Din disciplin, Petra Mölstad, Anti

Poeter. Vad är de bra för? Det är en seriös fråga. Förlåt om jag låter gnällig, men det verkar ju inte finnas någon bortre gräns för hur marginaliserad poesin är. ”I dessa tider …” Medan kulturutövare som sysslar med teater och musik uppvaktar kulturministern med rättmätiga frågor om när publiken ska tillåtas komma tillbaka till kulturevenemangen tiger poeterna lika mycket som … tja, som kulturministern själv, kunde man säga.

 

Jag kan knappast vara ensam om att sakna till exempel Rum för poesi och översättning, där man kan smyga undan Bokmässans hektiska golv för att få höra på uppläsningar av suveräna poeter man knappt visste att man ville höra läsa sina dikter. Men alltså: vad bidrar poeterna med egentligen, där de för sin tillvaro utan att knappt märkas eller synas?

 

Jo, till exempel bidrar de genom att erbjuda ett bråkigare perspektiv, som kan få oss att omvärdera hela tillvaron. Att läsa poesi innebär – och här uttrycker jag mig helt utan överdrifter – ett nytt sätt att både leva och tänka. Utan poesiläsningen hade jag inte varit spillran av den jag är i dag.

 

En av de poeterna jag måste vara tacksam för heter Petra Mölstad. Om du vill få en överblick av hennes backlist får du snoka rätt på mikroförlagens utgivning. Hon har gett ut tunna häften på minimala förlag som Glas, Trombone och Anti, med suggestiva böcker som Införsel, Omloppstid och Vi har hägn. Det är en poet som är svår att kategorisera, att definiera. 

 

Även om det är en truism att dikter inte ”handlar om” något, kan det behövas förtydligas, att med sin nya bok Din disciplin rör sig Mölstad allt längre in i den cirkel av våld hon tidigare har kritat ut omkring sig. Hon breder ut sig mer nu, i en bok som tillåts ta ett större grepp kring ämnet. Redan i den kursiverade prologen samlas signalorden ”vitbok … utredning … tabellerna … kartläggning … repression …” Det som sedan framträder är en kropp.

 

En kropp som på sätt och vis utsätts för våld, eller om den bara söker upp våldet. Det finns vaga referenser till boxning, med de ”obegränsade ronder” som Mölstad initierar. Boxning är ju en slags disciplin: det iscensatta eller koreograferade våldet, som befinner sig någonstans mittemellan det kontrollerade och det ohämmade. Det är ett våld som också liknar riten; jag vet väldigt lite om boxning, men nog liknar det dans? Att Martin Scorsese i sitt mästerverk Tjuren från Bronx lät boxaren Jake LaMotta gestalta en Jesus ter sig inte märkligt.

 

Hos Mölstad blir Kristus-kopplingen explicit knuten till det våldsamma som en genväg till ett martyrskap:

 

                      fäster med barr och törne en krets i pannan. som ett mätinstrument

                      ett återkoloniserat regelsystem

 

                      betecknar attributet

                      den synliga representationen av protesen

 

                      en sköld av fägring

                     

                      pastoral omsorg

 

Mölstad låter sin skrivna kropp, det splittrade diktjaget, bli en jagad och orolig själ, som inte tillåts någon respit från de besvär tillvaron innebär. Det är ett diktjag som blir ett villebråd. Hennes referenser är dock sällan tydligt utskrivna. Narrativet lämnar plats för det fragmentariska och – ja, det splittrade. Orden gestaltar innehållet, och låter våldet spridas över orden.

 

I den här diktsamlingen, som väl tekniskt sett mer är en långdikt, övergår våldet i begärshandlingar, med kroppar som utsätts för mer frivilliga övergrepp, i rader som ger dovt obehagliga associationer – ”ett brustet leende” – det vill säga, njutningen i det som gör ont. Varför söker vi upp den smärtan? Kort svar: för att känna oss verkliga. Protagonisten i Nine Inch Nails låt ”Hurt”, självskadebeteendets nationalsång, hade ju också en krona, av fekalier dock: ”I hurt myself today / To see if I still feel / I focus on the pain / The only thing that's real”.

 

Men det är inte självskadebeteendet som mest intresserar Mölstad, i hennes gedigna och konkreta undersökning. Hon avslöjar en drift att bli kuvad. Tekniska, sociologiska och anatomiska begrepp korsställs i en queer förundran: ”skeva små slynor piper besvärjelser i rummet”, som hon kan skriva med oförglömligt fokus. Hon tvingar läsaren att pussla för att frilägga mönster, och dessa mönster kan nog te sig olika beroende på läsarens temperament.

Hennes ord knastras fram i en sävlig rytm, när hon visar att kroppen aldrig nöjer sig, alltid vill vidare, alltid vill förvandling. Hårda ord slås samman, mildrade av ljuva vokaler som svävar i hennes textvärld, och det låter mycket om den här dikten, som alltså – med tanke på min inledande elegi om uppläsningarnas pausande – gör anspråk på att bli upplästa. Naturen infiltreras av det mänskliga våldet, eller om det är naturen som reagerar på människan? Oskuld och erfarenhet trår sin dans i dessa rader.

 

Jag kallar Mölstads dikt för sävlig, men det finns en tempoökning – en blasfemisk tonartshöjning, kunde man säga – där insatsen också höjs medan dikten fortskrider. Den oro som förkroppsligas av den enskildes kropp blir snarare mer giltig för samhällskroppen, där en ganska distinkt samhällskritik kan skönjas. Det blir då en stark form av dikt som i hög grad svarar upp till den förväntan på politiskt engagemang som ofta reses mot samtidspoesin. Till exempel i dunkla appeller mot rasism:

 

                      jag hittar inte mina händer

                      de rara grimaserar och lallar en sång

 

                      lemmar som återbildas

                     

                      de där långsamma viskningarna, ett enstavigt hat

                     

                      klyvnationen som blåser över med snöfyk och tystnad

                      offenltiga tal som vindpinade växer inåt

 

Men den bistra samhällskritik jag uppfattar är bara en av flera möjliga läsningar av denna säregna dikt, som rör sig i flera tänkbara riktningar. Det är i hög grad just ”tänkbar” dikt: alltså en dikt som tillåter dig som läser forma din egen bild, bli medskapande, och det är väl vad jag försökte säga inledningsvis. Petra Mölstad har skrivit en bok som visar vad vi har poesin till: att lära oss både tänka och leva bättre. Kan man begära mer?