Strängnäs är inte som andra städer. Poesi och prosa i Strängnäsmiljö, Bo Setterlind, Strängnäs bibliotek

Bo Setterlind valde en olämplig kulle att dö på, när han stred mot den modernistiska poesins intåg. Hans klagomål att ojämn högermarginal var otillräckligt för att definiera en text som poesi må ha gett honom rätt i sak, men man kan med fog ändå hävda att han kämpade i onödan.

 

Som en av den svenska poesins one hit wonders delar han utrymmet med en annan motståndare till modernismen. Sten Selander är mest känd för sin dikt ”Spela kula”, och Setterlind har ”Döden tänkte jag mig så” som sin mest kända hit. Det är inte fy skam att få sådant genomslag, även om man inte ska överskatta nutida läsares bekantskap med dessa två hits. Eller för den delen med Hjalmar Gullberg, aktuell med en samlingsvolym Dikter. Det vore märkligt med en helt fixerad kanon, och orättvist att anse dagens läsare obildade för att de inte lusläser gårdagens hetaste namn – ungefär lika orättvist som att anklaga 50-talets läsare som obildade för att de inte dyrkar Ann Jäderlund.

 

Setterlind hade Strängnäs som geografisk bas. Det var här han tillbringade barndomen, och större delen av sitt vuxna liv. I boken Strängnäs är inte som andra städer som utkommer lagom till 98-årsjubileet av poeten har litteraturutvecklaren Peter Björkman samlat Setterlinds texter om hemorten, både prosautdrag och dikter, främst samlingen Strängnäsmotiv från 1973, som här återges i en extended version, samt 52 ytterligare dikter som saknar anknytning till staden.

 

I sitt förord anger Björkman också de kvantitativa egenskaperna som anledning att fortsätta läsa Setterlind: ”Jag tror inte det finns någon svensk poet under de senaste åttio åren som sålt lika många diktsamlingar eller varit intervjuad i pressen lika många gånger. […] Han bör utan tvekan kunna klassas som de senaste hundra årens meste svenske livepoet, mer populär än Bruno K. Öijer eller någon av de många Spoken Word-poeter som växt fram i Poetry Slam-rörelsen på senare år.”

 

Det här låter som en reklamtext skriven av Björn Ranelid. Tyvärr har de sämsta av Setterlinds dikter också en benägenhet att använda metaforer skriva på ranelidska: ”Varje barn / är en färg, / som Gud målar med.” Jag säger tyvärr, eftersom Setterlinds rykte är sämre än han förtjänar, och hans bildspråk annars är enhetligt. Han framträder i förordet som något av spexare och PR-snille, och odlade bilden av sig själv som poet lika starkt som just Öijer.

 

Det är en ojämn poet vi har att göra med. Det går inte att ta miste på hans kärlek till hemstaden. Några av de övriga dikterna fungerar inte riktigt, där ”Du är den ende” behöver Lill Lindfors röst för att nå oanade höjder som ett av vår sångskatts mest glittrande örhängen. Den bekanta ”Döden tänkte jag mig så” är – liksom alla hits – sämre än genomsnittet av konstnärens produktion. Betydligt starkare är i så fall en kärleksvisa:

 

                      Jag ligger i mörkret hos dig,

                      där har jag ro.

                      Ingen människa finns,

                      som är så god.

                      Jag är fäst vid mörkret,

                      jag är fäst vid dig.

                      Vore jag skild från mörkret,

                      vore jag skild från dig.

                      Jag ligger i mörkret hos dig,

                      som fågeln i sitt bo.

                      Och vinden sjunger min visa.

 

Rolig är också en dikt som raljerar över kritikerna som pissande hundar, ett slags kritik som aktualiserades när han som gör en podcast tillsammans med Alex Schulman (jag har för tillfället glömt hans namn: googla om du är intresserad) pissade på ett tidskriftsnummer av Filter för att de skrivit att hans familj bestod av psykopater. Verkligheten följer som bekant dikten, som redan Oscar Wilde visste att berätta.