Inden april, Morten Chemnitz

April är den grymmaste av månader: det vet var poet, och skulle hen någonsin glömma det är T.S. Eliot snar att påminna om det, med sin uppfordrande dom från inledningen till 1900-talets bästa dikt ”The Waste Land”. (Att tänka på för den som klagar över marskylan!)

Det kan vara anledningen till att Morten Chemnitz, dansk poet född 1984, förlägger sin debutdiktsamling till perioden som föregår denna symbolladdade månad: Inden april heter den (Gyldendal), och den är ett prydligt undantag till det mesta av den poesi som skrivs under denna tid, detta århundrade som hittills gjort sitt bästa för att ignorera poesin så gott det går.

Det är en bok som kommunicerar fint med sitt snillrika omslag, sparsmakat formgivet av Ren jazz. Sällan har jag läst lika försynta dikter, lika tystlåtet nedskruvade, som utgör en kontrast till mycket av sina uppseendeväckande kamrater. Det inleds med hösten, med det gula, med färgerna som liksom bleknar – poeten registrerar dessa färger, ger dem en respit innan det vita lägger sitt täcke över dem. Och markens färger – ”næsten ikke grønne”, med en listig formulering som bejakar negationen – blir inhysta inför den temporära utplåningen.

Så vad skriver Chemnitz? Dikter om naturen, men det har väl gjorts förr, det har väl gjorts bättre? Hans bidrag är att låta ord dubbleras, genom att konsekvent vädja till gentagelsen, och rentav skriva ut ordet, den vackra danska glosan gentagelsen, som för att ge en läsanvisning, låta dikten bli poetik. Det är få ord som upprepas, i ett ordförråd som endast bevarar väsentligheterna. Bilderna orsakar intryck, impressioner, där de repetitiva inslagen kan ge en svindlande, hypnotisk känsla.

Chemnitz lämnar också utrymme för ett ”vi”: för hur ska vi klara av det annalkande, hur ska vi uthärda, om vi inte gör det tillsammans? När Chemnitz tillämpar sin metod av hypernärläsning av naturen utelämnar han inte staden, som får finna sig i att representeras av hus skyddade av barmhärtig anonymitet. Det noggranna betraktandet resulterar också i att tingen löses upp, börjar röra på sig, aktiverar sig.

Då blir det också spännande att följa dubbelheten i spåret, där snart allt blir dubbelt. Människan kan bara foga sig, finna sig i sin tilldelta position. Tiden rör sig alldeles oavsett vad vi säger – skickligt uttryckt av Shelley i den skenbart banala frasen ”If winter comes, can spring be far behind”. Den typen av försåtliga enkelheter laborerar Chemnitz också gärna med, i dikter som skapar pendelrörelser mellan inre och yttre världar.

Med mars som den bidande avslutande månaden, innan förloppet sluts. Och det med en bok som visar att det är tiden som är poesins väsen; tidens förlopp och hur den rör sig medan vi står stilla. För när färgerna återkommer är vi där med vår aningslösa och naiva blick, aldrig på det klara med att vi bevittnar något vi har varit med om förut. Precis som bra poesi tar över tidigare erfarenheter utför tiden sitt arbete i samma anda, genom att skapa det gamla som om det vore nytt, och vice versa.