Sotfragment, Stig Sjödin, Nirstedt/Litteratur

I förlagets Nirstedt/Litteraturs föredömliga serie ”poesibiblioteket” har turen kommit till Stig Sjödin, som ståtar med svensk litteraturhistorias oslagbara skägg: som ett vitare än vitt ensamt fluffigt moln har det seglat fram och bestämt sig för att hamna på hans haka. Nu hade han väl inte riktigt utvecklat denna imposanta skäggväxt när han publicerade sin tredje diktsamling, Sotfragment, från 1949.

 

Den svenska arbetarlitteraturen är i hög grad en affär för prosan, och vi kan med rätta stoltsera med åtskilliga världsunika författarnamn. Sjödins bidrag är då att ingjuta svett, smuts, kroppsodörer, och slitet i sin poetik. Det görs mycket effektfullt i denna samling, bestående av två avsnitt, dels titelns ögonblicksskildringar från fabriken, och dels ett knippe porträtt av olika människor. Tekniken i den sistnämnda delen erinrar om Edgar Lee Masters mästerliga Spoon River Anthology från 1915, ett nästan skrämmande inflytelserikt verk. Skillnaden är att Sjödins karaktärer mestadels fortfarande håller sig vid liv, om än knappt.

 

Sjödin var mer intresserad av att erhålla kritikens godkännande än dess nedlåtande klappar på axeln. Att bli tagen på allvar betydde mer än att få rutinmässigt artiga omdömen för sin förmåga att teckna en värld som tidigare varit sällsynt representerad. Denna okända erfarenhet visste han en hel del om, och utgår i dikterna gärna från vad han ser med sina egna ögon.

Då kan man undra: vilken bäring har hans ord nu, när mer än 70 år har gått? Anna Sanvaresas (tidigare Jörgensdotter) förord reder ut just detta, och visar att den historiska förankringen går att applicera även på vår tid. Kanske det är så. I sin Nobelföreläsning för i år diskuterar Louise Glück hur generaliseringar är fiende till precision. Nog är det så, att det förtroliga tilltal som hon menar kan härledas ur en poet som Emily Dickinson sviker det allmänna och vänder sig till det individuella. Att läsa Sjödin är en annan erfarenhet: här känner jag mig inte lika berörd och indragen i diktarrösten.

 

Är det enbart negativt? Nä, så klart inte, för hans ärende är av ett annat slag. Sjödin vill nå de många med sina dikter, och då krävs det ett låt säga robustare tilltal. Det kan uppfattas som mer fyrkantigt och just oprecist i sina generaliseringar. Hans värld är svartvit, men det beror på omständigheterna. Han skriver underifrån världen, och hur den ter sig märks redan i första dikten: ”Hade jag haft råd att se, / skulle hjärtat inte värka av avsky.”

 

Vi kan säga att villkoren har blivit lindrigare på fabriksgolven eller i de kroppsarbeten som Sjödin skriver om. Förvisso. Bara elva år innan Sjödins bok fick vi två veckors semester, som två år senare (1951) skulle förlängas till hela tre veckor. Inte för att kapitalisterna (Moderaterna, eller Högern, som de hette då) ska ta åt sig något av äran för dessa beslut. Fast förslitningsskador existerar fortfarande, och därför är det förstås ett hån när dagens ”nya” moderater pratar om arbetslinjen som tvingar dessa utslitna kroppar att jobba tills de är 67 eller ännu längre.

 

Även om Sjödin inte skulle ha gillat det är det lätt att falla in i de uppskattande axelklapparna när man läser hans kroppsliga och fysiska dikter som luktar, svettas, dammar. De formar ett narrativ, en enhetlig berättelse om kampen för bevarad värdighet, som det är förvånansvärt lätt att följa med i så här i efterhand:

 

                      Motsträvigt och med hjärtat fyllt av trots

                      erkänner jag detta:

                      det var inte sotet, dammet, smutsen,

                      inte heller hemgång med musklerna

                      skälvande i kramp och ögat urgröpt

                      av nätters vaka,

                      inte heller valkarna,

                      som var förnedring

                      Nej, det var den osynliga nåden

                      att få slita ut sig,

                      den stora favören att få välja

                      där val ej fanns.

 

Stig Sjödins dikter fungerar allra bäst när han lyfter blicken från det fabriksgolv han har framför sig, när han tangerar de drömmar som formas inom den förslavade kroppen som måste utföra de rutinmässiga sysslorna. Med bitande ironi berättar han om de spår som sätter sig och sätter sin prägel. Då blir hans dikter både främmande och alldeles för bekant, som i en dikt om en strejkbrytare: ”Nu har en generation dött och glömt / och de yngre orkar inte minnas, / strejken är redan legend. / Men han bär sitt ansikte / likt en tung sten och han vet inte / hur man talar till människor.”