Vi, Jevgenij Zamjatin, Modernista

I den dystopiska science fictions kanon innehar ryssen Jevgenij Zamjatins roman Vi (1924) en central plats, utmanad kanske endast av Aldous Huxleys Sköna nya värld och George Orwells 1984. Orwell, som själv tagit intryck av Vi, menade att Huxley också gjorde det, något som förnekades. Man kan gräla i evigheter om stingsligheten, men det är mer givande att diskutera hur rätt de ändå hade, dessa profetiska verk från 1900-talets första hälft, när det gäller att förutse den tid vi lever i exakt nu.

Zamjatins roman översattes av Sven Wallmark 1959, och återutges nu av Modernista, med ett kompetent förord av Nils Håkansson, som översatt andra verk av Zamjatin. Vi får veta att romanen skrevs redan 1920-21, alltså innan Stalins diktatur. Att det i romanen finns så tydliga indikationer på Stalins skräckvälde har förstås med inlevelse, fantasi och känslighet att göra – från författarens sida. Håkansson framställer honom som något av en prototypisk Beckett: ”En tjurskallig, trolös idealist som tyckte att det var kul när saker gick sönder.”

För övrigt kan de många parodiska inslagen appliceras på valfri stats politik. I Vi har ett 200-årigt krig gett upphov till ”Den Enda Staten” – låter inte det misstänkt likt Moderaternas slogan 1994, ”Den Enda Vägen”. Politik är ofta parodisk.

Samhället i romanen är styrt av matematikens hegemoni, den som aldrig har fel. Zamjatin skriver en generell kritik: en varning för det uniforma, för allt som är reglerat. I romanen till och med sexualiteten, som sker utifrån ett abonnemangssystem. Men hallå, är inte ”livspusslet” bara ett täckord för det här?   

Liksom flera andra senkomna verk i genren, Boyes Kallocain och Atwoods Tjänarinnans berättelse, till exempel, är det en protagonist som författar den roman vi läser. I 40 numrerade anteckningar berättar D-503 sin historia. Han har 0-90 som sexuell partner, men hon är för kort för att ges tillåtelse att bli mamma. Rivalen R-13 är poet, och I-330 är älskarinnan som röker och dricker alkohol – en rebell, som sår sina frön av tvivel i den stackars D, som med återhållen fasa skådar sin håriga aphand.

Tvivel blir romanens bärande tema. Det som särskiljer och gör människan mänsklig, och det finns förstås inget utrymme för sådant i Den Enda Staten, det hörs ju på namnet. Det lönar sig inte att resonera med vare sig totalitära stater eller totalitära människor. Om det vet Zamjatin en del. Han låter D definiera sin uppgift som att ”tala om att det okända över huvud taget är organiskt skadligt för människan och att homo sapiens först då är människa i ordets fulla mening när det inte längre finns några som helst frågetecken i hennes språklära utan enbart utropstecken, kommatecken och punkter.”

Mer än skönlitteratur påminner Zamjatins roman om essän, en filosofisk prövning av ett ämne. Det blir en undersökning av det konforma samhällets målsättning att utrota allt som är apart, alla avarter. Musiken består av kvadratiskt tunga heltonssteg enligt Pythagoras sats. Man lever bakom genomskinliga väggar, med draperier som endast får användas när abonnemangssystemet sätts i användning. Ni kommer ihåg att ”transparens” var ett vanligt förekommande ord på företag för tiotalet år sedan, att man ville ersätta dörrar och väggar med fönster, för allt ska vara synligt …

Det 200-åriga kriget lät 0,2 % av befolkningen överleva, och nu har det gått cirka tusen år, och Staten befinner sig i gott skick. Att vara frisk är en skyldighet. Poeterna är också i statens tjänst, och skriver domar på vers, eller läser sina dikter på offentliga avrättningar. I statens, men också i utbildningens, logikens, matematikens tjänst. Poesin är helt enkelt domesticerad.

Staten är en diffus fiende, där D är delaktig i färdigställandet av rymdskeppet INTEGRAL, som ska kolonisera rymden. Staten är också farlig, och ond. 

Givetvis inte som utslag för grymhet, nä, för liksom i Viktor Rydbergs sakligt ironiska ”Grottesången” är allt bara sifferexercis: ”Drevs du inom Grottes stätta, / vräks du ut som lik. / Grymhet är det ej i detta, / blott aritmetik.” Även Zamjatin har sin subtila humor, och det är något som ger liv och rörelse åt hans text. Den är definitivt mindre konform än Huxleys och Orwells bidrag i genren – de skriver kort sagt mer träaktigt. Zamjatin skriver irrationell prosa, i en ryckig stil som får texten att luta betänkligt.

Då gestaltar han sitt ämne, värdet av det irrationella. Oron, som manifesteras i stackars D:s drömmar, och i det ifrågasättande som blir följden av mötet med I, med de alternativa rörelser som möts under den kufiska benämningen MEFI. (Mefistofeles?) Stor litteratur är ifrågasättande till sin natur: den vägrar hålla sig inom befintliga ramar, och det är väl därför jag så förbehållslöst gillar Zamjatin medan jag har svårare att fördra efterföljarna Huxley/Orwell, och för all del Boye. Här gränsar skeendet till det förryckta, och de enkla lösningarna lyser med sin frånvaro. För att parafrasera Boye: Från Zamjatin går det levande ut. Hos de andra går det livlösa in.   

Science Fiction är de smartas litteratur. Själv fick jag nog av den här genren när jag var tolv, men jag har förstått att flera fysiklärare som jag har träffat, en del med flera tusen universitetspoäng i sina examina, inte läser något annat. Dock inte denna, utan de verkar nöja sig med den mer rationellt skrivna s/f:n. Vilket kanske är lika bra det.