I England fördes för inte så länge sedan (alltså förra seklet) en diskussion om kulturens highbrow och lowbrow. Det är svårt att anpassa till svenska förhållanden, som för länge sedan har övergivit alla distinktioner mellan finkultur och fulkultur, även om vi ibland talar om smal kultur kontra buskis och Tomas Ledin.
Smal så det heter duga är Alan Asaids entusiastiska projekt med förlaget Ars interpres, och de små häften som utges i serien ”Pamphilus”. Här finns två texter från tidigt 1700-tal, skriven av Samuel Triewald, ett namn som väl inte riktigt fått fäste i den svenska litteraturhistorien. ”Hans stil är kärv och omusikalisk” står det i den litteraturhistoria jag arbetade med på universitetet.
”Om dem, som inbilla sig vara Poëter” är en satirdikt från 1708, skriven av en tjugoåring som tröttnat på barockens överdrivna bildspråk och förespråkar en nyenkelhet. Det är förvånande tidlösa argument som anförs, och förvånande läsvärt fortfarande, bara man lyckas slå sig fram genom den självmedvetna ortografin. Slående är svensk 1700-talsprosa så besvärlig om man till exempel jämför med hur det är att läsa engelsk prosa från samma tid. Det skapar en distans som är både bekymmersam och charmig, och kräver en högre insats vid läsningen, och högre insatser brukar löna sig.
Triewalds samtida Alexander Pope låter sig läsas med betydligt mindre besvär. Båda föddes 1688, och medan Triewald lämnade jordelivet 1743 gjorde Pope detsamma året därpå. Båda förlänades en skarp penna, kan man med fog hävda. Fyndigheten är släkt med elakheten, och det finns udd bevarad i Triewalds argument. Råden är allmängiltiga, när han skriver om mod, om kärlek, om rimkonsten. Själv briljerar han i det senare avseendet, och skriver en njutbar poesi redan som tjugoåring. Åtminstone tillräckligt njutbar för att vi ska ta hans kritik på allvar.
Tidlös är också klagan på dryckesvisor och naturdyrkan, som bekant två av den svenska poesins grövre defekter. Men som sagt, här skrivs kritiken på ett behagfullt sätt, och det är liksom vid allt medicintag en fördel om det sockras rejält:
Wi hafwa bägge twå likt upsåt, samma anda,
Jag wil blott något liuft ibland det leda blanda,
Det största nyttan giör, som mäst behagligt är;
Så amman kiärletz brädd behändt försockra plär.
Triewalds kritik riktar in sig på den ”repertoardiktning” som var så populär vid tiden, orsakad av rika gynnare som inte själva ägde diktartalangen men gärna insåg diktens ceremoniella potential. Exakt som läget är nu: minns bara när kronprinsessan Victoria skulle gifta sig och ett tjugotal poeter ombads skriva kärleksdikter som skulle läsas upp vid en ”kärleksallé”. Poeterna sa blankt nej.
Den kortare ”SATYRE emot wåra Dumma Poëter” skrevs något senare, och är aningen mildare i tonen, fast den burdusa humorn är intakt. I slutsatsen föregriper han också Kellgrens berömda logik ”Man äger ej snille för det man är galen”. Hos Triewald lyder det: ”Hwart tok är ei Poet.” Det är tydligt en mognare poet som skriver denna senare satir, och skämten är behärskat hätska:
Som man ser at gossar små,
På de höga styltor gå;
Bäst de tro sig Jättar wara,
Af en ojämn sten ell’ snara
Hisnad eller annan skräck,
Hastigt stupa ned i träck.
I Asaids efterord får vi nödvändig information kring Triewalds ställning i vår litteratur. Texten är en bearbetning av en understreckare från 2008, och med denna fina volym kan man säga att Triewald har hittat hem. Det är förträffligt att dessa exemplariskt satiriska dikter nu görs tillgängliga för en – hm, kanske inte större, men en … hm, en läsekrets i alla fall …
Medan Triewald kan ägna sig åt att diskutera bristen på hantverk har vi som lever 300 år senare andra angelägenheter att ta ställning till. Är poesin nödvändig? Och kanske framför allt: ska den vara det? Ska den inte helst vara så här underjordisk, så som Asaids projekt infriar? Det vill säga, befinna sig i marginalen, där den kan göra sin verkan på de mottagliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.