Tron är mitt lokalbatteri. Religion och religiositet i August Strindbergs liv och verk, [red] Martin Hellström

Nyligen berättade Fredrik Strage i tv 4 att av alla artister skulle han välja David Bowies skivor att ta med sig till en öde ö – inte för att han är bäst, men mest mångsidig, och att det därför inte skulle bli tråkigt. Något liknande kan sägas om August Strindberg. Det vill säga, att det finns många författare som jag hellre läser, men det finns nog ingen som varierar sig så flitigt. Kanske det vore en god idé att ta med sig Strindbergs samlade verk till en öde ö.

Ett av dessa områden som kan belysas är religionen, något som görs i boken Tron är mitt lokalbatteri. Religion och religiositet i August Strindbergs liv och verk, där tretton bidragsgivare ger sin bild av hur tron fungerar hos den här författaren. Kanske det är lämpligt med just talet tretton, då det ofta är vidskepelsen som blir Strindbergs ingång till det religiösa. Antologin är skriven av idel experter, samt biskopen Caroline Krooks mer personligt hållna bidrag.

Titeln är hämtad ur Ensam, en av Strindbergs mer förtjusande alster, tillkommen i efterdyningarna av Inferno-perioden, kreativ ur både konstnärligt och biografiskt hänseende. Och både verket och människan blir fruktbara fält för forskarna, som titeln så pedagogiskt indikerar.

När vi läser äldre litteratur underskattar vi ofta de religiösa inslagen – vi har svårt att upptäcka och uppskatta hur både bildspråk, tematik och tankestoff färgas av Bibeln. Det här är något som mer eller mindre har gått förlorat hos nutida generationers litteratur. Alltså är frågan om det verkligen är en personligt upplevd religiositet vi ser hos Strindberg, eller om det är en allmänt hållen sådan, präglad av tidsandan, och dess kulturella raster som läggs över det skrivna.

Strindberg är ju legendariskt vårdlös inför ideologier. Det är däremot inte oproblematiskt att genast avfärda honom som en opportunist, som en fegis (Lex Kerstin Ekman), för det är att underskatta hans rörliga intellekt, och hans humor.

Har en författare verkligen råd att inte tro på Gud? Här kallas Strindberg mer än en gång för ”sökare”, detta vaga epitet som nog kan fästas på vem som helst. I den här boken behandlas några centrala Strindberg-texter, till exempel Påsk, en pjäs som förtjänar att spelas oftare – i en fin granskning signerad Anders Jarlert.

Att använda ett specifikt avgränsat område – religionen – och tillämpa det på en författare, det kan ge varierande resultat. Men det låter sig göras på Strindberg, och jag läser med behållning de flesta inslagen bland annat Mickaëlle Cedergrens initierade redogörelse för de katolska inslagen hos Strindberg.

Intressant nog menar Henrik Johnsson, i sin jämförelse med Linné, att Strindberg söker upp ett förmodernt sätt att berätta – det kan vara en pik mot alla som betonar hur modern Strindberg är. Men som tänkare kan han vara både traditionsbevarande och traditionsifrågasättande.

Och Lars Liljegren skriver om hur novellsamlingen Giftas endast funnits tillgänglig på engelska i en starkt censurerad version, vilket torde ha påverkat den engelskspråkiga uppfattningen om Strindberg, och att han där inte har lika högt anseende som i exempelvis Frankrike och Tyskland. Den första översättningen från 1913 var allenarådande fram till 1973, men det trista är att den nyare översättningen blivit omöjlig att få tag på, medan den äldre och mer bristfälliga fortsätter att nytryckas, eftersom den är billigare för förlagen. Därmed blir Strindberg en mindre utmanande författare på engelska, och de har svårt att förstå hur vi, fransmännen och tyskarna tyckte att han var så kontroversiell.

Erik van Ooijen jämför Strindberg med Anthony Burgess roman M/F, en roman som är mer spännande i teorin än i praktiken (så går det när man blir för insyltad i Joyce!). Det görs med en idé om Strindbergs verk som underkomponerande, något som kan låta en aning blasfemiskt. Men tolkningar kan nog också bli både under- och överkomponerade, och att det ibland är en fruktbar metod att lyda Deleuzes kaxiga uppmaning till den dumma läsarten. Eftersom Strindberg inte är en systematisk författare är det en tänkbar väg att läsaren inte heller blir för systematisk. Erik van Ooijen visar att medan Burgess är trogen Logos, är Strindberg trogen Patos, och att det kan vara givande att närma sig verket utan att ta för stor hänsyn till allt för omfattande förkunskaper i exempelvis Bibeln.

Är det relevant att fråga om Strindberg trodde på Gud eller inte? Något svar ges väl inte heller, vare sig av författarn själv i sina verk eller i den här antologin, hur övertygande källgranskningen än utförs. I sin ungdom drömde han om att bli präst – men det gäller nog alla aspirerande författare, desperata efter en publik att domptera och domdera (blir de inte präster eller författare blir de lärare …). Man kan också fråga sig om det verkligen påverkar vår tolkning om författaren är troende, och vad det innebär att ”vara troende” och vad skillnaden är, eller som Caroline Krook formulerar det, att det viktiga handlar om vilken Gud man tror på.

Vad vi vet är att Strindberg gärna provocerade, gärna retades. Man förleds lätt till att tro att han nog kunde besvärja sig till vilken tro som helst bara situationen var tillräckligt (o)passande. Krook hittar föga förvånande paralleller till Bibeln hos Strindberg, men det är som sagt något av en oundviklighet. Hon har säkert intressanta saker att säga, men jag hade gärna sluppit hennes långa referat av pjäsernas innehåll, som verkar ha tillkommit för att hon ska vara duktig elev bland allt litteraturfolk.

Vad avgör om en författare är stor eller inte? Ett tydligt kriterium är att du aldrig känner dig riktigt färdig, att det alltid finns något nytt att upptäcka. Strindberg är en sådan. Du kan bli förbannad på honom, tröttna på honom, men du blir aldrig klar – så där som det kan kännas med sådana som Harry Martinson, Eyvind Johnson, Lars Ahlin, att du inte längre har något med dem att göra. Den här boken gör det möjligt att fortsätta stånga sina åsikter mot den här djefla karln.