På torsdag erhåller Louise Glück Nobelpriset i litteratur. Det är tillfredsställande att skriva den meningen, både eftersom det är ett välförtjänt pris till en fantastisk författare, och eftersom Svenska Akademien äntligen ger priset till en poet. Senast det hände var det Tomas Tranströmer.
Så ökades i ett huj den ynka läsarskaran av denna poet, vars tidigare översatta diktsamlingar inte riktigt fått tillbörlig uppmärksamhet. Averno, Ararat och Vild iris från 2017-2020 har lovordats hos bernur, men nu blir ju intresset större. Exempel: Vild iris hade funnits tillgänglig i en månad på svenska när priset tillkännages, men inte recenserats någon annanstans än här. Meadowlands recenserades i Svd i går, dagen innan recensionsdatum.
Meadowlands från 1996 har nu översatts av Stewe Claeson, som också översatte Ararat. Det är den tredje av 90-talssamlingarna som översatts, och det finns gemensamma drag. Även här ställs en antik berättelse sida vid sida med en samtidsberättelse, som i stora drag tecknar ett äktenskaps upplösning. I en av dikterna tilltalas John, som är namnet på den make Glück skilde sig ifrån samma år som boken utkom.
Med hjälp av ett högstämt tilltal lånat från operan berättar diktjaget om en kärlek som tagit slut. Operan klarar ju av att härbärgera dessa känslor som är starkare än sitt eget bästa. Men Glück lånar också från litteraturhistoriens förråd av tilltal, i synnerhet när det gäller olycklig kärlek. Hon växlar alltså mellan den antika berättelsen om Odysseus och den nutida berättelsen om äktenskapskris. Odysseus väntande hustru Penelope blir en slags huvudperson, men det här är ingen Penelopiad som ska ge upprättelse åt den åsidosatta och marginaliserade hustrun. I än högre grad fungerar sonen Telemachos som vår vägledare, när han berättar om sin komplicerade relation till sin kvinnojägare till far. Låt oss säga: sonen låter sig inte på något plan imponeras av hjältens bedrifter.
Äktenskapslyckan har tydligt bytts ut mot missnöje och oro. Det handlar om en hustru som vägrar vara till lags längre. Likväl som bitterhet präglas dikterna av djup förståelse. Det som gör dikterna så speciella är Glücks omisskänneliga blick. Den är både krass och omsorgsfull, så förstående och så fullkomligt behärskad, samtidigt som den har så nära till de innerligaste känslorna. Att skriva dikter innebär ofta ett sätt att resonera med sig själv, och det är tveklöst ofta typiskt amerikanskt, så som den amerikanska poesin så gärna skrivs: i en medfödd nonchalans som saknar ängslighet, som om det är skrivet för att yttras ur mungipan, i en naturlig distans som samtidigt tillåter sådan omedelbar och självklar närhet. Då kan det bli både burdust och finkänsligt.
Glücks diktsamling visar varför poesi är en så oslagbar och överlägsen konstform. Hon gör det genom att kombinera de unika egenskaperna att vara både subtil (mångtydig) och rakt på sak (entydig). Då ges tillfälle att leka med ens förväntningar om enkla svar: ”En dam gråter vid ett mörkt fönster. / Måste vi berätta varför? Räcker det inte om vi / säger av personliga skäl? […] Vilket misstag att först / och främst önska klarhet.” Så klart Glück skriver om sin skilsmässa. Så klart hon också skriver om annat, att hon låter de privata erfarenheterna utgöra en trampolin för att ge de tunga intrycken en möjlighet att lyfta.
Där ryms dialoger med mannen, där det också blir svårt att skilja på vem som säger vad till vem, och vem som är den skyldige. Kanske båda: i relationernas spegelsalar studsar till slut alla förolämpningar. Vem som är den självtillräcklige egoisten här spelar kanske inte heller någon roll, eftersom allt kan vändas emot dig. Tydligast syns det i dikten ”Lila baddräkt”:
Jag tycker om att se dig jobba i trädgården
med ryggen mot mig i din lila baddräkt:
ryggen är den del av dig jag gillar mest,
den del som är längst från din mun.
[…]
du är något lite lila och irriterande
och jag hade gärna sett dig lämna jordens yta
för du är allt som är fel i mitt liv
och jag behöver dig och begär dig.
Den privata sorgen sprids och når därmed fram till oss, när den vidrör allas våra sorger, allt det som vi delar som människor, och gör de egna händelserna till delade erfarenheter. Hennes båda berättarplan går in i varandra, och diktarrösten velar aldrig. För exakt så här ska de antika berättelserna användas för att göras till delaktiga inslag i vår tid. Som medel snarare än som mål, som viktiga medskapare i våra egna berättelser, som uppmaningar vi varken kan eller vill avstå ifrån.
Vad det handlar om är att se världen till fullo, att låta blicken spänna över alla världens aspekter, inklusive de stygga och rentav avskyvärda. Då vågar Glück skriva om sitt eget inre, vågar konfrontera sina egna tillkortakommanden som människa. Hon är också blickens poet, denna säregna och förnämliga förmåga att visa utan att förevisa. Där finns så flera starka reflektioner, som bildar en slags aforistisk särart i sina tunga kadenser:
Natten är inte mörk; världen är mörk.
Brottsling blev jag när jag blev förälskad.
En gång betraktar vi världen, i barndomen.
Resten är minne.
Den / som har det minsta hjärtat är / mest fri.
Mycket tillförs förstås av Claesons säkra översättning, som verkligen tillvaratar det bistra idiomet från originalet. Det är ett vardagligt, typiskt amerikanskt tilltal, som Claeson flera gånger tidigare visat sig vara suverän på att hantera. Det finns en hänsynslöshet i detta tilltal, men det är en hänsynslöshet som omfattar omtanke och en hänsyn som går på djupet.
Många har frågat efter Louise Glücks Nobelpris vilken bok som är lämplig att börja läsa. Men den frågan är alltid felställd: låt intuitionen vägleda dig. Alla fyra som finns på svenska är starka på olika sätt, och innehåller enskildheter som de andra bygger vidare på. Det här är en seriös poet som inte är intresserad av kompromisser och halvmesyrer. Med andra ord: jämförelser är alltid missvisande när man behandlar en poesi av detta slag. Alla fyra är lika starka – nöj dig med det, för det räcker så oerhört långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.