Mars, Lotta Lotass

Lotta Lotass senare bokprojekt ser ut att vara resultatet av en obekvämlighet, där hon söker sig mot helt annorlunda uttryckssätt. Ett av dessa sätt handlar om en planerad trilogi som inleddes med den mystiska Sparta för tre år sedan, endast tryckt i 300 exemplar. Nu utkommer del två, den lika mystiskt skrivna Mars (del tre är planerad till nästa sommar, och ska heta Örnen).

Mars är ju namnet på både planeten och den romerska krigsguden, och det går att läsa denna Lotass senaste roman som att den anspelar på båda dessa konnotationer, där vi dels följer en grupp med antika attiraljer, som harnesk, rustning och lans, och dels tämligen sofistikerade instrument på upptäcktsfärd i ett gigantiskt landskap, vars proportioner bara kan anas. Till boken hör ett svartvit fotografi, där känslan signalerar (planeten) Mars, men intellektet invänder att det nog är klippiga berg(en).

Eller om titeln är en referens till idus martiae, dagen då Julius Caesar mördades: 15 mars, i dag således.

Men den typen av associationer gör en lätt snurrig, och som läsare behöver du inte virra till sakerna ännu mer. Det är också möjligt att läsa Mars som en fortsättning av Lotass tidigare böcker, som en skapelseberättelse, en grupp som tar sig fram i tidernas begynnelse, på en plats utan människor. Då kan det vara före eller efter en katastrof, där en enstaka referens till en utdöd stad sticker ut: annars är landskapet kalt och ödsligt, med stora berg, och en ännu större rymd för människan att mäta sin litenhet mot.

När Lotass var på väg att bli kritikergunstling med sina första böcker är det som att hon reagerade genom att välja en helt annan väg, där hon skickligt manövrerade sig bort från den samtida litterära diskursen. Hon valde en okänd riktning.

Och hennes böcker handlar om det okända, men samtidigt om arketypiska världar. Det är skrivet i en rörelse mot dunklet:

   ”Gestalterna rör sig som vitnade, borttonade skuggor vilkas silhuetter löses upp mot den skiftande fonden.

   Glasskivan tycks innesluta en hel, jämnlöpande rymd; en skenbar horisont där allt är lösgjort, allt är tyst och stilla.

   I periferin växer en bländande, vitkornig strålglans vilken snart utplånar allt i ett opakt, ljungande brus.”

Det tidlösa betonas, genom gruppens sammansättning, genom dess oklara uppgift, genom dess ålderdomliga instrument och mätmetoder. Världen ter sig skitig och nergången på känt postapokalyptiskt maner. Mars befinner sig i gränslandet mellan s/f och skräck, mellan filosofi och historia.

Individerna i gruppen blir pyttesmå krabater i en gigantisk värld, utelämnade åt de stora elementen. Och Lotass uppfinner en registrerande stil som aldrig ger någon glipa åt känslor, åt inlevelse. Det blir en torr och saklig rapport, från en expedition som verkar söka efter ett förlorat hav, efter vatten. Som på planeten Mars, förmodar man.

Sida efter sida över detta vidsträckta landskap, där gruppen erfar det som polarexpeditioner brukar förklara som en följd av att omges för länge av snö, att man alltid räknar in en extra medlem i gruppen: ”Jag räknar oss och finner gång på gång att vi är en för många.” En kuslig utsaga, på gränsen mellan inbillning och fakta, när sinnena sätts ur spel. Lagerlöf har skildrat detta fenomen när Hede vallar getter i de dalsländska skogarna i En herrgårdssägen, och T.S. Eliot beskriver något liknande i The Waste Land: ”Who is the third who walks always beside you? / When I count, there are only you and I together”.

Det är en oavbrutet fascinerande berättelse, styrd av en sällsam puls som driver den diskreta intrigen framåt, med en stil som är konskvent utförd. Samtidigt finns en uppenbar risk att den stelnar i sin egen konvention, att stilen går kitschens ärende: men den risken måste en författare ta, och då ser jag Lotass projekt i det ljuset, att det är ett vågspel, där också stilen speglar innehållet – det vill säga, att berättelsens vedermödor återges av språket, som också är besvärligt, en gestaltning av hur karaktärerna tampas med sina besvär.

Det är ett sätt att skriva som rensar bort allt oväsentligt krimskrams. Jag uppfattar boken som utpräglat visionär, och att den arbetar i en delvis liknande fåra som Cormac McCarthy gör, i en handfast riktning mot gränser. Nog finns det mål i gruppens färd, och liksom i Sparta når berättelsen sin upplösning, där läsaren tillåts gnugga ögonen för att skåda något som kanske inte förvånar, men ändå lyckas förändra premisserna för det som han nyss har läst.  

Mer och mer övertygas jag om att det är Lotta Lotass som utför det viktigaste arbetet som svensk prosaförfattare, att hon håller på att skriva sig bortom all samtida diskurs. Givetvis är risken då att hon förlorar all kontakt med denna samtid, att det bara uppfattas som apart och för konstigt för sitt eget bästa. Å andra sidan har jag sällan ställts inför litteratur som så tydligt markerar att den inte är skriven för att överleva sin egen tid, utan att den har mycket större anspråk än så. Så till alla som avfärdar det här som pretentiöst tjafs vill jag bara hälsa: kom tillbaks om 200 år!