Årets Nobelpris går till den franska författaren Marie NDiaye …

Motivering: … för att hon med sig själv som insats frilägger de sköra relationer som är de utsatta människornas enda hopp i denna värld.

Få av de brådmogna underbarn som debuterar i tidig ålder har förvaltat sin litterära talang lika väl som franska Marie NDiaye. Som sjuttonåring gav hon 1985 ut Och den ljusnande framtid. Dock har det internationella genombrottet låtit vänta på sig tills en bit in på 2000-talet, med en knippe böcker som befäst hennes status som en av de allra mest spännande författarna i världen för tillfället.

I höst är hon aktuell med den svenska översättningen av sin senaste roman, La cheffe. Roman om en kock. Här delger oss en manlig berättare historien om en kvinna som av tillfälligheter blir upptäckt för sina färdigheter i köket, och så småningom driver hon en egen restaurang som får en stjärna i Michelin-guiden. Mannen är uppenbart besatt av Cheffe, som hon kallas, en enkel människa, knappt läskunnig, och det blir allt mer uppenbart att han är ett typexempel på en opålitlig berättare. Han är självupptagen, inbilsk, mångordig, och liknas vid ett tillfället vid en ormtjusare. Hans förälskelse i Cheffe ter sig allt mindre ömsesidig.   

Cheffes eminenta matlagning upptäcks när hon är sexton år, och för den som vill finns uppenbara paralleller till författaren själv, som ju gick sitt genombrott när hon var sjutton. Cheffe är ett slags geni, och kokkonsten har sina paralleller med det konstnärliga skrivandet. Kanske NDiaye är ute efter att uttrycka något självbiografiskt med denna roman? Det skulle i så fall inte vara första gången: i den korta romanen Autoportrait en vert från 2005 (ej översatt till svenska) skildrar hon tre olika kvinnohistorier som var och en utgör olika aspekter av Ndiaye själv. En kurragömma-lek med autofiktionen.

Det sägs att självbiografiska läsningar är förminskande och begränsande, och det må vara så: ändå går det inte att komma ifrån att vissa mönster friläggs i de här romanerna. Aggressiviteten i tematiken speglas i det aggressiva språket. NDiaye är monomant upptagen av de konflikter som uppstår på grund av klass, av de våldsamma fasoner som existerar i de mellanmänskliga relationerna.    

Det som gör NDiaye till en så makalöst skicklig författare är inte enbart hennes fokus på att skildra samtiden, utan att hon skapar nya former för den samhällsengagerade romanen. Hon kombinerar 1800-talets genuina personporträtt och förmåga till djuppsykologi med den modernismens uppluckrande av gränser, i intrikat berättade romaner. Den konventionella hantverksskickligheten ger spelrum åt en berättarteknik som kan kallas utmanande.  

Ett exempel är hur La cheffe berättas enbart ur mannens ensidiga perspektiv. Ett annat är hur hennes andra roman Klassisk komedi består av en enda mening. Men låt dig inte skrämmas av det utmanande: här finns förutsättningarna till möten med autentiska individer. NDiayes samhällsengagemang är mindre dogmatisk, mer inriktat på oförutsägbara slutsatser.

Det är överlag mycket kropp och kroppsliga funktioner i hennes romaner, och i La cheffe blir ätandet kopplat till sinnlig njutning, samtidigt som vi gång på gång får det betonat hur Cheffes matlagningskonst utgår från enkla ingredienser, och hennes förakt för dekoration och teknisk briljans. Hon påminner om Grenouille i Patrick Süskinds roman Parfymen, han som vägledd av sitt övernaturliga luktsinne skapar en parfym med förmåga att förhäxa hela världen. Om Süskind skildrar geniet som samvetslöst monster är geniet i NDiayes version monstruöst på andra sätt, genom att vara så likgiltig till sitt eget barn.

En skillnad mellan denna hennes senaste roman och de närmast föregående och i mitt tycke något överlägsna, Mitt instängda hjärta, Tre starka kvinnor och Ladivine, är att medan de är kusligt intima är La cheffe distanserad och nästan stiliserad. Ironin har tidigare fungerat som en avväpnande metod för att kanske mildra den våldsamma tematik som varit så utpräglad. Här är ironin nästan för närvarande och för påträngande. Här skildras egoismen och känslounderskottet hos de rika. Cheffe kommer från enkla förhållanden, och överger sin dotter till förmån för sin karriär som kock på den egna restaurangen, till ett högt pris.

Relationen mellan föräldrar och barn är återkommande i NDiayes senare böcker. I Tre starka kvinnor är det problemen för föräldrar att vara fostrande förebilder som är i fokus, något som återkommer i Ladivine, där en kvinna vägrar sin dotter rätten att ens känna till sin mormors existens, eftersom det är en skamlig erfarenhet: mormodern är svart och fattig, hankar sig fram som städerska.   

Så, varför vill jag att Marie NDiaye ska tilldelas Nobelpriset i litteratur? I intervjuer kan man läsa hur hon är ytterst skygg. Hon säger sig ha väldigt svårt att hantera uppmärksamhet och uppskattning. Jag tänker på Doris Lessing, som nästan hann bli 89 år gammal när hon fick priset 2007. Hennes reaktion är i sig avskräckande: ”Oh Christ! Det här har hållit på i 30 år. Man kunde bli mer upphetsad.” Om det ska hålla på i ytterligare 30 år kan jag verkligen föreställa mig NDiaye reagerar på ett liknande sätt. I synnerhet om motiveringen är lika tondöv som den Lessing fick, när hon prisades för att ha gestaltat ”den kvinnliga erfarenheten” (till skillnad från den mänskliga? frågar man sig försynt).

Möjligen vore det bara skadligt för NDiaye med den bekräftelse ett Nobelpris skulle medföra. När Cheffe får besked om sin Michelinstjärna yttrar hon sig lakoniskt till sin manlige beundrare: ”Allt är över nu.” Det är kanske en varning till Svenska Akademien, i den mån en sådan fortsätter existera med mandat att dela ut Nobelpriset i framtiden. Tänk för all del på vad Samuel Beckett lär ha sagt till sin hustru Suzanne, när hon informerade honom om Nobelpriset 1969: ”Vilken katastrof!”

Som om vi var i behov av en ytterligare verifikation om självbiografiska inslag upplyses vi i romanen att den manlige berättaren råkar vara född samma år som sin författare. Det är en fingervisning på storheten hos Marie NDiaye att hon så nästan nonchalant kan hantera dessa avslöjande självbiografiska inslag och förbli en så raffinerad författare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 9/11 2018)