, Hassan Blasim, Bonniers

Ibland är det farligt att läsa recensioner, eller att lyssna på vänner med gott omdöme när de hyllar en bok. För när man sedan läser boken är det som att magin hunnit flyga sin kos. Eller, vad då ”farligt”, jag menar förstås ”skadligt”, för ens eget omdöme. Vem kan man lite på om inte sig själv.

Hassan Blasims introduktion på svenska är de sjutton novellerna i boken Irakisk Kristus, som samlar utgåvan med samma namn tillsammans med fyra tidigare noveller. Det är Jonathan Morén som har översatt från arabiskan, och den utkommer i Bonniers lika snygga som kvalitativa Panache-serie. Jag tycker det är en lite ojämn samling, men när det är bra, då är det omvälvande. På ett fysiskt sätt, där känslorna osar.

Känsla och förnuft anses ofta som två disparata ting, och förment ”känslostyrda” mänskliga representanter gör sig gärna lustiga över sina förnuftsstyrda diton, men när en människa – låt oss kalla henne författare, för enkelhetens skull – kombinerar de här egenskaperna eller vad man ska kalla det, då uppstår en magi som utplånar alla skiljeliner, inbillade och verkliga.

Grymheten, den mänskliga, alltförmänskliga grymheten, den illustreras här gång efter gång. Vår potential för det hemska verkar vara ofattbar, men kanske just därför så nödvändig att skriva om. I Blasims noveller förekommer en nådlöshet som ger tillträde till en närvaro, att vi görs delaktiga i skeendet. Ondskan är kanske alltid banal, när det kommer till kritan. Våldet är godtyckligt, en fråga om tur eller otur. Friheten är helt relativ, och terrorism är en slump. Ett bombbälte kan bäras av vem som helst. Men som sagt, här saknas distanserade drag, vi är helt delaktiga i de här människornas öden.  

Hur går det här till? Det går inte att rusta sig för det. Det finns inga förberedelser du kan göra, bara upptäcka medan det sker, medan du läser, att –  helvete!  – det här är ju på riktigt. Det är något magiskt med det också. Du tror dig vara luttrad, men när du ställs inför en viss typ av berättarteknik, då är du bortkollrad. ”A willing suspension of disbelief”, som Coleridges formel för litterärt berättande löd. Blasim skruvar upp både magin och realismen, så pass att det borde tippa över åt något håll eller båda, men han behåller balansen. Med hjälp av bajset, sjukdomarna, svetten, blodet, döden – alltså det konkreta, men också med hjälp av abstrakta resonemang kring identitetslekar som inte står Borges efter.   

Något måste sägas om ”Gropen”, en novell som är relativt representativt. Händelserna är gåtfulla, men samtidigt så glasklara. Det är faktiskt som hos Borges: nytert, men också helt förtvivlat. Transparent och opakt på samma gång. Och det skulle ju inte funka annars, med en slagsida, för nu blir det en förstärkning av det som händer, tack vare den dubbelhet som investeras i sättet att berätta.

Novellerna handlar ofta om det gränslösa, om att söka en väg ut ur det som hejdar, exempelvis det som sätter gränser för fantasin. Blasim gör världen mer främmande, men lyckas också göra den större, rikare, men inte blir man klokare. Enligt Harold Bloom läser vi – åtminstone vi som följer Shelleys romantiska maxim – för att söka ”det svårare nöjet”. Betoningen måste ligga lika starkt på båda orden, och då blir nöjet större, ungefär som Hölderlin menade att hjälpen växer i relation till nödens svårighetsgrad.

I novellerna finns olika typer av människor, men det är just det: de är människor. Och berättandet är drivkraften, olika sätt att berätta. Kommer berättandet att överleva oss alla? Jag håller det för allt mer troligt. Berättandet fanns förmodligen innan vi fanns, det är ett förmänskligt tillstånd, inget som kan undvikas. Berättandet kommer att överleva ondskan också. Precis som vargen: inte fan kan vi utrota den, hur mycket vi än försöker. Och vargen smyger in i Blasims noveller, som reellt och symboliskt djur, som tecken för det otäcka.

Allvarligt talat, Lena Andersson, Natur & Kultur

I radioprogrammet ”Allvarligt talat” har Lena Andersson varit en av tillfrågade auktoriteter som svarat på mer eller mindre existentiella frågor. Nu utges hennes trettiotvå svar i en julklappsröd bok med samma namn. Allvarligt talat, alltså, och för all del, det är som att läsa vuxenversionen av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis något plojaktigt skrivna Kära Liv och Caroline.

På relativt kort tid har Andersson blivit ordentligt populär, med hjälp av tvärsäkerhet och framför allt en stark vilja att hysa upplysningens ideal om att våga visheten och föredra förnuftet. Sämre förebilder finns ju, och jag har i stort sett inte mycket att invända mot hennes resonemang. Hon tar frågorna på största allvar, och har så höga anspråk att hon utan att darra på manschetten jämför sig med både prästen och terapeuten.

En präst utan tro, en terapeut utan teori. Inom kort ska Andersson göra tv-program i lag med Horace Engdahl. Jag befarar att det inte kommer att slå väl ut: de är nog allt för lika för att åstadkomma dynamik i tv-rutan. Båda är briljanta stilister mer än originella tänkare.

Andersson uttrycker sig här med beundransvärd klarhet, något som gläder den som tyckte att hon innan hon tog tjänstledigt från DN:s ledarsida började skriva allt flummigare och snårigare.

Ämnena är som väntat: kärlek (relationer), livets mening, döden, måste man älska sina föräldrar, var sitter själen … Men alltså, har människorna inget bättre för sig än att fundera på sådant? Anderssons svar om själen är för den delen alldeles för lättvindigt. Hon menar att den är immateriell, och sitter i hjärnan, typ i Guds knä. Men det är en underskattning av det metafysiska.

Varför vill alla leva länge när det är så djävligt att bli gammal? Här glömmer Andersson bort friskheten: jag har mött åtskilliga gamlingar som antagligen lever större och rikare liv som gamla, så länge de tillåts vara någorlunda friska och spänstiga. Förmodligen är många av dem mindre orkeslösa än vi som i medelåldern tjänstgör i sektorer där arbetsbördan ständigt ökar.

Det saknas en del fantasi i Anderssons svar, och det är typiskt den som utgår från hjärnans neuroner som ett facit till så mycket i tillvaron. Det är en behändig genväg, men också något som leder till aningen för behändiga slutsatser. Som sagt saknas den metafysiska dimensionen, och då blir Andersson en klart fantasilös tänkare, som litar för mycket på stoicismen och andra etablerade filosofiska skolor, när hon hade haft mer att lära av att läsa exempelvis Simone Weil (som jag har för mig att hon har avfärdat någon gång). Hon avdramatiserar och avförtrollar. När fantasin tas väck blir det ju så oändligt tråkigt. 

Visst är hon rolig en och annan gång – ”Man ska alltid akta sig för det exemplariska”, ”Jag menar det bokstavligt, inte metaforiskt” – men ofta anar jag att hennes lustifikationer för tydligt bär prägling av tidigare användning, att det är inlånade skämt. Inte är det så lustbetonat skrivet, utan mer sammanbitet. Hon reproducerar ett statiskt tänkande, för det är ofta så i den branschen att det som etablerats är det som går att paketera i lättfattliga maximer, medan de spännande tankarna ofta flyr undan. En vanvördig liknelse: Andersson liknar en fiskare, som lyckas fånga de halvslöa och halvdumma fiskarna som simmar runt i transparent vatten, medan den listiga gammgäddan döljer sig i mer opaka vätskor. 

Ändå är hennes råd ofta användbara: ”Kärlek får man av sprickorna och bristerna, för svagheten man visar i duktigheten, ty först när sprickor skönjes finns det plats för en annan människa.” Det är fint, och det är sant, och något många behöver höra. Det är också bra att hon betonar att man gärna ska sträva efter lycka, men inte försöka nå den, för då blir man bara rädd för att förlora den. Vilket låter lite nedslående, för varför skulle inte lycka kunna bytas ut mot pengar … hälsa … kärlek …? Hon skriver också skarpt om skuld och förlåtelse.

Ingen svensk når popularitet i den här skalan utan att få sina belackare, och jag har hört en professionell läsare kalla Anderssons Egenmäktigt förfarande för ”Harlequin för autister”. Det är ändå en orättvis betraktelse. Hon styr sin text förbi känslornas brusande åar mot förnuftets blida hav. Det är nästan rörande konsekvent utfört.  

Övergrepp

Det går lätt slentrian i gnället om de obefintliga svenska kulturtidskrifterna. Sant, det finns ingen BLM, men å andra sidan håller 10TAL på att bli bättre och bättre, eller om det är ordet allt mer angelägen jag söker efter, vore det inte för att ”angelägen” låter som en kritikerklyscha.

Nya numret, #21-22 2015, har övergrepp som tema, och det är ett ovanligt ambitiöst nummer. Övergrepp kan vara så många olika saker, ju, allt ifrån de orena våldtäkterna till den smutsiga gråzon som bland annat Arazo Arif skriver om, på sitt försynt distinkta sätt. Och övergreppen mot en kultur, i det här fallet den samiska, redovisat i Malin Nords genomgång. Vi får tillgång till samiskan genom norskorna Risten Sokki och Rawdna Carita Eira, samt Inghilda Tapio, som skriver så här i dikten ”En tyst gråt”:

jag ser klippornas tårar

ser jöklar bli mindre och

permafrosten som smälter

ser palsarnas sprickor

breda som hav

hjortronen har lämnat palsarna

ingen vet var dom finns nu

bäcken jojkar hösten

i sorgesamt brus

jag hör i vinden

moder jords tysta gråt

Den finns på samiska också, då heter den ”Jaskes Čierrun”.

Men det som också bidrar till att numret håller internationell klass är några översatta texter, som hyperintressanta noveller av Nora Gomringer och Eszter Babarczy, och ett utdrag ur Olga Ravns roman Celestine, som kommer på svenska i vår – lyckligtvis, då jag läste den på danska och tyckte att den bekräftade det kufiska på ett så – uh, angeläget sätt. Eftersom det är så sabla otacksamt för översättarna: tack Sara Eriksson, Daniel Gustafsson Pech och Johanne Lykke Holm för dessa texter, som berikar och syresätter vår litteratur. Babarczys våldtäktsnovell är suverän, och torde ge upphov till politisk debatt. Något som gäller åtskilliga av de här texterna.

Och nya dikter av Ann Jäderlund! Efterlängtat, även om det alltid är svårt att avgöra vad hon håller på med. För varje ny bok har hon ju i stort sett vänt förutsättningar och förväntningar upp och ned, så jag vet bara att det är med stor spänning jag ser fram mot hennes nya bok i vår.

Det jag ibland har svårt att förlika mig med i 10TAL är dess vaga koppling till konst, att den ofta sköts på ett lite pliktskyldigt sätt. Personligen skulle jag väl föredra en renodlad litterär tidskrift, men det är ju en fråga om kynne, och möjligen är det mig till gagn i det så kallade långa loppet att jag utsätts för konst. I det här numret iscensätter Cajsa von Zeipel ett 60-talsprojekt från Marie-Louise Ekman. En rolig idé, även om det ser ut att ha blivit ett mer eller mindre medvetet misslyckande. Några beaktningsvärda poänger hamras ändå in.

Att Aase Bergs essä blir flummig tror jag mest beror på ämnets karaktär. Det verkar vara stört omöjligt att skriva om lögnen utan att det blir raljant, åtminstone när lögnen ska tas i försvar. Men här finns ett förtroendekapital att ta av: bättre lycka nästa gång.

När hundarna kommer, Jessica Schiefauer, Bonnier Carlsen

Det lär vara skönt att slå ur underläge. Eller är det tvärtom jobbigt att slå ur underläge? Fråga valfri som befinner sig i den positionen så tror jag säkert att de hellre vill befinna sig någon annanstans.

När Jessica Schiefauer i går vann Augustrpriset för årets bästa barn- och ungdomsbok med När hundarna kommer tog hon tillfället i akt att stjäla lite extra tid i rampljuset, eftersom hon mycket riktigt förutsåg att tidningarna inte skulle skriva så mycket om hennes kategori. Lite småsurt, kan tyckas – eller tvärtom en typ av kaxighet jag tror fler svenska författare skulle tjäna på att bejaka.

När jag läser denna vinnande roman tänker jag på underläget som genren befinner sig i, den bitterhet som blir dess grogrund. Att till exempel jag har avstått från att läsa boken, trots att jag sett hur positivt den blivit mottagen. Att jag fegt nog väntar tills den fått Augustpriset innan jag läser den.

I alla fall: i en småstad bor brorsorna Isak och Anton. Isak är en schysst kille (spoiler: detta är ingen statisk schyssthet), medan Anton är en introvert kille som spelar suspekt musik. Vit makt-musik. Bland annat Ultima Thules ”Poltava”, vilket skulle tidsbestämma förloppet till tidigt 90-tal. En del andra 90-talsreferenser förekommer, som Twin Peaks. Det verkar vara en tid före internet.

Isak träffar Ester, sjuttonårig skitsmart gymnasieelev (fast det är inte särskilt smart att plugga glosor till ett Nationellt prov i engelska), och de blir ett par. Anton träffar en namnlös kille, en ”han”, som triggar hans homofobi. En kille med både svarta skärvor och ett vansinnigt ljus i ögonen. Fobin blir snabbt hatisk, och steget från det hatiska till det mordiska är ibland inte långt.

Ester är ungdsomsbokstypiskt alldaglig, vilket antagligen ska underlätta unga människors identifikationsbehov. Snygga tonåringar behöver som bekant inte läsa, de har annat för sig. Notera dock att jag inte menar något värderande i det alldagliga utseendet – Jane Eyre är en annan slätstruken karaktär som vistas i en roman som klarat sig bra. Vilket inte hindrar att jag ibland längtar efter att Per Hagman ska skriva en ungdomsroman om en skitsnygg protagonist.

Som läsare vill man (=jag) gärna hållas på halster. Ibland tycker jag att Schiefauer berättar för mycket, kommer med lite för många antydningar till det kommande händelseförloppet. Det står redan på baksidestexten att ett hatbrott ska utföras, men det sker rätt långt in i romanen, där både offer och förövare tidigt har utpekats. Bra litteratur måste vara varsam med mystiken.

Men det ska sägas att här finns en hel del som fungerar desto bättre. Det är en okonventionell kärlekshistoria mellan Isak och Ester, där Schiefauer har fångat på kornet förälskelsen i hela dess vid: från det bedövande ruset till de smärtsamma kvalen. Dessutom ges Ester ovanligt nog större sexdrift än Isak. Hon får lära sig hantera besvikelserna som kärleken föder, och det är skrivet med en imponerande trovärdighet.

Gradvis skruvas intensiteten upp, och man anar att Anton måste driva ut sin bögskräck på något sätt. Att Schiefauer har influerats av ett autentiskt rättsfall – troligen John Hron, som mördades av nynazister 1995 – det är egentligen oväsentligt. För det blir litteratur, en berättelse som klarar sig på egen hand. Och som sådan: oftast på ett aktningsvärt sätt.

Schiefauer lyckas helt enkelt göra hatet begripligt, och det är svårare än det verkar. Ondska, om vi ska ge det ett sådant namn, är ett val. När ”han” frågar Anton vem det är som inkräktar på deras territorium kan han svara med namnet, Simon, eller med ordet, bögen. När han identifierar honom som ”bögen” uttalar han en dödsdom. Vi som läser fattar det ju, och det är en ohygglig insikt. För du kan inte mörda en ”Simon”, bara någon som först har blivit något, avmänskligad. Och det värsta är att när felsteget tas är marken beredd: den är så förbannat mjuk mot dina fötter, låter dem landa så mjukt.

Är då Anton monstret? Finns försoning? Hur mycket kostar den? För mycket? Inte tillräckligt? Det måste sägas att en roman som på allvar formulerar frågor som dessa är en bra roman. Till det som också imponerar är familjens reaktion när sonen mördar. Ärligt talat är deras beteende fullt rimligt, medan jag inte blir riktigt klok på Esters föräldrar, som bara beter sig okänsligt och fyrkantigt.

Kärleksspåret bildar en nödvändig kontrast till hatet. Även om jag kan tycka att slutet städas undan för bryskt, att de lösningar som presenteras är lite väl idylliska. Dessutom undrar jag om de dresserade hundarnas beteende är representativt (hundar som biter människor på allvar har en allvarlig störning). Hatet kan göras begripligt, men det kan inte förstås. Kärleken lyser upp människan. Fyller inte hatet samma funktion? Kanske. Det går att läsa in en homoerotisk attraktion mellan Anton och ”han”, att man kan läsa När hundarna kommer som en dubbel kärlekshistoria. Att den också visar att kärlek och hat är mer lika än olika.  

Lunchdikter, Frank O’Hara, Rámus

De till synes nonchalant nedtecknade dikterna av Frank O’Hara hör till 1900-talets amerikanska poesiskatt. Det är ett tidsdokument som bevarat sin fräschör och charm.

På senare år har flera amerikanska 1900-talspoeter äntligen gjorts tillgängliga på svenska. Poeter som Anne Sexton, Sylvia Plath, H.D. (Hilda Doolittle), och inte minst Elizabeth Bishop. Möjligen är Frank O’Hara, som nu utkommer med boken Lunchdikter i Jonas Bruns översättning, Bishops motsats.

Medan hon skrev metodiskt och noggrant, med en sparsmakad produktion, hör O’Hara till nonchalansens skola, åtminstone ytligt sett. Som i den här boken, där dikterna tillkom i all hast, mellan en lunchmacka och eftermiddagsskiftet på Museum of Modern Arts i New York, där han arbetade.

Vilket onekligen ger den en svårslagbar charm. Det lediga tilltalet saknas i stort sett i nutida svensk lyrik, menar Brun i sitt efterord, men då glömmer han Gunnar Harding (som ju översatt O’Hara), Ragnar Strömberg, och möjligen Kristina Lugn. Även om hon är dråpligare i sina dikter. O’Hara kan vara rolig, men ibland blir han bara plump.

Det är staden och stadsmiljön som är O’Haras marker, och han besjälar den med samma finess som svenska poeter i alla tider besjälat naturen. Här är det höghus som klättrar, bussar som lufsar. Men också funderingar kring kändisar, reseminnen, fantasier. Det är en samling som expanderar, som ständigt alstrar nya intryck vid flera omläsningar.

Det är också uttalat musikaliskt skrivet – O’Haras ursprungliga plan var att bli musiker. Det finns i hans respektlösa tilltal något genomgripande, något drabbande. Även om han kände Beatförfattare undviker han smidigt deras tradighet, och bevarar hela tiden ett ben i det vardagliga: ”Åh att vara en ängel (om det finns några!)”. I dikterna finns en precision som måste vara intuitiv, eftersom jag aldrig får intrycket att han måste söka sig fram mot sina bilder, utan de är helt spontana.

En dikt som skildrar Billie Holidays död blir extra gripande just genom att vara en ögonblicksbild, där han får beskedet när han köper New York Post och ser dess förstasida: ”och vid det här laget svettas jag mycket och tänker / på när jag lutade mig fram mot toadörren inne på 5 SPOT / medan hon viskade en sång till Mal Waldron vid / tangenterna och alla andra och jag slutade andas”.

Frank O’Hara blev påkörd av en bil och dog endast 40 år gammal. I den här boken kommer vi nära honom, med dessa skenbart slarviga dikter. Hade han skrivit lunchdikter nu skulle de troligen lagts ut på en blogg, helt oredigerade. Det finns en charm som bevarats väl av tiden, och tillvaratagits väl i den svenska översättningen.  

Boken utkom för 51 år sedan, och det är förvånansvärt lite damm över boksidorna. Tack vare en fin notapparat får vi också veta vilka operasångerskor och ballerinor O’Hara nämner i dikterna. Om nu översättningarna av amerikanska 1900-talspoeter fortsätter läser jag gärna Robert Creeley, född samma år som O’Hara, och även han med ett direkt tilltal som kunde ha en förkovrande effekt på svenska poeter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2015)

Vi, Jevgenij Zamjatin, Modernista

I den dystopiska science fictions kanon innehar ryssen Jevgenij Zamjatins roman Vi (1924) en central plats, utmanad kanske endast av Aldous Huxleys Sköna nya värld och George Orwells 1984. Orwell, som själv tagit intryck av Vi, menade att Huxley också gjorde det, något som förnekades. Man kan gräla i evigheter om stingsligheten, men det är mer givande att diskutera hur rätt de ändå hade, dessa profetiska verk från 1900-talets första hälft, när det gäller att förutse den tid vi lever i exakt nu.

Zamjatins roman översattes av Sven Wallmark 1959, och återutges nu av Modernista, med ett kompetent förord av Nils Håkansson, som översatt andra verk av Zamjatin. Vi får veta att romanen skrevs redan 1920-21, alltså innan Stalins diktatur. Att det i romanen finns så tydliga indikationer på Stalins skräckvälde har förstås med inlevelse, fantasi och känslighet att göra – från författarens sida. Håkansson framställer honom som något av en prototypisk Beckett: ”En tjurskallig, trolös idealist som tyckte att det var kul när saker gick sönder.”

För övrigt kan de många parodiska inslagen appliceras på valfri stats politik. I Vi har ett 200-årigt krig gett upphov till ”Den Enda Staten” – låter inte det misstänkt likt Moderaternas slogan 1994, ”Den Enda Vägen”. Politik är ofta parodisk.

Samhället i romanen är styrt av matematikens hegemoni, den som aldrig har fel. Zamjatin skriver en generell kritik: en varning för det uniforma, för allt som är reglerat. I romanen till och med sexualiteten, som sker utifrån ett abonnemangssystem. Men hallå, är inte ”livspusslet” bara ett täckord för det här?   

Liksom flera andra senkomna verk i genren, Boyes Kallocain och Atwoods Tjänarinnans berättelse, till exempel, är det en protagonist som författar den roman vi läser. I 40 numrerade anteckningar berättar D-503 sin historia. Han har 0-90 som sexuell partner, men hon är för kort för att ges tillåtelse att bli mamma. Rivalen R-13 är poet, och I-330 är älskarinnan som röker och dricker alkohol – en rebell, som sår sina frön av tvivel i den stackars D, som med återhållen fasa skådar sin håriga aphand.

Tvivel blir romanens bärande tema. Det som särskiljer och gör människan mänsklig, och det finns förstås inget utrymme för sådant i Den Enda Staten, det hörs ju på namnet. Det lönar sig inte att resonera med vare sig totalitära stater eller totalitära människor. Om det vet Zamjatin en del. Han låter D definiera sin uppgift som att ”tala om att det okända över huvud taget är organiskt skadligt för människan och att homo sapiens först då är människa i ordets fulla mening när det inte längre finns några som helst frågetecken i hennes språklära utan enbart utropstecken, kommatecken och punkter.”

Mer än skönlitteratur påminner Zamjatins roman om essän, en filosofisk prövning av ett ämne. Det blir en undersökning av det konforma samhällets målsättning att utrota allt som är apart, alla avarter. Musiken består av kvadratiskt tunga heltonssteg enligt Pythagoras sats. Man lever bakom genomskinliga väggar, med draperier som endast får användas när abonnemangssystemet sätts i användning. Ni kommer ihåg att ”transparens” var ett vanligt förekommande ord på företag för tiotalet år sedan, att man ville ersätta dörrar och väggar med fönster, för allt ska vara synligt …

Det 200-åriga kriget lät 0,2 % av befolkningen överleva, och nu har det gått cirka tusen år, och Staten befinner sig i gott skick. Att vara frisk är en skyldighet. Poeterna är också i statens tjänst, och skriver domar på vers, eller läser sina dikter på offentliga avrättningar. I statens, men också i utbildningens, logikens, matematikens tjänst. Poesin är helt enkelt domesticerad.

Staten är en diffus fiende, där D är delaktig i färdigställandet av rymdskeppet INTEGRAL, som ska kolonisera rymden. Staten är också farlig, och ond. 

Givetvis inte som utslag för grymhet, nä, för liksom i Viktor Rydbergs sakligt ironiska ”Grottesången” är allt bara sifferexercis: ”Drevs du inom Grottes stätta, / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik.” Även Zamjatin har sin subtila humor, och det är något som ger liv och rörelse åt hans text. Den är definitivt mindre konform än Huxleys och Orwells bidrag i genren – de skriver kort sagt mer träaktigt. Zamjatin skriver irrationell prosa, i en ryckig stil som får texten att luta betänkligt.

Då gestaltar han sitt ämne, värdet av det irrationella. Oron, som manifesteras i stackars D:s drömmar, och i det ifrågasättande som blir följden av mötet med I, med de alternativa rörelser som möts under den kufiska benämningen MEFI. (Mefistofeles?) Stor litteratur är ifrågasättande till sin natur: den vägrar hålla sig inom befintliga ramar, och det är väl därför jag så förbehållslöst gillar Zamjatin medan jag har svårare att fördra efterföljarna Huxley/Orwell, och för all del Boye. Här gränsar skeendet till det förryckta, och de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. För att parafrasera Boye: Från Zamjatin går det levande ut. Hos de andra går det livlösa in.   

Science Fiction är de smartas litteratur. Själv fick jag nog av den här genren när jag var tolv, men jag har förstått att flera fysiklärare som jag har träffat, en del med flera tusen universitetspoäng i sina examina, inte läser något annat. Dock inte denna, utan de verkar nöja sig med den mer rationellt skrivna s/f:n. Vilket kanske är lika bra det.

Fem punkter inför nästa Augustprisgala

När den italienske författaren Italo Calvino på 80-talet fick i uppdrag att hålla sex föreläsningar på Harvard University gav han dem rubriker utifrån sina litterära ideal. Lätthet. Snabbhet. Exakthet. Synlighet. Mångfald. Tyvärr avled han innan han hann skriva klart den sjätte, som skulle ha hetat Följdriktighet.

På svenska blev det Sex punkter inför nästa årtusende, och det är den bästa bok om litteratur jag någonsin läst. Jag tror ingen svensk nutidsförfattare har läst den mer noggrant än Jonas Hassen Khemiri, att döma av hur hans författarskap har utvecklat sig.

Den färg jag skulle vilja ge den svenska samtidsromanen är grå. Där finns undantag, författare med fler färger på sin palett, med en generösare inställning till begrepp som sanning, författare som liksom Calvino är lojala med fantasin. Med sin andra roman Montecore upprepar Khemiri rentav ett trick från Calvinos Om en vinternatt en resande, nämligen ett läsartilltal riktat mot dig i bokhandeln, där du är i begrepp att köpa den aktuella boken. Författaren uppmanar dig bokstavligen att göra detta.

Lättheten illustreras i det språk vi för enkelhetens skull kan benämna ”khemiriska”, en variant av svenska, med inslag av arabiska, franska, samt engelska (hiphop-glosor). I debutromanen Ett öga rött duperade Khemiri de flesta av kritikerna med något som uppfattades som ”Rinkebysvenska”. En svensklärare tog sig tiden att rödmarkera alla språkfelen och skickade det korrigerade exemplaret till Khemiri med en tillrättavisning: ”så här skulle du egentligen ha skrivit din bok”.

Där tyngd annars förespråkas kan det ha legat Khemiri i fatet när han väljer lättheten. Att han skriver för flyhänt, att det ser ut att gå för geschwint. Men jag är på Calvinos sida, där han menar att lättheten är förbunden med precision. För Khemiri handlar språket om närvaro, att etablera kontakt med läsaren, en önskan om att dela erfarenheter.

I sin nya roman Allt jag inte minns är det snabbheten som dominerar, nutidens hårdare uppskruvade tempo. Romanens huvudperson Samuel är död, en författare gör ett försök att skapa sammanhang och förstå vad som hänt. Författaren delar många egenskaper med Jonas Hassen Khemiri, men förblir en anonym figur. Vi hinner inte heller komma Samuel nära, när olika personer återger sina allt mer opålitliga minnen.

Kanske blir det svårare och svårare att minnas när tempot höjs, när sanningen är något som omformas utifrån vem som berättar. I Allt jag inte minns blir läsupplevelsen som att lägga ett pussel där några bitar saknas, och frustrerande nog vet du inte ens om det är viktiga bitar. Det är livet, inser du snopet, det där att aldrig få pusslet att bli färdigt. Då blir Khemiris roman en autentisk upplevelse.    

Den exakthet som en roman kan erbjuda när tillvaron saknar styrsel, det är något som Montecore. En unik tiger då kan åskådliggöra. Redan med denna sin andra roman gör Khemiri något radikalt med berättartekniken, i ett fadersporträtt som blir allt mer opålitligt. Författaren tävlar med pappans vän Kadir om den korrekta versionen.

Allra svårast blir det att minnas om du är villig att lura dig själv. Kanske för att minnet är just så formbart, att det anpassar sig efter dina önskningar. Jag läser Montecore som Khemiris klart bästa roman, genom att den förnyar den biografiska genren med hjälp av finess, där en paradoxal exakthet blir intrycket när de allt mer opålitliga minnena hopar sig. Hela boken må vara fantasi, men det blir samtidigt en av de mest realistiska biografier jag har läst.   

Parallellt med sina fyra romaner har Khemiri arbetat som dramatiker, en genre som ger tillfälle att utöva den synlighet Calvino förespråkar. Totalt har han skrivit sex pjäser, den senaste, ”≈[ungefär lika med]”, spelas fortfarande på Dramaten.

Synlighet hör också ihop med författaren som samhällsdebattör. Den debattartikel riktad till dåvarande justitieminister Beatrice Ask, ”Bästa Beatrice”, som Khemiri publicerade i DN 13/3 2013 har blivit en av de mest lästa och delade svenska nyhetsartiklarna under 2000-talet. Men det är i sina fiktiva verk han mest aktivt bedriver sin samhällskritik, en kritik som skär rätt in i den svenska självgodheten.  

För vi är generellt duktiga på att hylla mångfald, så länge vi själva får definiera vad mångfalden ska innehålla. I sin näst senaste roman, den korta och intensivt skrivna Jag ringer mina bröder, gestaltar Khemiri en känsla. Han gör det helt övertygande: hur det är att vara mörkhyad, att bli misstänkliggjord och anses skyldig tills motsatsen bevisats.

Alltså samma sak som han tar upp i brevet till Beatrice Ask. I romanen återskapas den atmosfär som rådde efter Tranåsbombarens dåd på Drottninggatan i december 2010. Khemiri vädjar mot förståelsen, utan att välja för det svåra, genom att visa hur behovet av förståelse är som störst när dådet är som värst.  

Calvinos avslutande text om följdriktighet blev aldrig skriven. För Jonas Hassen Khemiri räknar jag dock just följdriktigheten som hans storhet som författare. Det är en fråga om ett konsekvent förhållningssätt till sitt material.

Han lyckas spegla samhället. En viss typ av författare som ofta blir prisnominerade kallas av missunnsamma kolleger för världsfrånvända ”skönandar”. Inget kunde vara felaktigare i Khemiris fall. Den samhällsskildring som vi blir varse avböjer förenklingen, och visar med emfas att det går att kombinera lätthet med allvar. Jag är övertygad om att det är just som samhällsskildrare Khemiri kommer att förbli en av Sveriges mest lästa författare över en oöverskådlig tid framåt.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 20/11 2015)

Michael Strunge. Digtning og virkelighed, Peter Rewers, Gyldendal

Vissa danska poeter får rockstjärnestatus. Vi såg det häromåret när Yahya Hassan fick sitt genombrott med sin tonårsdebut, och på 80-talet blev Michael Strunge idoliserad på ett sätt som kanske var mer hämmande än utvecklande. Efter några intensiva år som offentlig poet begick han självmord i mars 1986, efter att ha gett ut nästan dussinet böcker innan han hunnit bli äldre än 27 år gammal.

Nu har Peter Rewers skrivit en ambitiös biografi, Michael Strunge. Digtning og virkelighed, och jag slukar den med nästan samma maniska frenesi som jag på 80-talet tog mig an dikterna. Medan mina jämnåriga drack hembränt och försökte hångla med tjejer satt jag uppe nätterna igenom och skrev av Strunges danska dikter som jag hade fått med mig från biblioteket. Skillnaden? Jag läser med torrare ögon den här gången.

Titeln anspelar på Goethes självbiografi, och det är stora anspråk, en stor kostym. Fyller Strunge den? Åtminstone får han mig mer än en gång att tänka på en ung Werther, med sina tvära känslokast.

Rewers är ingen traditionell litteraturvetare. Han har tidigare skrivit en bok om Kim Larsen. Det här förhållningssättet blir både en brist och en tillgång, då det låter honom behålla ett någorlunda nyktert perspektiv – han blir heller aldrig ett okritiskt fan. Men bristen är väl att litterära analyser saknas, och att diktreferaten inte klarar av att förmedla storheten i poesin, något han i och för sig kompenserar med generösa citat av både publicerat och opublicerat stoff.

Det är tydligt att hans avsikt är att dels porträttera Strunge, och finna människan bakom myten, och dels porträttera tidsepoken, skiftet från 70-talet till 80-talet, och den dikotomi som länge präglade dansk litterär offentlighet. Det kulminerade i ett famöst tv-program som sändes våren 1984 – vi återkommer till det.

En stor behållning med Rewers bok är att han låter glorian vara lite på sniskan, och det är förstås en framkomlig hållning. Strunge var ju både skör och hård, en tillverkare av lika mycket dynamit som karameller. Delar av hans persona, som kunde provocera och såra, förklaras nog av diagnoser, och han tillbringade perioder på mentalsjukhus. Depressioner är inget som kan lattjas bort, men jag tycker faktiskt Rewers skriver med stor insikt i detta svåra ämne, utan förenklingar eller schabloner.

Michael Strunge Jensen – Strunge var moderns dopnamn – växte upp på Hvidovre, ett typiskt ställe som författare alltid vistas i enbart för att längta därifrån. (Cesare Pavese har skrivit vackert om hembygdens brist på dragningskraft för poeten.) Skolan innehöll sin beskärda del av mobbning. Han fick hoppa över en klass mitt i ett läsår. Som tonåring börjar han skriva poesi, blir besatt av David Bowie, debuterar med dikter skrivna innan sin 20-årsdag, Livets hastighed. Han har nyss upptäckt punken, efter en skolresa till London 1977, och träffar Johnny Rotten och Sid Vicious efter deras två spelningar i Köpenhamn. Sid frågade efter amfetamin, men då han endast fick öl blev han antagligen aggressiv och gjorde utfall med en kniv mot Strunge.

Sedan går det fort, djävligt fort. 70-tal blir 80-tal, och han ger ut flera böcker om året. Han hotar med att sluta skriva, mer eller mindre allvarligt. Genombrottet låter i stort sett vänta på sig. Kritikerna missförstår, med undantag för den äldre Poul Borum, som i sin lägenhet instiftade en författarskola som länge var verksam. I den kretsen debuterar Strunge tillsammans med en handfull andra löften, som den ännu yngre F.P. Jac och Henrik S. Holck. Något senare Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen. 

De unga danska poeterna gjorde uppror mot det 70-tal kritikern Torben Brostrøm gav den pejorativa benämningen ”knäckprosa”, och Strunge gjorde sig delaktig i ett manifest som trotsar tråkighetsnormen som styr över majoriteten av existerande manifest: ”Onde ånder af ord som biler, s-tog, fodbold og græsslåmaskiner er bandlyst. Firserdigtningen er kosmisk nævenyttig og ansvarsbevidst.” Det var förstås också lika kaxigt som dumdristigt att recensera sin egen bok, utgiven under pseudonymen Simon Lack, och ge den översvallande lovord. Fast han var långt ifrån den förste som var ute i det ärendet, för detsamma gjorde ju Walt Whitman med sin Leaves of Grass, som han recenserade anonymt.

Ljuset blir en både bokstavlig och bildlig bild för ångesten som tidigt fångar in Strunge, och lyser rätt in i hans ögon under kritiska perioder. Kanske det är något liknande Tranströmer ger sitt mörka ljus som en bild för en tonårsdepression i självbiografin Minnena ser mig: ”Jag fångades in av en strålkastare som sände mörker i stället för ljus”. I Strunges fall ett obetingat ljus, en obetingad ångest, som inte kan förhandlas bort eller fördrivas med religion eller poesi eller konst eller kärlek. I flera år levde han tillsammans med först Inge Guldal Pedersen, sedan Cecilie Brask, som han träffar av en slump på en tågresa till Berlin för att se David Bowie. Fast vi kommer ingen av dem riktigt nära, och det är kanske en brist. Det känns som att det inte spelar någon roll hur många intervjutimmar Rewers har lagt ned, det är något som fortfarande inte blir sagt i Strunges relationer inte bara med kvinnor utan också med sina diktarkolleger.

Strunge förföljdes av hallucinationer, och de är otäcka att följa i Rewers framställning, med sitt dystra facit. Det är utmattande också att läsa Strunges diktsamlingar i sin helhet. Den visionära poesin är en svår genre, och ibland går han över estetikens gränser med lite väl förtjusta steg, det vill säga att provokationen blir för uppenbar. Det något valpiga intrycket hänger kvar från hans första böcker, men i gengäld läser jag nu i efterhand hans kärleksdikter med allt större respekt. Också hans annorlunda syn på tiden är uppfriskande. Likaså det han säger om poesin i en intervju 1982: ”Med poesi er det som at have en hund, man risikerer at blive overfaldet af.”

I Rewers bok får punken en framträdande plats, men jag vet inte om det är att göra Strunge en otjänst att betona den aspekten. Vi får också inblick i en högst medveten och hårt arbetande konstnär med långa arbetspass, någon som nog skulle instämma i Bruno K. Öijers utsaga att han ”aldrig skrivit en rad i dagsljus”. Strunge tar också tidigt kommando över böckernas utformning. Han ville att Salvador Dalí skulle illustrera debutboken, och överlämnar översättningar av de egna dikterna till David Bowie i förhoppningen att de ska bli sångtexter på hans nästa skiva.

Tidigt väckte Strunge uppmärksamhet också i Sverige, med introduktioner i tidningsartiklar och översättningar av Clemens Altgård. Det är svårt att föreställa sig Lukas Moodyssons debut Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner (1987) utan Strunges inflytande, och det är ett inflytande som sträcker sig vidare, mot Thåströms näst senaste skiva ”Beväpna dig med vingar” (en skiva som nämns i sista kapitlet här, som diskuterar Strunges litterära arv). Sorgligt nog blev hans sista bok Billedpistolen, där han knappt fyra månader innan mordet på Olof Palme skrev en dikt om att skjuta den danska statsministern Poul Schlüter. På omslaget riktar han också en pistol mot en tv-skärm där statsministern framträder. Ohyggligt – och ohyggligt nog begravdes Strunge samma dag som Palme, 15 mars 1986.

Det finns mycket med Rewers bok som är bra, genom att ge lite oväntade eller åtminstone lite ovanliga perspektiv. När vi får ta del av Strunges reaktion efter kritikern Erik Skyum-Nielsens noggranna genomgång av de tidiga böckerna. När vi läser om självmordsförsöken. När vi kan föreställa oss honom läsa på Louisiana tillsammans med Torgny Lindgren och Sara Lidman. Vad tänkte de? Vad tänkte han? Ett obekvämt möte mellan Strunge och Lars von Trier från sommaren 1985 redovisas också. Trier snackade mest om nån fucking bil.

Och så tv-programmet ”Bazar” från 1984, där Rewers transkriberar replikerna. Till sändningen inbjöds Strunge och Tafdrup för att representera de unga arga – de kom överens att klä sig uniformt i rött och svart – medan Kristen Bjørnkjær och Lola Baidel representerar 70-talets ”knäckprosa” Baidel var för övrigt bara ett år äldre än Tafdrup. ”Kristen och Lola vad då?” undrar du, men skit i dem, för de reduceras till statister i programmet (jag har ärligt talat inte läst dem), och de blir måltavla främst för Strunges hätska utfall om att de skriver något som inte kan kallas poesi.

Det är en ovanligt metod, denna grundliga genomgång av innehållet, men jag är tacksam för den. Programmet finns på youtube sedan några år, och det är inte lätt att som utomstående följa danskan, som nu tack vare boken görs mer begriplig. Det är fascinerande men också sorgligt att se Strunges mimik, som aldrig avslöjar ilskan som pulserar under depressionen.

Därför är denna biografi tveklöst en bra referens och en bra utgångspunkt. Den säger inte de definitiva sista orden om Michael Strunge. Den tes han prövar, att Strunge utnyttjade poesin inte som ett sätt att undkomma verkligheten utan som ett sätt att låta verkligheten ta sig in i människan – ja, den kan sägas vara både banal och djupsinnig. Grejen är ju vad man gör med den tesen, och Rewers gör en hel del, men kanske kunde han ha gjort lite mer. Det är på det hela taget lyckosamt att han mestadels avstår från att spekulera, och bara undantagsvis försöker skriva poetiskt – det sker när han når självmordet, och det går väl så där. Döden är så djävla svår att skriva om.

Ja, Strunge var deprimerad, han begick sjävmord. Men han skrev också poesi som ibland bemästrar den otålighet som tyvärr ger dem en anstrykning av kliché ibland. Men när han når förbi sina förebilder – främst Bowie och Rimbaud – är han pigg och rolig och faktiskt utmanande: ”Voxne er børn, der er blevet sindessyge”, kan han skriva med exakt rätt dos självironi. 

En dikt som ”Frånvaro” kan förstås bara skrivas av en stor poet:

I     Jag letar efter dig

mellan klädernas viskande vithet

men jag finner ingen.

(Sängkläderna  viskar om vår samvaro)

Jag går ut i nattens stumma svärta

men när jag vänder åter i gryningen

berättar redan trappan för mig

att du har gått.

(Natten tänker jag på dig

och din frånvaro får tingen att tala)

II     Jag älskar den del av dig som är i mig

för jag kan inte nå dig själv

det finns för många outtalade ord

på de stilla vägarna mellan oss

som du gick då du gick

Jag talar med den del av mig

som är i tingen omkring mig

för jag kan inte nå mig själv

det finns för mycket natt

mellan mina ögon

Vars bild av dig

du tog med dig då du gick

(Vår frånvaro från varandra

gör att tingen i mitt rum kan höras)

(Översättning Clemens Altgård.)

Medan jag skrivs, Kennet Klemets, Ellips

Kennet Klemets är en poet som jag har följt lite i skymundan. Han debuterade 1997, och har gett ut sju böcker. Han är en poet som gör intryck, och nu utkommer en udda bok som samlar dikter tidigare publicerade i tidskrifter, dikter som inte funnit plats i böckerna, och alternativa versioner och något opublicerat också. Opassande dikter, jaha …

Udda, ja, och först tänker jag att det inte är någon bra idé ändå, att det måste bli spretigt. Men jag böjer mig – ännu en gång besegrad av mångsidigheten i Klemets sätt att skriva, hur han återuppfinner sig själv hela tiden. Här framträder kanske inte en ny sida av poeten, men en ny dimension, som gör helheten större.  

Han skriver med intensiteten i blicken. Det finns också en skitighet i dikterna, som delvis är kopplad till det urbana, till alla stadsljuden. Men det är också det privata skitet som luftas.

Vad jag gillar? Det är så mycket, det skulle bli en uppräkning. Men en finurlig kattdikt, som utger sig vara en annons för en bortsprungen katt, ger inblick i en poetik, alltså ett poetiskt förhållningssätt och en metodik. Det är exakthetens dikt. Vi börjar med den, en dikt som gör det där jag utlovade i början – gör intryck.

Med sina dikter spänner Klemets en bro mellan olika traditioner, och jag vet knappt någon som bättre förenar svensk poesis numera klassiska trätobröder –

   ”trätofastrar, på sin höjd trätomostrar”, som Ekelöf skulle säga –

traditionalisterna och språkmaterialisterna. Hos Klemets ser jag spår av båda inriktningarna.

För den delen, en del av Ekelöf också, inte bara för att han explicit citeras både här och där. Och en del Beat, men absolut inte för mycket. Till sin natur är ju dikten ändå i förstone romantisk – alltså, rebellisk, upprorisk, och van att svinga från ytterligheter utan att bli åksjuk. Modernismen, som nog Klemets skriver under på, har i sitt DNA åtskilligt från romantiken, som utgör dess själva förutsättning och arvsmassa.

Ja, jag gillar den här boken. Det märks att ett urval har skett. Det borgar de många enskilt bra dikterna för, att det blir mer av en ”best of”-samling än överblivna spår. Som sagt: kattdikten. Och en dikt som jag läser bara dagar efter de otäcka attackerna i Paris, alltså fredag 13/11. Klemets dikt, ”SVARTA NOVEMBER (TILL MINNE AV OSS)”:

”Vad var det

du sa?

Att vi är skuggor

redan

som döda

Täckta av ett

fint nät av tårar

Fast med

lysande ögon”.

Mitt intryck av den här boken, att den är jämn, det behöver sannerligen inte vara till dess fördel, men jag tycker ändå att den förtjänar att kallas mer jämn och stark än jämnstark. För jämnhet i poesin: nä, vad fan är det? Dikt kan vara främmande skrämmande, frånstötande – också. Där passar Klemets in bra, med sina tidigare böcker och den här.

Fast hur skulle frånvänd dikt se ut idag? Inte ens OEI klarar väl av att provocera längre. En av dikterna är publicerad där, men det är en vag koppling ändå. Mer läser jag de här dikterna som att de kombinerar det roliga med det vackra. Vackert och skitigt, ja, för hur mycket jag än läser spår av annat, tidigare poeter och i viss mån samtida som UKON (hahaha!), MWO (högstämt!) och LMR (högstömt! hägstämt!), är Klemets helt sin egen.