Den fornegyptiska familjesolen, Leif Holmstrand, Pequod Press

Efter att ha läst 73 (förträffliga) diktsamlingar om trendiga saker önskar jag lägga ett ord för en mer normbrytande och okonventionell poet. Leif Holmstrand: gurlesk, queer och spretig. Hans författar- och konstnärskap är svåröverblickat, men som konstant fungerar just det utmanande – förmågan att pricka rätt in i samhällets sköraste smärtpunkter.  

 

Hans senaste bok är diktsamlingen Den fornegyptiska familjesolen, ett ambitiöst försök att färdas tidsmässigt tillbaka till antikens Egypten och dess solhymner. Men även om namnen Nefertiti, Akhentaton och Tutankhamon förekommer är det en tidlös eller snarare anakronistisk värld som Holmstrand låter framträda – inte minst genom sitt bruk av svart plast. Kanske det ska kallas tidsförskjutning snarare än tidsresa.

 

Som vanligt är Holmstrand ute efter att oroa, och gör det med hjälp av metaforer som inte riktigt lägger sig till rätta i en bestämd förståelse. I hans dikter är det mer skugga än ljus, och han rör sig konsekvent mot ”publikens åska” (applåder, sufflerar metafor-tydaren, men det är ett tydande som återigen inte riktigt når fram: dessa metaforer ska inte dechiffreras, de ska lämnas intakta). Metaforerna slappnar inte av i dessa känsligt ljussatta dikter.

 

Kropp och sjukdom handlar det också om, men Holmstrands poesi fogar sig sällan i enhetliga mönster, hur konsekvent han än skriver. Det liknar hans konst: spretigheten, hur motiven sprider ut sig, mot det växande och blödande, det obehärskade. Det finns en frodighet i språket som får mig att tänka på Dylan Thomas, hans oslagbara dikt om vinterfeber, kärleksgravar och krokiga rosor: ”The force that through the green fuse drives the flower”.

 

Så ja, Leif Holmstrand skriver en poesi som befinner sig vid sidan av det polerade vi lärt oss känna igen som generisk svensk samtidspoesi . Ärligt: han har mer gemensamt med typ Stagnelius, för vem skriver ens så här knasigt snyggt: ”Myndig eller döende, men så vacker.”

 

Han bedriver en konst som omfattar det ovälkomna och oönskade. Han sysslar med iscensättningar som är underbart bemötande. Han skriver en skönhetsbefläckad poesi. Den är vild, och som läsare är det inte utan att man ibland känner sig i farozonen. Som sagt är den svår att kategorisera eller samla under ett enhetligt uttryck. Men han skrapar upp en reva in mot nutida frågor om transsexualitet och androgynitet, och gör oss medvetna om historiens dubbelhet – både dess begränsningar och dess potential. Ja, den är mossig, men den är också full av möjligheter som väntar på att infrias.

 

I mitten av boken finns något som liknar en sonettkrans, fast de enskilda dikterna har skuffat av sig en av sonettens obligatoriska fjorton rader, och sprider ut sig i blott elva nästan-sonetter totalt, så det blir mer nästan-krans. Insmuget finns en glänta med tvåradiga fragment, som ger andrum och fristad. I dessa korta försiktiga dikter finns så mycket av det som gör Holmstrand till en så speciell poet:

 

                      ondskeförsamling

                      som folkmun ljudligt

 

                      uttryckt

                      önskat kallat

 

                      som

                      låt oss enas om det

 

                      måste skjuta allt i sank

                      och alltid

 

                      som vuxna

                      goda samspel döda nu

 

Det här är på riktigt farlig läsning, och den är utmanande på helt nya sätt. Holmstrands bedrift är att göra oss uppmärksamma på allt det ominösa i vår omgivning, allt det som är kopplat till konventioner och normer, och som glittrar mörkt.

 

Han skriver vackert och insiktsfullt om förvandlingar, men vänta nu: vad då vackert? Jo, hans definition av skönhet är originell, och gör oss mottagliga för omvärderingar. Sapfos definition av skönhet – ”det vi älskar” – är gångbar också här, i och med att vi har att göra med en otyglad poetik. Och vad då förvandlingar? Jo, Holmstrand visar att det är nödvändigt att bryta sig loss från gängse uppfattningar, stelnade vanor och allt som får oss att stagnera. I hans ljus spricker trollen, men det är ett sällsynt ljus, mörkerstrålat.

 

Den här boken är en del av ett större bygge, men är en tillgänglig introduktion till en omistlig poet. (Jag har nämnt Dylan Thomas och Stagnelius: fatta hinten.) Holmstrand rör sig allt längre bort från det gängse uttryckssättet, och det är förvisso en farlig väg att gå, att det hotar att göra honom till en solitär. I det korta perspektivet kan det vara förödande.

 

Men här finns sådan språklig energi, sådant lekfullt allvar, och dikter som med solid självkänsla hävdar sin självklara rätt att existera i det ekosystem som vi befinner oss i. Här utmanas våra invanda föreställningar om vad som är vackert och fult. I Alexander Svedbergs ovanliga efterord får vi nödvändig kontext, fast från ett annorlunda håll, genom en genomgång av inavel och androgynitiet i det antika Egypten, samt hur dess soltematik hanterats av Thomas Mann, Georges Bataille och Dorothy Porter (australiensisk poet).

 

Jag läser Holmstrand som en outtröttlig optimist, men även i den positionen är han okonventionell. Han har en förmåga att hitta det ljusa också i det mörka: ”till slut kom dagsljus ur stela munnar”, till exempel. Det är det provisoriska som är hans ämnesområde, det som inte försöker nå fulländning. Eller så här: når fulländningen från andra håll. Han fogar samman material som inte verkar höra samman eller hålla ihop. Och får det att passa, i en allt märkligare och allt djärvare matchning. Resultatet: positiv dödsdikt.