Skymningszoner, Aleksander Motturi och Andrzej Tichý, Nirstedt/Litteratur

Det kollektivt skrivna är framtidens melodi. Både Aleksander Motturi och Andrzej Tichý har tidigare skrivit i samarbete, bland annat tillsammans med Johannes Anyuru och Pär Thörn. Nu, efter att på egen hand ha gett ut romaner och noveller, slår de sina påsar ihop med romanen Skymningszonen.

 

Anslaget, presenterat av förlaget, utlovar ett nytt sätt att berätta. Det är ju en truism att 1+1 inte alltid blir 2, att ”något tredje” uppstår när två skilda temperament möts. Dock: det här är verkligen en ny slags roman, och en välkommen sådan. Bland annat genom att inte bete sig som vi lärt oss att den svenska samtidsromanen ska se ut – här är det dunkelskönt och otryggt att vistas. Det saknas en stöttande hand som bistår i vår färd mot det obehagliga.

 

En berättelse formas i mötet mellan de unga Tristan och Valeria. Han bär på trauman, knutna till faderns självmord och moderns vistelse på psyket. Pappan Aslak, författare, berättar om sitt skrivande och sina depressioner och sviktande självkänsla. Modern Juana ger sin version av kollapsen. Det är ett narrativ som inte stelnar och fixeras, eller man kunde säga koaguleras – här är alla sår fortfarande öppna. Pojken som växer upp och blir Tristan drömmer om rymden, havsdjupen och Piccards batyskaf, om det oändligt mörka och djupa. Men det handlar också om andra otillgängliga platser, ställen att försvinna i. Utöver havet och rymden, oländiga skogsställena: skrevan, tjärnen, gropen, grottan.

 

Fadern Aslak får med sina essäliknande texter vara den som visar hur hårt sammanbundet motviljan mot skrivande och motviljan mot livet är. Han gestaltar den frustration som finns i allt skapande, och blir så också en nyckel till Motturis och Tichýs roman. I tanken är vi alla genier, eller med Pasolinis ord i filmen Decamerone, där konstnären resonerar: ”Varför skapa en målning när drömmen om den är så mycket vackrare?” Obs, retorisk fråga, svara inte!

 

Återkommande fungerar i den här romanen begreppet ”Ättestupan” som rubrik på konversationerna mellan Tristan och Valeria. Begreppet aktualiserades ju med skrämmande konkretisering i fjolårets mästerliga film Midsommar. Och det tål att sägas om den roman Motturi och Tichý har skrivit, att den är lika konsekvent i sitt utforskande av destruktivitet. Det här är ett förtvivlans skri, en reva i tillvarons mitt. Det är farligt att leva med så höga krav på äkthet som Tristan illustrerar, för ingen kan leva upp till det – till slut fallerar vi alltid.

 

Men också: att säga att en bok är ”mörk” är en förenkling. Givet hur Motturis och Tichýs tidigare böcker sett ut blir utfallet här det väntade. Å andra sidan: är inte allt förenklingar? Att förmedla något – en upplevelse, en erfarenhet, en känsla – är inte det dömt att gå förlorat i klichéer och självklarheter och drag som gör det unika för allmänt, och måste anpassas för att bli begripligt för någon annan? Är det inte som Joseph Conrad formulerar det i Mörkrets hjärta: ”Det är omöjligt att ge ord åt själva livskänslan under någon given epok av ens tillvaro – det som utgör dess sanning, dess mening, detta oåtkomiga något som präglar vårt jag. Det är omöjligt. Vi lever, liksom vi drömmer – ensamma.” (Ett citat som fästs i serieboken som byggde på rymdfilmen Alien, liksom för att understryka kopplingen mellan färder på hav och under hav och i rymden – minns att rymdskeppet i filmen döptes till Nostromo, efter en annan av Conrads romaner.)

 

Jag tillåter mig detta längre citat från Conrads roman, som var en viktig intertext för Motturis avhandling Filosofi vid mörkrets hjärta – Wittgenstein, Frazer och vildarna. Så som det står skrivet i Skymningszoner: ”Förr eller senare kommer det att ljusna och du kommer att hitta hem. Eller åtminstone hitta fram till något annat.” Det vill säga: livet innebär att du i bästa fall får nöja dig med ”alltid något”, att de minsta smulorna från bordet kan vara din bästa belöning.  

 

Då får man likt Tristan forma sin egen tillkomsthistoria, och det är något han här gör i sällskap av Valeria. Även deras gemensamma historia, där de ömsom flirtar och ömsom träter, formas av dem, som en påminnelse om att det är så vi gör: mytologiserar våra liv. Vi binder samman minnen som kan vara sanna men lika gärna påhittade. Våra liv fiktionaliseras, och vi lurar oss själva genom dessa berättelser.

 

Att leva och att berätta knyts alltså samman. När Aslak anspelar på likheter mellan skrivande och döende kan det bli klyschigt: ”att skriva är att dö”, liksom, men likt många andra saker är det både banalt och djupsinnigt. Att skriva är ju också att leva, kunde man kontra, och något som jag tror de flesta som på något sätt skriver håller med om, att det är kompensatoriskt. Att den som lever dåligt kan bli bra på att skriva, men sällan att det går att leva bra och skriva bra.

 

Och hopp? Glöm det. Motturi och Tichý skriver som sagt inte för att lugna eller trösta läsaren. Tristan är dysfunktionell och lider svårt av PTSD. Ändå kan jag inte låta bli att röras av det dubbeltydiga slutet, som kanske ger honom en befrielse. Från vad? Ja, från den knasiga, söndriga och rovgiriga värld inte bara han utan vi alla är utlämnade till. 

 

En värld där kvinnor ges andra funktioner än de som männen har. Männen Aslak och Tristan blir inbundna grubblare, oförmögna att på egen hand tyda det som kallats filosofins enda riktigt allvarliga problem. För att uttrycka det bryskt sysslar de inte med annat än att klyva hår. Medan kvinnorna Juana och Valeria agerar krockkuddar på klassiskt kvinnligt maner, och sköter allt det praktiska som männen i deras omgivning inte förmått.

 

Denna otäckt dystra roman slår nog extra hårt i år, efter Corona-pandemin, som har lamslagit oss och gjort oss alla till pessimister, eller något ännu värre. Kanske det inte är en tröst de har skrivit, Motturi och Tichý, och inte heller en manual i hur man ska överleva kriser. En autentisk lägesbeskrivning skulle jag vilja kalla det.