Nord, Merethe Lindstrøm, översättning Urban Andersson, Weyler

Det är tiden strax efter ett icke namngivet krig. En tonårig kille, kallad “Sonen”, tar sig med hjälp av en kompass norrut. Han slår följe med en yngre kille, och ett litet barn. Hans minnen ramar in en grotesk berättelse där de passerar byar som utplånats av fienden, med hängda människor dinglande i träden. Det är en tidlös historia, med en stiliserad miljö där de fiktiva ortsnamnen skrivs på tyska, och ett persongalleri som är utstuderat allmängiltigt.

Genremässigt är väl Merethe Lindströms nya roman Nord en krigsroman med stämningar som ekar av Cormac McCarthys Vägen. I en kanske lite väl övertydlig analogi blir hennes trio unga vandrare representanter för vår tids flyktingar. Atmosfären är olycksbådande och postapokalyptisk. Hade Lindström bara varit mindre distanserad till sin huvudperson, som inte ges någon kontur, hade det här nog blivit en mer fängslande roman. Det finns en behärskning och distans i Lindströms berättarteknik, och därför kan jag inte riktigt bli delaktig i de gruvligheter som passerar revy.   

(Också publicerad i Vi 12/18)

Min krop er tung af drøm, Michael Strunge, Gyldendal

Det är en svindlande tanke: i somras skulle Michael Strunge ha fyllt 60 år. Svindlande, men också otänkbar, då han förblev vacker pojkpoet, död vid 27 års ålder, och som en fluga i bärnsten stelnad i den upproriska pose man så lätt kan hitta i hans dikter.

Gyldendal uppmärksammar minnet av Strunge med att låta poeten Caspar Eric göra ett personligt urval, 82 dikter ur den rätt omfattande produktionen, däribland tre från tidskrifter och tidnignar. Strunge hann ge ut osannolikt många, elva diktsamlingar, trots att han mer eller mindre slutade skriva ett par år innan dödsfallet i mars 1986. Eric föddes året därpå, och hans urval är som alla urval lätt att kritisera, för här saknas en och annan obligatorisk dikt, men å andra sidan är det kanske lämpligt att introducera Strunge med just ett urval, då han är en så pass ojämn poet. Kanske läser man honom bäst och helst i urval, tänker jag.

Min upptäckt av Strunge skedde strax efter hans död, och han var en av de första poeter jag läste överhuvudtaget: Bodil Malmsten, Baudelaire, Shelley, Plath, Tafdrup, Strunge … Och inte minst epigonen Lukas Moodysson, vars debut Det spelar ingen roll var blixtarna slår ner ju utkom 1987. När jag själv började läsa Strunge var det svårt att bortse från mytbildningen, från alla anekdoter om hans självförbrännande liv, från psykoserna och den otäcka dödsdriften som skrivs fram i så många av dikterna. Nu, drygt trettio år senare, finns distans till det biografiska, och det går att läsa dikterna i egen rätt. Jag hade befarat att jag nu skulle tycka att de blivit lite – tja, kanske pinsamma, likt påminnelser från ett tidigare liv, en estetik jag kan tycka att jag vuxit ifrån. Vad som kan sägas är att han fortfarande är ojämn, men att det i sina bästa stunder är en poesi som är oförglömlig: vild, anslående och slående, vacker, och mycket annat. Det är framför allt värdefull poesi.

Urvalet är generöst, och relativt jämnt fördelat mellan de olika böckerna, där Fremtidsminder är mest representerad, med tio dikter. Den boken finns för övrigt i svensk översättning av Clemens Altgård, som med två försök starkt bidrog till att presentera Strunge för svenska läsare, tillsammans med Ragnar Strömbergs fina urval till antologin danska 80-talspoeter, Beväpnad med vingar. Då var Strunge en portalfigur, men det är ganska anmärkningsvärt att det inte har kommit nyare översättningar sedan dess.

Vad som blir tydligt i denna nya bok är att Strunge är en mer varierad poet än man kanske i förstone tror. Här finns typografisk spridning, med laborationer i olika typsnitt, versaler, kursiver, prosadikt och lyriska aforismer, berättande essäer, och dikter som liknar debattartiklar. Det varierade syns också i Strunges själva attityd: ömsom ömsint, ömsom vulgär.

Han var vanvettigt begåvad, nästan farligt berörd av poesin musa. Om det här låter som ”språk för skönandar”, eteriskt flum, vill jag bara poängtera att musan är mer konkret än så för poeter som Strunge – en vägledande röst, en inspiration som konsekvent visar vad som är den rätta vägen för skapandet. Vad än Strunge hade för kontakt med musan var det ett möte som visade honom hur kompromisslös dikt ska skrivas.

I tilltalet finns en desperat vädjan om förändring, en uppvaktning av fantasin. Om det tidigare var tydligt att Strunge kommer ifrån punkestetiken betonar Caspar Erics urval att det här också finns ett anakronistiskt drag av emo. Att förlita sig på Jim Morrisons ”break on through to the other side”-anspråk behöver inte vara så illa. Parallellt med fantasins beväpnade vingar finns en hård realism, där sköra drömmar bryts mot hård verklighet. Erics val av titel är betecknande: det är drömmen som är Strunges ideal, men också hans fängsel.

Så blir hans dikter uttryck för en antagonistisk inställning till livet: han är agitatorisk och kontemplerande, cynisk och sentimental, ynklig och högmodig, extatisk och otröstlig, spröd och grym, extrovert och introvert, naiv och vis – och dödsbejakande i sin livslängtan. Det är en kategorisk dikt, som ändå är inkluderande, och vill ingå i en dialog med läsaren. Det är minst av allt dogmatiskt skriven dikt. Här finns utrymme för invändningar, och kanske det är därför jag så gärna återkommer till hans dikter, att det är som att återuppta ett samtal med en kär vän – inte för att få bekräftelser eller nå konsensus, utan för att bråka på kreativa sätt. Därför kan jag läsa de här självcentrerade dikterna utan att störa mig på att de någonsin blir självupptagna.

Kanske för att diktjaget ofta framställs som ett passivt väsen som drabbas av yttre och inre explosioner, av en elektricitet som strömmar genom både kropp och själ. Strunge är ibland queer, föreställer sig en framtid där män klär sig i klänning och bär makeup. I kärleksdikterna balanserar han förälskelsens dåndimpande vokabulär med krass klarsyn, allra bäst illustrerat i ”LIDERLIGE VÆSEN”, som Eric lyckligtvis tar med, och som jag håller som en av de allra bästa kärleksdikter jag har läst. Och så är det här och där: dikter som litteraturhistorien inte klarar sig utan. 

I de här dikterna finns det gott om starka enskilda rader, som indikerar förmågan att formulera sig slagkraftigt:

                      Nej, jeg vil ikke dø. / Jeg vil bare være ufødt.

                      Vores liv er sprogets diktatur / og jeg er hjertenes terrorist.

                      jeg søger for at leve / så jeg kan mærke døden i knoglerne.

                      Det er ikke / en smuk smerte. Jeg kan ikke / føle den. Det er smerten / der

                      føler mig.

Han har också en oslagbar förmåga till metaforer som är spontana och ändå konstfulla: ”Mit hjerte er en termokande med kold glemt kaffe i”, som visar hur det fortfarande ungdomliga och nästan barnsliga kan skapa så starka bilder. Just tillägget att kaffet är ”glömt” bidrar till hur den här bilden skapar medkänsla, och får bilden att bli just omöjlig att glömma. 

På 80-talet var det här kanske inte helt ny poesi, men nu går det faktiskt att läsa utan nostalgins skimmer. Avsikten med den här antologin är antagligen att presentera Strunge för en ny generation läsare, och är man någorlunda bekant med den nuvarande generationen unga danska poeter är det förbluffande hur sömlöst deras dikter rör sig i en tradition som nog måste sägas inleddes med dikter från den här poeten. Samtidigt som hans tilltal är unikt har det förstås beröringspunkter med samtida dikter skrivna av Søren Ulrik Thomsen och Pia Tafdrup.

Man kan fråga sig vid läsningen av dessa dikter hur något så levande kunde gå och dö. Sant, han resonerar utförligt om självmordet, bland annat i de två Nigger-böcker han utgav på tidigt 80-tal, och som samspråkar både med Rimbauds ”negerbok” En tid i helvetet och Patti Smiths låt ”Rock N Roll Nigger”. Ur dikterna skimrar en förtvivlan, förlåt jag menar en FÖRTVIVLAN, versalt skriven som graffiti, eller som ord menade för banderoller och plakat.

Något som ofta glöms bort, men som Erick tacknämligt nämner i sitt efterord, är hur politiska många av Strunges dikter är. Det är dikter som direkt och indirekt anklagar samhället för att vara okänsligt och rått, något som var sant då och fortsätter vara sant nu. Vad Strunge utnyttjar poesin till, är att låta den bli ett alternativ till det mordiska vardagslivet, genom att låta drömmarna och fantasin och poesin visa andra möjligheter.

I Billedpistolen, den sist utgivna, ingår en dikt där diktjaget skjuter den danska statsministern. På omslaget riktar han också en pistol mot en tv där Poul Schlüter talar. Inte kunde Strunge veta att bara månader senare skulle Sveriges statsminister avrättas med en pistol. Men det är en kontroversiell dikt, rentav osmaklig, men påminner oss också om att konst måste vara gränslös – att konst måste också utmana, att lika gärna som vi ibland ska kalla en spade för en spade (”rose is a rose is a rose”), lika gärna ska vi kalla en metafor för en metafor.

I Strunges dikter är det vackra bara en tillfällig nåd. Lindringen är kortvarig, plågan är konstant. Det som förmedlas är plågan i att aldrig kunna vila i punkten där det som upplevs känns både för mycket och för lite – därför den ständiga jakten efter nya intryck, nya sensationer, och den maktlöshet som blir följden därav.

Bra poesi lyckas förmedla den där sekundsnabba kontakten med tillvarons djupaste skikt. En närvaro i något som annars inte kunde uppdagas. Hans right here, right now-känsla är intakt så här drygt trettio år senare, och det är förstås både ett mirakel och en självklarhet. Det rör sig om ett positionerande – Strunge skulle kalla det ett ”poesitionerande” – som inbegriper ett risktagande. Livet är inget utan risker, skulle Strunge säga.

Det blir då dikter som är starka i sitt uttryck, tack vare att de just vågar utsätta sig för något: ibland är han patetisk, men det är en del av hans poetik, att vilja röra sig mot det banala. Mot klichén, eftersom det är så den samtida diskursen lät och låter. Då blir det farliga dikter, som det kan finnas anledning att ta avstånd ifrån i efterhand. Jag vet inte om det här är en efterhandskonstruktion, men det föreligger något farligt i att skriva litteratur som är så här brännande, så här gränslös och utsatt, liksom: hur fan går man vidare efter att ha skildrat det vidunderliga?

Så blir orden i en essäliknande lång prosadikt om självmordet nästan för oreserverat öppenhjärtiga, och kanske kusligt nihilistiska: ”Selvmorderen har som regel intet ’filter’. Alt, alle indtryk, hobes op i hans eller hendes sind. Han ser pludseligt klart som et himmelsk drøn af blåt, at livet ’i sig selv’ er en umulighed i denne verden, hivs man som menneske har en vis grense for, hvad man vil indskrænkes eller preverteres til som værende menneske, hvor lidt menneskelighed man kan nøjes med udan at hade sig selv og andre, fordi det af moderniteten amputerede menneskelige affald rådner stinkende. Som at æde et nyfødt barn til frokost hver dag og lade som intet: det er at være et moderne menneske.”

Dälden där de blommar, Jonas Gren, 10TAL Bok

Den svenska naturlyriken har stolta anor, och Jonas Gren har med sina senaste böcker skrivit in sig i en tradition som inrymmer Bruno K. Öijers elegiska, Ann Jäderlunds prunkande, och Harry Martinsons jordnära lyrik. I Dälden där de blommar beskrivs människans allt djupare ekologiska fotavtryck, gestaltad i sommarens skogsbränder. På boksidorna gör sig naturen påmind med tryckta blad, växter, flygande pollen …

Gren beskriver rakt på sak en blommande värld som inte ska tas för given, med ett tilltal som är så försynt att det lätt kunde misstas för likgiltighet, men det är svårt att tänka sig en viktigare diktsamling i år, eller för den delen en vackrare. Hans alternativ är en större respekt, ett förhållningssätt som ser naturen mindre som en retreat eller något att utnyttja, och mer som något vi behöver agera tillsammans med: ”jag vill leva i en provins / som tillåter tiden / som fjolårsgräs / flätat / med tusenårigt / gräs”. När naturen gör uppror är det väl på tiden att vi äntligen fattar att stora förändringar krävs.    

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2018)

Winter, Ali Smith, Hamish Hamilton

Nyligen utkom Ali Smiths förra bok Höst i svensk översättning, men utgivningstakten på engelska ligger förstås minst ett steg före: sålunda utkom redan förra hösten del två i hennes årstidskvartett, Winter. Och som det heter i Shelleys dikt, ”If Winter comes, can Spring be far behind?” (Min gissning är att den anländer i vår.)

Det är alltså en bok om vardera årstid, något som kunde föra tanken till Karl Ove Knausgård nyligen avslutade serie. En parallell är att båda samspelar med konst: i Knausgårds fall var böckerna illustrerade av olika samtidskonstnärer, och i Smiths fall har konstnärer en bärande roll för intrigen: i Höst var det 60-talskonstnären Pauline Booty, och i Winter är det en skulptur av Barbara Hepworth som är viktig.

I korthet rör sig intrigen kring några personer som ska fira jul i ett hus i Cornwall. Det är personer med dubbla identiteter: den åldrade matriarken Sophie (Philo, som i filosofi), hennes syster Iris (Ire som i vrede), Iris son Arthur (Art, som i konst), samt Lux (som i ljus) – fast hon är där i rollen av Arts tidigare tjej Charlotte, så hon är mer ett Charlotte-spöke. Något av ett Dickens-spöke, eller Shakespeare-spöke, i denna spöktext som lånar drag av både En julsaga och En vintersaga av de två farbröderna som Smith skriver i dialog med, ömsom beundrande, ömsom ringaktande. De olika mytlagren ger henne möjlighet att skapa nya versioner, nya former av berättande.

Hennes roman kan läsas som en reaktion på PTSD, efter några synnerligen djävliga år, med normalisering av fascism, Trump och Brexit. Därför inleds också romanen med dödförklaringar som heter duga av i första hand Gud, men också kärleken, poesin, konsten, jazzen, anständigheten, det förflutna, demokratin, hoppet, internet, döden … När allt dött kan illdåd upprepas utan konsekvenser. Svinhugg går igen. Vinter är ett mentalt tillstånd.

När man skriver ett substantiv i sökmotorerna ges förslag som nästan undantagslöst leder till ”dead”, speciellt om man hinner skriva ”X is d …” Ur denna idé föds en säregen poesi:

                      nature is dangerous

                      nature is dying

                      nature is divine

                      nature is dead

Bildspråket pendlar mellan det sökta och det utsökta. Allt är med andra ord inte helt lyckat, som när hon skriver om repliker som skummar lika högt som dåligt upphälld öl. Det finns något överlastat eller preciöst ibland, men dessa stunder bryts upp av de spontana inslagen av genuin originalitet. De bästa ögonblicken i romanen är kanske när Smith bromsar in sitt furiösa tempo, och låter den äldre Sophie och den unga Lux diskutera vid köksbordet och på ett retsamt vis gå varandra till mötes. Eller när Sophie minns sitt livs kärlek: ”They do the wordless thing again. / It goes all through her. / It is so good it’s frightening.”     

Ali Smith är som vanligt full i fan när hon skriver, och att läsa henne är som att få en ask rakblad i handen. Hennes temperament ger inte mycket för reguljärt berättande. Desto mer intresserar hon sig för språkets förmåga att uttrycka våra innersta känslor, våra hemligaste begär och våra mest undangömda brister. Det är utmanande, och ibland något utmattande. Hennes talang spretar åt alla (o)tänkbara håll. Språk och tematik förenas i en allusionsrik prosa som kaxigt förhåller sig till litteraturhistorien ungefär som en slyngel till kleptoman uppför sig i en godisaffär. Humorn är sardonisk, utan att bli hjärtlös. Språket är sinnligt, glödande glädjefullt mitt i misären. Det är rastlöst skrivet, ”i hast” så där som man ibland kan läsa som en undanflykt för en del e-postskribenters ursäkter för en viss rörighet.

Om man gillar det eller inte är en fråga om hur man förhåller sig till metoden, som är så uttalat inriktad på ordvitsar och språklekar. Med sina två senaste romaner har hon gett sin politiska indignation fritt spelrum, men även tidigare har de aktivistiska inslagen anlitats tydligt. ”Gör något”, lyder den implicita uppmaningen i hennes böcker, och den lyder allt mer desperat. Hennes vapen är dock inte förtvivlan – utan snarare en form av humor som pekar ut optimismen som den enda anständiga överlevnadsstrategin. Vore det inte för att anständigheten var död då.      

jag kommer att hålla ut alla mina händer fingrar sa jag och föll medan jag sa det, Marie Norin, Norstedts

En ny bok av Marie Norin innebär att bli påmind om variationsrikedomen i den svenska samtidspoesin. Hennes nya bok har en tungvrickande titel och ett rektangulärt format, och dikter som växlar mellan inventering av natur och hushållsprylar med utbrott av korta lyriska sentenser. Ett slags avsked till världen som vi känner till den. Ett farväl till en livskamrat, utan att skilsmässan blir total: ”du andas ännu inuti mig / händerna har dina händer / munnen har din mun”.

Det är originellt, för att inte säga excentriskt, men genom händelseförloppet kristalliseras något som ter sig privat, med måhända autentiska repliker. Anklagelser och självrannsakan landar lika tungt i diktjaget, och uppräkningarna får formen av besvärjelser. Genom berättelsen löper oron över barnen, över relationen, över den egna hälsan. Världen håller på att gå sönder, och då tvingas man för att behålla kontrollen hålla fast vid det som inte förflyktigas. Vad boken ändå visar är att man inte tar sig loss ur sina rutiner ostraffat.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/11 2018)

Sympatisören, Viet Thanh Nguyen, översättning Hans Berggren, Tranan

Viet Thanh Nguyens debutroman Sympatisören är många romaner i en: spionroman, immigrantroman, uppväxtroman, dokumentärroman, med flera. Till skillnad från många andra författare som inte lyckas förena flera olika berättartrådar blir det i det här fallet en mestadels utsökt kompott. Kanske för att Nguyen inte bryr sig om att upprätthålla den röda tråden. Kanske bara för att han har valt att skriva en häpnadsväckande rolig roman, där humorn fungerar som en vägvisare mot immigrationens akuta frågeställningar.

En ung man av blandad härkomst – modern är vietnames, fadern fransman – blir spion åt nordvietnameserna. Tidpunkten är Vietnamkrigets slutskede, och därmed får vi för en gångs skull ett perspektiv som inte är amerikanskt. Han är en typiskt lämplig mullvad: blyg och tillbakadragen, rör sig enkelt i olika miljöer utan att väcka misstankar, och visar handlingskraft när så krävs. Nguyen ger utrymme åt agentromanens spänningskrav, utan att ge avkall på de allvarliga samhällsfrågor som blir berättelsens primus motor.   

Det tar sin tid att ta sig in i romanen, som är full av rökridåer, villospår och falska ledtrådar – men det är bara som det ska vara i en genuin spionroman. När man väl tagit sig in i denna opålitliga värld är det svårt att inte vilja bli kvar i den, och upptäcka att vad som tecknats är autentiska porträtt av både samhället och av huvudpersonen. Nguyen skriver vasst och intelligent, med en befriande uppsluppenhet och med en suverän blick för avgörande detaljer.

(Också publicerad i Vi 11/18)

Borderline, Alice Kassius Eggers, Pequod Press

Tidigt i Alice Kassius Eggers nya diktsamling Borderline slår berättarjaget fast: ”det är inte längre 80-tal”. Dock kretsar handlingen mycket kring något som ter sig ha hänt under 80-talet, med referenser till låtar av Pat Benatar och Madonna (”Borderline” är ju en av låtarna på hennes debutskiva från 1983).

Vad som har hänt blir inte riktigt klarlagt. Det involverar hästar, ett skenande förstånd, en anlagd eld, och något som har skett i en karmstol, ”när handleder mörknar”, som det heter i en av samlingens många suggestiva och starkt fokuserad rader. Det är fråga om samtycke, eller snarare bristen på det. Möjligen är det en våldtäkt. 

Delar av samlingen utgår från något som liknar ett förhör, med återkommande frågor om skillnaden mellan ”ja” och ”nej”. Det är en kufisk bok som jag gillar skarpt, för att det som faktiskt skett blir outrett. Den placerar sina minnesfragment vid ett ungefär: ”koncentrerat avslappnade ben / det är långt långt dit / kunskapen om var sanningen bör börja”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2018)

Årets Nobelpris går till den franska författaren Marie NDiaye …

Motivering: … för att hon med sig själv som insats frilägger de sköra relationer som är de utsatta människornas enda hopp i denna värld.

Få av de brådmogna underbarn som debuterar i tidig ålder har förvaltat sin litterära talang lika väl som franska Marie NDiaye. Som sjuttonåring gav hon 1985 ut Och den ljusnande framtid. Dock har det internationella genombrottet låtit vänta på sig tills en bit in på 2000-talet, med en knippe böcker som befäst hennes status som en av de allra mest spännande författarna i världen för tillfället.

I höst är hon aktuell med den svenska översättningen av sin senaste roman, La cheffe. Roman om en kock. Här delger oss en manlig berättare historien om en kvinna som av tillfälligheter blir upptäckt för sina färdigheter i köket, och så småningom driver hon en egen restaurang som får en stjärna i Michelin-guiden. Mannen är uppenbart besatt av Cheffe, som hon kallas, en enkel människa, knappt läskunnig, och det blir allt mer uppenbart att han är ett typexempel på en opålitlig berättare. Han är självupptagen, inbilsk, mångordig, och liknas vid ett tillfället vid en ormtjusare. Hans förälskelse i Cheffe ter sig allt mindre ömsesidig.   

Cheffes eminenta matlagning upptäcks när hon är sexton år, och för den som vill finns uppenbara paralleller till författaren själv, som ju gick sitt genombrott när hon var sjutton. Cheffe är ett slags geni, och kokkonsten har sina paralleller med det konstnärliga skrivandet. Kanske NDiaye är ute efter att uttrycka något självbiografiskt med denna roman? Det skulle i så fall inte vara första gången: i den korta romanen Autoportrait en vert från 2005 (ej översatt till svenska) skildrar hon tre olika kvinnohistorier som var och en utgör olika aspekter av Ndiaye själv. En kurragömma-lek med autofiktionen.

Det sägs att självbiografiska läsningar är förminskande och begränsande, och det må vara så: ändå går det inte att komma ifrån att vissa mönster friläggs i de här romanerna. Aggressiviteten i tematiken speglas i det aggressiva språket. NDiaye är monomant upptagen av de konflikter som uppstår på grund av klass, av de våldsamma fasoner som existerar i de mellanmänskliga relationerna.    

Det som gör NDiaye till en så makalöst skicklig författare är inte enbart hennes fokus på att skildra samtiden, utan att hon skapar nya former för den samhällsengagerade romanen. Hon kombinerar 1800-talets genuina personporträtt och förmåga till djuppsykologi med den modernismens uppluckrande av gränser, i intrikat berättade romaner. Den konventionella hantverksskickligheten ger spelrum åt en berättarteknik som kan kallas utmanande.  

Ett exempel är hur La cheffe berättas enbart ur mannens ensidiga perspektiv. Ett annat är hur hennes andra roman Klassisk komedi består av en enda mening. Men låt dig inte skrämmas av det utmanande: här finns förutsättningarna till möten med autentiska individer. NDiayes samhällsengagemang är mindre dogmatisk, mer inriktat på oförutsägbara slutsatser.

Det är överlag mycket kropp och kroppsliga funktioner i hennes romaner, och i La cheffe blir ätandet kopplat till sinnlig njutning, samtidigt som vi gång på gång får det betonat hur Cheffes matlagningskonst utgår från enkla ingredienser, och hennes förakt för dekoration och teknisk briljans. Hon påminner om Grenouille i Patrick Süskinds roman Parfymen, han som vägledd av sitt övernaturliga luktsinne skapar en parfym med förmåga att förhäxa hela världen. Om Süskind skildrar geniet som samvetslöst monster är geniet i NDiayes version monstruöst på andra sätt, genom att vara så likgiltig till sitt eget barn.

En skillnad mellan denna hennes senaste roman och de närmast föregående och i mitt tycke något överlägsna, Mitt instängda hjärta, Tre starka kvinnor och Ladivine, är att medan de är kusligt intima är La cheffe distanserad och nästan stiliserad. Ironin har tidigare fungerat som en avväpnande metod för att kanske mildra den våldsamma tematik som varit så utpräglad. Här är ironin nästan för närvarande och för påträngande. Här skildras egoismen och känslounderskottet hos de rika. Cheffe kommer från enkla förhållanden, och överger sin dotter till förmån för sin karriär som kock på den egna restaurangen, till ett högt pris.

Relationen mellan föräldrar och barn är återkommande i NDiayes senare böcker. I Tre starka kvinnor är det problemen för föräldrar att vara fostrande förebilder som är i fokus, något som återkommer i Ladivine, där en kvinna vägrar sin dotter rätten att ens känna till sin mormors existens, eftersom det är en skamlig erfarenhet: mormodern är svart och fattig, hankar sig fram som städerska.   

Så, varför vill jag att Marie NDiaye ska tilldelas Nobelpriset i litteratur? I intervjuer kan man läsa hur hon är ytterst skygg. Hon säger sig ha väldigt svårt att hantera uppmärksamhet och uppskattning. Jag tänker på Doris Lessing, som nästan hann bli 89 år gammal när hon fick priset 2007. Hennes reaktion är i sig avskräckande: ”Oh Christ! Det här har hållit på i 30 år. Man kunde bli mer upphetsad.” Om det ska hålla på i ytterligare 30 år kan jag verkligen föreställa mig NDiaye reagerar på ett liknande sätt. I synnerhet om motiveringen är lika tondöv som den Lessing fick, när hon prisades för att ha gestaltat ”den kvinnliga erfarenheten” (till skillnad från den mänskliga? frågar man sig försynt).

Möjligen vore det bara skadligt för NDiaye med den bekräftelse ett Nobelpris skulle medföra. När Cheffe får besked om sin Michelinstjärna yttrar hon sig lakoniskt till sin manlige beundrare: ”Allt är över nu.” Det är kanske en varning till Svenska Akademien, i den mån en sådan fortsätter existera med mandat att dela ut Nobelpriset i framtiden. Tänk för all del på vad Samuel Beckett lär ha sagt till sin hustru Suzanne, när hon informerade honom om Nobelpriset 1969: ”Vilken katastrof!”

Som om vi var i behov av en ytterligare verifikation om självbiografiska inslag upplyses vi i romanen att den manlige berättaren råkar vara född samma år som sin författare. Det är en fingervisning på storheten hos Marie NDiaye att hon så nästan nonchalant kan hantera dessa avslöjande självbiografiska inslag och förbli en så raffinerad författare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2018)

Leksikon. Sett att läsa, Peter Mickwitz, Ellips förlag

Nonsensdikten har ingen riktig tradition i svensk poesi, även om Ekelöfs Strountes kvalar in, liksom Isabella Nilssons Nonsensprinsessans dagbok från i våras. Finlandssvenske Peter Mickwitz nya bok Leksikon [sic!] kan läsas som nonsens: en ordlista med 500 felstavade glosor visar nya möjligheter för poesin. Här finns den typ av ”kreativa felstavningar” som ibland blir fallet då osäkra språkanvändare eller dyslektiker skriver. En dyslektiker kan visa nya riktningar för ett språk som stelnat i klichéer.  

Ett representativt urval kan lyda: ”koncentradition / svenskkota / svaghetstacken / osöker / undervissna / distrahedra / minismal …” Är det poesi? Äsch, vem bryr sig: det är roligt, och om det ibland ter sig som trams kan jag tycka att svensk poesi skulle må bra av lite mer trams. Det här är en bok som roar för stunden, men den har också förutsättningar att ge bestående intryck, i en mer allvarligt syftande essä om läsning som bihang. Varför inte börja odla några egna lekfulla felstavningar? Jag kan bidra med ”doktator”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 2/11 2018)

Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession, Alice Bolin, Morrow

Edgar Allan Poes grundpremiss för vad som är den mest poetiska tropen är så välkänd att det börjar bli tröttsamt när den refereras till i tid och otid. Om det till äventyrs har gått dig förbi: Poes slutsats är lika enkel som prövande, efter att ha konstaterat att döden är det mest melankoliska ämnet blir att ”When it most closely allies itself to Beauty: the death, then, of a beautiful woman is, unquestionably, the most poetical topic in the world”.

Det finns så mycket att göra med Poes ord – konstatera hur han både kursiverar och skriver ”Beauty” med versal, hur han skenbart nonchalant lägger in sitt ”unquestionably” som en inskjuten sats, utöver hur man kan ifrågasätta själva ämnesvalet. Märkligt nog ignorerar Alice Bolin dessa ord av Poe i sin stora och annars ambitiösa undersökning, Dead Girls. Essays on Surviving an American Obsession. Kanske för att det just är ett så väldokumenterat område blir det en god idé att söka annorstädes, och Bolins arbetsmetod är eklektisk och oförutsägbar.

Den döda tjejen är ju något av en kliché i tv-serier och deckare, men Bolins anspråk rör sig längre än så, även om hon minsann ägnar rätt mycket utrymme åt att resonera kring hur ämnet skildras i svenska exemplen Sjöwahl/Wahlöös Beck-böcker och Stieg Larssons Millennium-trilogi. Hon hittar också exempel från musik, främst Lana Del Rey, även om analysen är frustrerande kort och borde ha grävt djupare just där – desto mer skriver hon om Britney Spears.

Här finns klargörande korta texter om Twin Peaks förhållande till noir-genren, om Patty Hearst, om Shirley Jacksons YA-gotiska Vi har alltid bott i slottet, om varulvar och häxor, om James Baldwin. Mönstren blir inte klarlagda medan man läser, utan först efteråt. Därför kan jag ibland känna mig irriterad över att Bolin aldrig ser ut att komma till saken, att det förefaller vara så riktningslöst. Mönstren blir desto lättare att se efteråt. Hur unga tjejer i skräckfilmer måste frälsas från sin egen (mörka) sexualitet, något Twin Peaks så att säga uttryckte på ett sätt som borde ha varit uttömmande. Lita inte på farsgubben – vilket också kan betyda att en demon är den vanligaste mördaren i denna fiktiva bild av världen.

Det är lätt att se lockelsen, den som redan Poe etablerade: dessa döda tjejer är som statyer, bleka, rena. Till och med John Ruskin skulle ha uppskattat dem. Och: döda tjejer syndar inte! Döda tjejen-narrativet driver en hel industri av tv-serier, filmer och romaner. Hon är överallt, påstår Bolin, och det är inte utan att man börjar tro henne. Och det är också lite tankeväckande när hon skriver om hedersrelaterade mord som något typiskt amerikanskt: ”Honor killings, as it turns out, are as American as apple pie.”

Bolin vandrar genom kyrkogårdar i Los Angeles och spekulerar kring metaforisk död i popsångerna, de insinuationer som finns i låtar av Britney Spears (utelämnandet av ”Hit Me” i titeln till hennes debutsingel, ”… One More Time”), och varför de här raderna är så starka. Hennes exempel från Spears,

                      My loneliness is killing me

kunde förstås ökas med, tja varför inte några andra kvinnliga dödssånger,

                      Life is a mystery, everyone must stand alone

                      Once upon a time I was falling in love, now I’m only falling apart

                      Your soul is haunting me, telling me that everything is fine,

                      but I wish I was dead.

Även om Bolin investerar mycket av sig själv i sitt skrivande liknar hennes bok inte riktigt de essäromaner som så många andra amerikaner har skrivit på senare år, böcker som ovanligt nog har översatts till svenska. Ja, hon skriver personligt, men det är inte heller frågan om konventionella essäer – de olika texterna spretar i olika riktningar, och påminner om journalistiska reportage.

Det blir också en berättelse om Los Angeles, filtrerad genom Rachel Kushners roman Eldkastarna och främst Joan Didions många böcker om hur staden formar och påverkar ens identitet. Likaså blir det en berättelse om feminismen och hur nödvändig den är i ett samhälle som ser ut så här, och som sådan berättelse ter den sig okonventionell och liksom skriven på snedden, där argumenten är underförstådda och antydda. Därmed skapas en slagkraftig effekt av det annorlunda slaget.  

När Bolin skriver om sin uppväxt ter det sig som en ganska typisk coming-of-age story. Möjligen med undantag för att hennes barndom innehöll sina doser av våld och ond bråd död. Det är både lite gulligt och lite makabert när hon berättar om hur hennes föräldrar börjar dejta, och pappan ger mamman boken Roseanna av Sjöwahl/Wahlöö, eftersom den mördade kvinnan i romanen precis som mamman är en bibliotekarie från Lincoln i Nebraska. När hon skriver om dessa böcker ger hon också en välbehövlig känga åt Larssons mer dubiösa våldsskildringar: ”Where Sjöwahl and Wahlöö succeeded in deromanticizing crime and criminals, in his mission to condemn violence against women, Larsson has ended up lionizing its perpetrators by exaggerating the same prudish tropes.” 

Jag uppskattar hur Bolin inte är ute efter att blända och imponera. Det är ett sätt att skriva som på ytan erinrar om det mest tidstypiska som finns – det självcentrerade. Hennes trick är att hon lyckas göra det utan att det blir självupptaget. Hon utgår från sig själv, är privat, lämnar TMI ibland, men ändå undkommer hon fällan att vara för öppenhjärtig och egocentrisk.

En sur läsare skulle väl reagera på ofoget att inbilskt nog tro att Yeats skulle skriva sitt ärkeirländska ”centre” som det amerikanska ”center”. Men bortser man från sådana blunders går det att hitta så mycket tankeväckande här – inte för att nicka bekräftande åt, utan mer för att det utmanar ens sätt att tänka, får en att ifrågasätta varför man blivit så låst.

Dödsorsaksregistret, Lars Hermansson, Lejd

I sin förra bok, romanen Slut, skrev Lars Hermansson om sig själv, om problemen att försörja sig som frilansskribent. Nu tar han de privata problemen och gör dem till världens: åtminstone finns en ambition att gestalta världens utmaningar, i diktsamlingen Dödsorsaksregistret. 

Hermansson varvar vardagsrepliker med citat från författare som Gertrude Stein, Walter Benjamin, Ann Jäderlund. Splittringen mellan det alldagliga och det litterära är en del av Hermanssons estetik, och vill man läsa dikter som de alltid har sett ut kan man fortsätta läsa Harriet Löwenhjelm. I de här dikterna tar sig mediebruset in i dikterna, med en verklighet som ter sig absurd.

Hermansson skildrar världen och Sverige, där tillochmed en nuvarande hemstad förekommer (”en adress i utkanten av jönköping”). Det blir angelägen dikt om nutiden, där han åskådliggör och synliggör ensamkommande: ”ett hem tillverkat av en bit / presenning en kartong en träbit / plastpåsar en träbit till en / till presenning uppspänd på en ram”.