Winter, Ali Smith, Hamish Hamilton

Nyligen utkom Ali Smiths förra bok Höst i svensk översättning, men utgivningstakten på engelska ligger förstås minst ett steg före: sålunda utkom redan förra hösten del två i hennes årstidskvartett, Winter. Och som det heter i Shelleys dikt, ”If Winter comes, can Spring be far behind?” (Min gissning är att den anländer i vår.)

Det är alltså en bok om vardera årstid, något som kunde föra tanken till Karl Ove Knausgård nyligen avslutade serie. En parallell är att båda samspelar med konst: i Knausgårds fall var böckerna illustrerade av olika samtidskonstnärer, och i Smiths fall har konstnärer en bärande roll för intrigen: i Höst var det 60-talskonstnären Pauline Booty, och i Winter är det en skulptur av Barbara Hepworth som är viktig.

I korthet rör sig intrigen kring några personer som ska fira jul i ett hus i Cornwall. Det är personer med dubbla identiteter: den åldrade matriarken Sophie (Philo, som i filosofi), hennes syster Iris (Ire som i vrede), Iris son Arthur (Art, som i konst), samt Lux (som i ljus) – fast hon är där i rollen av Arts tidigare tjej Charlotte, så hon är mer ett Charlotte-spöke. Något av ett Dickens-spöke, eller Shakespeare-spöke, i denna spöktext som lånar drag av både En julsaga och En vintersaga av de två farbröderna som Smith skriver i dialog med, ömsom beundrande, ömsom ringaktande. De olika mytlagren ger henne möjlighet att skapa nya versioner, nya former av berättande.

Hennes roman kan läsas som en reaktion på PTSD, efter några synnerligen djävliga år, med normalisering av fascism, Trump och Brexit. Därför inleds också romanen med dödförklaringar som heter duga av i första hand Gud, men också kärleken, poesin, konsten, jazzen, anständigheten, det förflutna, demokratin, hoppet, internet, döden … När allt dött kan illdåd upprepas utan konsekvenser. Svinhugg går igen. Vinter är ett mentalt tillstånd.

När man skriver ett substantiv i sökmotorerna ges förslag som nästan undantagslöst leder till ”dead”, speciellt om man hinner skriva ”X is d …” Ur denna idé föds en säregen poesi:

                      nature is dangerous

                      nature is dying

                      nature is divine

                      nature is dead

Bildspråket pendlar mellan det sökta och det utsökta. Allt är med andra ord inte helt lyckat, som när hon skriver om repliker som skummar lika högt som dåligt upphälld öl. Det finns något överlastat eller preciöst ibland, men dessa stunder bryts upp av de spontana inslagen av genuin originalitet. De bästa ögonblicken i romanen är kanske när Smith bromsar in sitt furiösa tempo, och låter den äldre Sophie och den unga Lux diskutera vid köksbordet och på ett retsamt vis gå varandra till mötes. Eller när Sophie minns sitt livs kärlek: ”They do the wordless thing again. / It goes all through her. / It is so good it’s frightening.”     

Ali Smith är som vanligt full i fan när hon skriver, och att läsa henne är som att få en ask rakblad i handen. Hennes temperament ger inte mycket för reguljärt berättande. Desto mer intresserar hon sig för språkets förmåga att uttrycka våra innersta känslor, våra hemligaste begär och våra mest undangömda brister. Det är utmanande, och ibland något utmattande. Hennes talang spretar åt alla (o)tänkbara håll. Språk och tematik förenas i en allusionsrik prosa som kaxigt förhåller sig till litteraturhistorien ungefär som en slyngel till kleptoman uppför sig i en godisaffär. Humorn är sardonisk, utan att bli hjärtlös. Språket är sinnligt, glödande glädjefullt mitt i misären. Det är rastlöst skrivet, ”i hast” så där som man ibland kan läsa som en undanflykt för en del e-postskribenters ursäkter för en viss rörighet.

Om man gillar det eller inte är en fråga om hur man förhåller sig till metoden, som är så uttalat inriktad på ordvitsar och språklekar. Med sina två senaste romaner har hon gett sin politiska indignation fritt spelrum, men även tidigare har de aktivistiska inslagen anlitats tydligt. ”Gör något”, lyder den implicita uppmaningen i hennes böcker, och den lyder allt mer desperat. Hennes vapen är dock inte förtvivlan – utan snarare en form av humor som pekar ut optimismen som den enda anständiga överlevnadsstrategin. Vore det inte för att anständigheten var död då.