Allvarligt talat, Lena Andersson, Natur & Kultur

I radioprogrammet ”Allvarligt talat” har Lena Andersson varit en av tillfrågade auktoriteter som svarat på mer eller mindre existentiella frågor. Nu utges hennes trettiotvå svar i en julklappsröd bok med samma namn. Allvarligt talat, alltså, och för all del, det är som att läsa vuxenversionen av Liv Strömquist och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis något plojaktigt skrivna Kära Liv och Caroline.

På relativt kort tid har Andersson blivit ordentligt populär, med hjälp av tvärsäkerhet och framför allt en stark vilja att hysa upplysningens ideal om att våga visheten och föredra förnuftet. Sämre förebilder finns ju, och jag har i stort sett inte mycket att invända mot hennes resonemang. Hon tar frågorna på största allvar, och har så höga anspråk att hon utan att darra på manschetten jämför sig med både prästen och terapeuten.

En präst utan tro, en terapeut utan teori. Inom kort ska Andersson göra tv-program i lag med Horace Engdahl. Jag befarar att det inte kommer att slå väl ut: de är nog allt för lika för att åstadkomma dynamik i tv-rutan. Båda är briljanta stilister mer än originella tänkare.

Andersson uttrycker sig här med beundransvärd klarhet, något som gläder den som tyckte att hon innan hon tog tjänstledigt från DN:s ledarsida började skriva allt flummigare och snårigare.

Ämnena är som väntat: kärlek (relationer), livets mening, döden, måste man älska sina föräldrar, var sitter själen … Men alltså, har människorna inget bättre för sig än att fundera på sådant? Anderssons svar om själen är för den delen alldeles för lättvindigt. Hon menar att den är immateriell, och sitter i hjärnan, typ i Guds knä. Men det är en underskattning av det metafysiska.

Varför vill alla leva länge när det är så djävligt att bli gammal? Här glömmer Andersson bort friskheten: jag har mött åtskilliga gamlingar som antagligen lever större och rikare liv som gamla, så länge de tillåts vara någorlunda friska och spänstiga. Förmodligen är många av dem mindre orkeslösa än vi som i medelåldern tjänstgör i sektorer där arbetsbördan ständigt ökar.

Det saknas en del fantasi i Anderssons svar, och det är typiskt den som utgår från hjärnans neuroner som ett facit till så mycket i tillvaron. Det är en behändig genväg, men också något som leder till aningen för behändiga slutsatser. Som sagt saknas den metafysiska dimensionen, och då blir Andersson en klart fantasilös tänkare, som litar för mycket på stoicismen och andra etablerade filosofiska skolor, när hon hade haft mer att lära av att läsa exempelvis Simone Weil (som jag har för mig att hon har avfärdat någon gång). Hon avdramatiserar och avförtrollar. När fantasin tas väck blir det ju så oändligt tråkigt. 

Visst är hon rolig en och annan gång – ”Man ska alltid akta sig för det exemplariska”, ”Jag menar det bokstavligt, inte metaforiskt” – men ofta anar jag att hennes lustifikationer för tydligt bär prägling av tidigare användning, att det är inlånade skämt. Inte är det så lustbetonat skrivet, utan mer sammanbitet. Hon reproducerar ett statiskt tänkande, för det är ofta så i den branschen att det som etablerats är det som går att paketera i lättfattliga maximer, medan de spännande tankarna ofta flyr undan. En vanvördig liknelse: Andersson liknar en fiskare, som lyckas fånga de halvslöa och halvdumma fiskarna som simmar runt i transparent vatten, medan den listiga gammgäddan döljer sig i mer opaka vätskor. 

Ändå är hennes råd ofta användbara: ”Kärlek får man av sprickorna och bristerna, för svagheten man visar i duktigheten, ty först när sprickor skönjes finns det plats för en annan människa.” Det är fint, och det är sant, och något många behöver höra. Det är också bra att hon betonar att man gärna ska sträva efter lycka, men inte försöka nå den, för då blir man bara rädd för att förlora den. Vilket låter lite nedslående, för varför skulle inte lycka kunna bytas ut mot pengar … hälsa … kärlek …? Hon skriver också skarpt om skuld och förlåtelse.

Ingen svensk når popularitet i den här skalan utan att få sina belackare, och jag har hört en professionell läsare kalla Anderssons Egenmäktigt förfarande för ”Harlequin för autister”. Det är ändå en orättvis betraktelse. Hon styr sin text förbi känslornas brusande åar mot förnuftets blida hav. Det är nästan rörande konsekvent utfört.