Det
lär vara skönt att slå ur underläge. Eller är det tvärtom jobbigt att slå ur
underläge? Fråga valfri som befinner sig i den positionen så tror jag säkert
att de hellre vill befinna sig någon annanstans.
När
Jessica Schiefauer i går vann Augustrpriset för årets bästa barn- och
ungdomsbok med När hundarna kommer
tog hon tillfället i akt att stjäla lite extra tid i rampljuset, eftersom hon
mycket riktigt förutsåg att tidningarna inte skulle skriva så mycket om hennes
kategori. Lite småsurt, kan tyckas – eller tvärtom en typ av kaxighet jag tror
fler svenska författare skulle tjäna på att bejaka.
När
jag läser denna vinnande roman tänker jag på underläget som genren befinner sig
i, den bitterhet som blir dess grogrund. Att till exempel jag har avstått från
att läsa boken, trots att jag sett hur positivt den blivit mottagen. Att jag
fegt nog väntar tills den fått Augustpriset innan jag läser den.
I
alla fall: i en småstad bor brorsorna Isak och Anton. Isak är en schysst kille
(spoiler: detta är ingen statisk schyssthet), medan Anton är en introvert kille
som spelar suspekt musik. Vit makt-musik. Bland annat Ultima Thules ”Poltava”,
vilket skulle tidsbestämma förloppet till tidigt 90-tal. En del andra
90-talsreferenser förekommer, som Twin Peaks. Det verkar vara en tid före
internet.
Isak
träffar Ester, sjuttonårig skitsmart gymnasieelev (fast det är inte särskilt
smart att plugga glosor till ett Nationellt prov i engelska), och de blir ett par.
Anton träffar en namnlös kille, en ”han”, som triggar hans homofobi. En kille
med både svarta skärvor och ett vansinnigt ljus i ögonen. Fobin blir snabbt
hatisk, och steget från det hatiska till det mordiska är ibland inte långt.
Ester
är ungdsomsbokstypiskt alldaglig, vilket antagligen ska underlätta unga
människors identifikationsbehov. Snygga tonåringar behöver som bekant inte
läsa, de har annat för sig. Notera dock att jag inte menar något värderande i
det alldagliga utseendet – Jane Eyre är en annan slätstruken karaktär som
vistas i en roman som klarat sig bra. Vilket inte hindrar att jag ibland
längtar efter att Per Hagman ska skriva en ungdomsroman om en skitsnygg
protagonist.
Som
läsare vill man (=jag) gärna hållas på halster. Ibland tycker jag att
Schiefauer berättar för mycket, kommer med lite för många antydningar till det
kommande händelseförloppet. Det står redan på baksidestexten att ett hatbrott
ska utföras, men det sker rätt långt in i romanen, där både offer och förövare
tidigt har utpekats. Bra litteratur måste vara varsam med mystiken.
Men
det ska sägas att här finns en hel del som fungerar desto bättre. Det är en
okonventionell kärlekshistoria mellan Isak och Ester, där Schiefauer har fångat
på kornet förälskelsen i hela dess vid: från det bedövande ruset till de
smärtsamma kvalen. Dessutom ges Ester ovanligt nog större sexdrift än Isak. Hon
får lära sig hantera besvikelserna som kärleken föder, och det är skrivet med
en imponerande trovärdighet.
Gradvis
skruvas intensiteten upp, och man anar att Anton måste driva ut sin bögskräck
på något sätt. Att Schiefauer har influerats av ett autentiskt rättsfall –
troligen John Hron, som mördades av nynazister 1995 – det är egentligen
oväsentligt. För det blir litteratur, en berättelse som klarar sig på egen
hand. Och som sådan: oftast på ett aktningsvärt sätt.
Schiefauer
lyckas helt enkelt göra hatet begripligt, och det är svårare än det verkar.
Ondska, om vi ska ge det ett sådant namn, är ett val. När ”han” frågar Anton
vem det är som inkräktar på deras territorium kan han svara med namnet, Simon,
eller med ordet, bögen. När han identifierar honom som ”bögen” uttalar han en
dödsdom. Vi som läser fattar det ju, och det är en ohygglig insikt. För du kan
inte mörda en ”Simon”, bara någon som
först har blivit något, avmänskligad.
Och det värsta är att när felsteget tas är marken beredd: den är så förbannat
mjuk mot dina fötter, låter dem landa så mjukt.
Är
då Anton monstret? Finns försoning? Hur mycket kostar den? För mycket? Inte
tillräckligt? Det måste sägas att en roman som på allvar formulerar frågor som
dessa är en bra roman. Till det som också imponerar är familjens reaktion när sonen
mördar. Ärligt talat är deras beteende fullt rimligt, medan jag inte blir
riktigt klok på Esters föräldrar, som bara beter sig okänsligt och fyrkantigt.
Kärleksspåret
bildar en nödvändig kontrast till hatet. Även om jag kan tycka att slutet
städas undan för bryskt, att de lösningar som presenteras är lite väl
idylliska. Dessutom undrar jag om de dresserade hundarnas beteende är
representativt (hundar som biter människor på allvar har en allvarlig
störning). Hatet kan göras begripligt, men det kan inte förstås. Kärleken lyser
upp människan. Fyller inte hatet samma funktion? Kanske. Det går att läsa in en
homoerotisk attraktion mellan Anton och ”han”, att man kan läsa När hundarna kommer som en dubbel
kärlekshistoria. Att den också visar att kärlek och hat är mer lika än olika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.