Berøringen af hud, Pia Tafdrup, Gyldendal

Nu är hon i mål, danska poeten Pia Tafdrup, med sin kvintett böcker om sinnena. Det är ett uthållighetsprov, där hon har återvänt till sitt sätt att skriva under 80-talet, då hon debuterade och gav ut flera uppmärksammade diktsamlingar (Hvid feber som en klar höjdpunkt). Hon når målsnöret, och gör det utan att ge ett andfått intryck.

 

Om de tidigare har jag bland annat tyckt följande. Om Smagen af stål: ”Sorgen hör till det som inte kan förstås – den är ren känsla, ett tillstånd bortom språket. Det kan kallas att ha ett snöfall inne i sin kropp, som det står i en av dikterna här”. Om Lugten af sne: ”Blodet sipprar in i världen, eller om det är världens blod som sipprar in i människan. Tafdrup rör sig som sagt lätt och smidigt mellan olika världar, från det vardagliga till det högtidliga, och jag vet inte var hennes preferenser är starkast, bara att jag inte vill undvara kontakten med någon av dem.” Om Synet af lys: ”Med arton samlingar bakom sig har Pia Tafdrup förstås många stora och oförglömliga dikter bakom sig, men det är också uppenbart att hon fortsätter skriva väsentlig och relevant dikt, som faktiskt kan mäta sig med hennes allra yppersta dikter från 80-talet”. Och om Lyden af skyer: ”I viss mån blir det monotont när böckerna liknar varandra så mycket, samt att hon gärna föredrar en viss typ av strofindelning, som också genererar en viss repetitiv arbetsmetod. Ibland får jag intrycket att det blir något pliktskyldigt över kanske inte hela projektet, men just den här boken”.

 

Berøringen af hud heter då den avslutande installationen, som låter känslan komplettera de fyra föregående sinnena. Den liknar de övriga genom att vara tydligt indelad i sektioner – här nio stycken, utifrån rubriker om kärlek, smekningar, kamp, frånvaro, närvaro … Med de tidigare, där varje bok blivit längre, blir det totalt cirka 750 sidor poesi, ett imponerande verk att begrunda från alla tänkbara vinklar. Då faller det sig naturligt att ett och annat ter sig en smula överflödigt, men helhetsintrycket är ändå positivt. Speciellt eftersom hon formtoppar sig – för att fortsätta med idrottsmetaforerna – i jämförelse med den föregående, som var något svagare.

 

Känslan och sinnligheten dominerar i denna kolsvart formgivna bok, med texten i snygga kontrastfärgerna vitt och rött på omslaget. Redan första dikten slår an tonen: ”du kysser mig igen, og skulle jeg have glemt det, / er jeg min krop, når jeg mærker dine læber / mod min hud.” Kärleksdikterna är fortsatt starka – nämn en skandinavisk poet som varit lika uthållig i sina försök att fånga kärleken, och gjort det med lika lyckosamt resultat.

 

Medan romanen är upptagen med att ge händelseförlopp struktur och inordna det skedda i en begriplig och kontrollerad form – en ”berättelse”, som det så populärt heter – kan poesin tillåta sig mer dynamiska sambandssignaler. Hos Tafdrup hör de olika dikterna samman kroppsligen, och hon anger redan med titeln att det är kroppen som är hennes huvudsakliga intresse. Kroppen och huden. Men jag kan anföra en skandinavisk poet som var ute i liknande ärenden, även om hennes karriär avbröts i förtid: Karin Boye. Som Johan Svedjedal visade i sin fina biografi Den nya dagen gryr är det beröringen som är också Boyes ämne.

 

Tafdrup går på upptäcktsfärd i det kroppsliga, och visar hur enastående det är att bara vara vid liv. Hon skriver dikter om hur det är att befinna sig i världen, hur det är att utsätta sig för världen. Hon dröjer vid kroppens alla stationer, och söker upprördheten och vilan, och balansen mellan andra ytterligheter, såsom den mellan naivitet och erfarenhet, mellan extas och smärta. Det är en poet som bejakar kontrasterna, som är ypperlig att studera utifrån stilistiska aspekter, såsom besjälningar, anaforer, symbolik. Hennes språk är djupt inspirerat av Paul Celan, som hon också nämner kort i en av dikterna, legenden om hur han skickar en bit bark från ett träd till Nelly Sachs i Stockholm. Kontentan: dikter är träd.

 

I boken rör sig Tafdrup genom tidens olika yttringar, och olika skikt (dikternas årsgrenar), och finner nya tillfällen att häpna inför allt som gör livet värt att leva. Det handlar om att känna och uppleva världen, så som barn gör. Ett blodprov skildras kliniskt känsligt:

 

Mellem nu og aldrig stikker hun til,

punkterer

den mest centrale vene, pinefuld

smerteåbning, ikke anderledes,

end når det går hul på en engel

 

Jo, Tafdrup debuterade 1981 med diktsamlingen Når der går hul på en engel, och änglarna har varit följeslagare genom hennes karriär som poet. I dikterna förekommer också stjärnor, och åtskilliga fjärilar, som på danska getts det betydligt mer poetiska namnet ”summerfugl”, och överhuvudtaget är det en somrigare bok än de tidigare i serien.

 

Det finns två sätt att förhålla sig till poesi av det här slaget. Man kan dels betona enskilda dikter, och upptäcka att vissa är starkare än andra. Så tvingas jag konstatera att tillfällesdikten sällan blir lyckosam, som i det här fallet en dikt om Corona-pandemin, även om det är lite fyndigt att ersätta fjärilseffekten med fladdermuseffekten. Det här har hon gjort avsevärt bättre förr, som i sin majestätiska dikt om attentatet mot Utøya 22 juli 2011. Man kan dels också betona helheten, och imponeras av hur konsekvent utförd hela projektet är.

Den som vill ha en bra introduktion till Tafdrups poesi kan gärna börja med de här fem sena böckerna, som på många plan kommunicerar med hennes tidigare böcker. Här finns olika versioner av beröring, utifrån varierade komponenter: kärleken, massagen, blodprovet, kyssen, slagsmålet, smekningen, hjärtat, naturen. I en dikt om överträdelser finns sanna förnimmelser: ”Nogen kan muligvis leve sig ind / i min smerte, men ingen / kan tage den fra mig, / den er alene min.” När hon skriver om internets substitut till mänsklig kontakt fångar hon ensamheten och ödsligheten på pricken, när hon visar att vi tar det vi får, hur somliga får så lite:

 

                                                        hun er ikke

fysisk til stede, du kan ikke røre ved hende,

men hun rører i tomheden ved dig

ved at berøre dit sind,

hun er dit anker, du føler dig ikke mer alene.

 

 

 

I en kort essä från 2016 skriver Tafdrup initierat om vad poesin kan uträtta:

Et digt går mere end nogen anden litterær kunstart ind under huden, når det er mest vellykket. Der findes en særlig energi i poesien, noget der akkumuleres – og derfor også afspejler ultimativ indlevelse. Et digt behøver ikke direkte at tematisere store samfundsspørgsmål, for i kondenceringen og udfoldelsen ligger et skjult engagement i verden.

 

I dikterna skriver hon om närheten till det som gör ont, till det som människan enligt en berömd formel alltid har minst ett av (sår), men också om saligheten i att gå barfota i sand,

 

Det är en påhittig slags poesi Tafdrup skriver, pigg och dansant, rytmisk och lika beslöjad som den är besjälad. I den här boken – skriven av en poet som i maj fyller 70 – finns inget som andas summering. Mitt intryck är att hon fick en injektion när hon i den diktsamling som föregår de fem sinnesdikterna, Salamandersol, och återvände till sitt sätt att skriva när hon var yngre och mer radikal. Det här tilltalet har hon tagit med sig till de här fem böckerna, och låter dem som helhet bilda en stark enhet, och avslutningen är som sagt övertygande och faktiskt framåtsyftande. Det är också tydligt att hon helt klart har sparat det bästa och viktigaste sinnet till sist, för vad har vi för nytta av de andra om vi saknar känseln?