Detransition, Baby, Torrey Peters, One World

Könsdebatten har i Sverige varit infekterad efter mottagandet av Kajsa Ekis Ekmans bok Om könets existens. Den som vill utveckla sin syn kan läsa Torrey Peters roman Detransition, Baby, som väckte debatt när den nominerades till Women’s Prize for Fiction, eftersom många har hävdat att författaren inte är kvinna.

 

Men kvinna är inte någonting man föds till, det är någonting man blir. Och Peters är transperson, som har skrivit en oerhört välkommen roman, som borde fungera som ögonöppnare för många som ser på könsstereotyper med fördomar. Främst för att det inte ”enbart” är en roman – hallå, män som läser faktaböcker, här finns historiska utredningar om transpersoners situation. Men främst av allt för att det är en roman som verkligen förmår skildra de här människornas liv på ett trovärdigt sätt, så att du som läser blir delaktig.

 

Det handlar om tre människor. Reese är något av huvudperson, och hon har växt upp som pojke. Delar av berättelsen handlar om hennes svåra navigering i en omgivning där hennes intressen inte tillvaratogs. Nu har hon lämnats av sin flickvän Amy, som också har varit pojke. Så här: först hette hon James, sedan Amy, men bestämmer sig för att korrigera sig tillbaka till man och blir då James. Som James träffar hon han Katrina – ciskvinna – och gör henne gravid. Men korrigera är väl fel term: det engelska ordet ”detransition” är gångbart både för medicinsk och kirurgisk behandling samt för identitetsbyte, och i Peters roman förekommer inte de kirurgiska ingreppen.

 

Det är graviditeten som är kärnan i berättelsen. Reeses barnlöshet är hennes trauma, och när Ames och Katrina ska bli föräldrar blir Reese indragen, då Ames – osäker på sin förmåga att kunna vara en hållfast pappa – ber Reese att agera extraförälder, i en konstellation som utmanar kärnfamiljen. Att barnet ska få tre föräldrar. Hur tar Katrina, barnets biologiska mamma, emot detta?

 

Romanens höjdpunkt är när Ames först ska introducera den här idén för Katrina. Deras relation är redan skakig – hon är nyskild och genomgick också nyligen en abort – men hon är också hans chef. Första mötet mellan Katrina och Reese på en slags prisgala är en tour de force, där Peters växlar upp sitt skrivande. Hon tar sig in i skinnet på sina karaktärer, gör dem levande och relaterbara. Jag saknar den engelska glosan elevate: för här – ursäkta den klena svenskan – hissas hennes stil upp till ädlare nivåer när hon gestaltar hur deras outtalade känslor hålls i schack dels av att de inte känner varandra så väl och dels av att de är på en offentlig gala.

 

Annars är romanen generellt rolig och sexig. Det är i första hand en komedi, vars botten är synnerligen svart. Som lockbete för män kan den jämföras med Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar, som skickligt vävde ihop det fiktiva stoffet med historieskrivning av 80-talets AIDS-epidemi och förföljelsen av de homosexuella i Sverige. Peters lyckas göra sin berättelse om de tre karaktärerna levande, men också berätta om transpersoners mörka historia kantad av sorg, misshandel, självmord. Som ett av skämten lyder skulle komedin om deras liv heta Fyra begravningar och en begravning.

 

Svartsjuka är ett annat stort tema i romanen, främst gestaltad av Reese, som misstänker att Amy är otrogen i en av tillbakablickarna. Peters sätt att skildra svartsjukan gör att vi förstår Reese och hennes agerande i romanen:

 

Jealousy is like a hangover: When you are in the midst of it you want to die, you are poisoned, useless. Nothing stretches before you but an expanse of ashes and regret; yet despite the intensity of your suffering, no one feels sorry for you, no one cosigns your fury. No sympathy for you! Look how wantonly you indulged! Of course it hurts, but your suffering is nothing unique, everyone has suffered like that, so get ahold of yourself, show some backbone and discretion, for god’s sake. Don’t go making any major decisions. Jealousy and hangovers, as common wisdom goes, are temporary.

 

Som romanens grundstråk lyder ensamheten. Vi delar den allihop: hur vi än beter oss är vi alltid där, ensamma, under dygnets vargtimmar. Graviditeten fungerar som fara och frälsning. Och fara är något transpersonerna vant sig vid, medan frälsningen är mer sällsynt. Reeses barnlängtan stöter bort Amy, men typiskt nog blir hon tänkbar förälder så fort han träffar en biologisk kvinna. Graviditeten identifieras i romanen något krystat som ett Sex and the City-problem, men det är ju ett problem för alla kvinnor: att när födelsedagarna närmar sig 40 är det sista chansen att bli gravid. Fyra alternativ finns: behåll karriären (Samantha), behåll mannen (Charlotte), bli kreativ och konstnärlig (Carrie), eller behåll barnet (Miranda). Till Peters försvar gör hon ändå en poäng av kopplingen till tv-serien, och låter den fungera som ram för berättelsens cirkelkomposition.

 

Vi rör oss tidsmässigt framåt och bakåt, utan att det blir rörigt, så länge man beaktar hur Reese och Amy/Ames byter könsidentitet. Plotten tar nya oförutsägbara vändningar hela tiden. Peters skriver klarsynt och ofiltrerat om sex och om hur det är att bli pappa när man varit man som blivit kvinna som blivit man igen. För Ames landar insikterna tungt och hårt, med ”erasure having become a second nature mode of dealing with his past.”

 

Vad som är queer är en definitionsfråga. Många tänkbara läsare stöts antagligen bort av Peters detaljerade skildringar, men dessa grafiska beskrivningar är nödvändiga, och flyttar inte fokus från det allmänmänskliga i predikamentet som Reese, Ames och Katrina hamnar i. Hon visar romanens möjlighet att diskutera samhällsfrågor, och skriver en manual för hur man ska leva som transperson. Här får man veta om bland annat crypto-trans (män som vill vara kvinnor men inte lever ut sin önskan) och trans chasers (män som jagar transpersoner).

 

Peters skriver också bra om mekanismerna mellan människor och dynamiken i relationer, både mellan och inom könen. Ibland kan hon också provocera, när hon öppnar för tanken om kvinnors medvetna sårbarhet och skörhet. Men det är också frågan om könsbundna stereotyper, om inlärda beteenden: ”Hear the strange sense of satisfaction when they talk about the men who have hurt them – the unspoken subtext of it being because I am a woman. The quiet dignity of saying ow anytime a man gets a little rough – asserting that you are a woman, and thus delicate and capable of sustaining harm. A girl could be twice the size of the man – that little ow reminds him that he is a man, she is a woman.”

 

Det blir en roman som betonar utanförskapet, känslan att vara oönskad i de flesta sammanhangen. Transkvinnor duger gott som fetisch för trans chasers (jag vet inte om någon svensk term slagit lika bra som till exempel faghags gjorde förr för att beskriva heteros som gärna umgicks med homos), men de fungerar bara som utbytbara objekt. Därför blir det en historia om misstänkliggörande, om besvikelser, tårar. Och om mod: det mod som krävs att ens ta sig till affären i kvinnokläder. Och om skillnaden mellan att vara och att göra: hur man ska leva som transkvinna när det saknas äldre förebilder, eftersom de flesta försvann till hiv, hemlöshet, självmord, eller att de började leva normativt.

 

Ett av problemen för författare som Peters är att ständigt bli kritiserad av en fientlig opinion som inte vet något om hur det är att vara i hennes situation. Men nu är inte Detransition, Baby en roman som ska läsas i didaktiskt syfte: det är en suverän roman, fyndig och intelligent och som sagt rolig och sexig, och att man lär sig saker är bara en bonus.