Sympatisören, Viet Thanh Nguyen, översättning Hans Berggren, Tranan

Viet Thanh Nguyens debutroman Sympatisören är många romaner i en: spionroman, immigrantroman, uppväxtroman, dokumentärroman, med flera. Till skillnad från många andra författare som inte lyckas förena flera olika berättartrådar blir det i det här fallet en mestadels utsökt kompott. Kanske för att Nguyen inte bryr sig om att upprätthålla den röda tråden. Kanske bara för att han har valt att skriva en häpnadsväckande rolig roman, där humorn fungerar som en vägvisare mot immigrationens akuta frågeställningar.

En ung man av blandad härkomst – modern är vietnames, fadern fransman – blir spion åt nordvietnameserna. Tidpunkten är Vietnamkrigets slutskede, och därmed får vi för en gångs skull ett perspektiv som inte är amerikanskt. Han är en typiskt lämplig mullvad: blyg och tillbakadragen, rör sig enkelt i olika miljöer utan att väcka misstankar, och visar handlingskraft när så krävs. Nguyen ger utrymme åt agentromanens spänningskrav, utan att ge avkall på de allvarliga samhällsfrågor som blir berättelsens primus motor.   

Det tar sin tid att ta sig in i romanen, som är full av rökridåer, villospår och falska ledtrådar – men det är bara som det ska vara i en genuin spionroman. När man väl tagit sig in i denna opålitliga värld är det svårt att inte vilja bli kvar i den, och upptäcka att vad som tecknats är autentiska porträtt av både samhället och av huvudpersonen. Nguyen skriver vasst och intelligent, med en befriande uppsluppenhet och med en suverän blick för avgörande detaljer.

(Också publicerad i Vi 11/18)