Farväl. Dikt i virusets tid, Cees Nooteboom, översättning Per Holmer, Ellerströms

Från viruset till kriget. Så ser en bister sammanfattning av de senaste veckorna ut. Vi hann knappt andas ut efter att restriktionerna lättat från Corona-pandemin förrän Ryssland invaderad Ukraina. Det finns starka likheter mellan en pandemi och ett krig, främst i det stillestånd och den terrobalans som uppförs – samtidigt som vare sig sjukdomsförlopp eller dödsfall i krig ska underskattas.

 

Nederländska Cees Nooteboom var länge en given Nobelpriskandidat i litteratur, och under 2000-talet har han flitigt översatts och fått många läsare – inklusive denna – att tycka att det bara var en tidsfråga innan han skulle få priset. Nästa år fyller han 90, och är rimligen för gammal nu. Men inte för gammal för att skriva, uppenbarligen.

 

Farväl. Dikt i virusets tid är ett påfallande vittnesmål från en äldre författare. Som vanligt är det Per Holmer som har översatt. I tre sektioner med elva dikter vardera blir det en nätt samling på totalt 33 dikter, där varje dikt följer samma mönster med tre fyraradiga strofer och en ensam rad som avslutning – en stympad sonett, om man så vill. Även om det är viruset som apostroferas i undertiteln är det snarare kriget som är huvudtemat.

 

Kriget i bestämd form är det andra världskrig som Nooteboom är tillräckligt gammal för att ha upplevt (han är född 1933). En ytterligare likhet mellan krig och virus är pessimismen som automatiskt följer. För det är dystra utsikter vi har att vänta oss, vi som precis upplevde något som liknade frihet så nyligen, när det äntligen blev tillåtet att ägna sig åt annat än social distansering och eremitliv (det första jag gjorde: boka teaterbiljetter).

 

Som strax 90-åring är Nooteboom med i den så kallade riskgruppen, och skriver utifrån ett tillbörligt avstånd från mänskligheten. På tal om de dystra utsikterna:

 

nästa hållplats Armageddon, en kontinent

 

bortom all tid. Vid sidan av uniformer med

andra sorters stjärnor, glänsande stövlar

över dödens is. Ingenting här

är det minsta gåtfullt.

 

Det är en värld som förevisar vissa likheter med det öde land T.S. Eliot föreställde sig i spillrorna av första världskriget. Men krig är alltid detsamma. Och det är skräcken som kopplar oss människor samman. Nooteboom visar en värld som gjorts främmande, och liknar en yrvaken värd som undrar vad som hände med allt som vi tog för givet. All trygghet har slagits i spillror, hamnat i falskhetens våld, i de fantasilösa och vulgära krafter som styr våra liv. Livet levs i de låga trakterna, är något som de här dikterna, utan egentlig bitterhet, förmedlar – det är bara så som de är, och tja, vad ska vi göra åt det?

 

Ta farväl, lyder diktens svar, i dess allra sista, avslutande rader:

 

Jag går vidare i blindo, en grå byracka

ute i kylan. Här måste det vara,

här tar jag farväl av mig själv

och blir i sinom tid

 

ingen.

 

 

Nooteboom skriver med en skrämmande koncentration, på så sätt att hans dikter rör sig stelt och stiliserat. Dikterna frammanar det otillräckliga som maktinstans, allt som inte passar in, helt enkelt. Det blir en omvänd skapelseberättelse: först förstörelsen, sedan uppbyggandet. I det tillståndet finns det som förlamar och avtrubbar – men också det som lindrar, det vill säga själva poesin, och det är väl gott nog ”i dessa tider” (för att återanvända en tjatig kliché från Coronas första fas).