Hanna
Riisager har skrivit en annorlunda diktsamling som utnyttjar filosofins teorier
om varseblivning. Ändå är det en lekfull och enkel bok, värd att upptäcka för
den som vågar se världen i annat än svartvitt.
Hanna
Riisager inleder sin diktsamling För
Kvalia med ett citat från Simone Weil, om varseblivning. Det handlar om hur
vi urskiljer verkligheten inte som en förnimmelse utan som en nödvändighet.
Kvalia är
ett begrepp från filosofin. Den australienske filosofen Frank Cameron Jacksons
tankeexperiment ”Mary’s Room” handlar om en vetenskapskvinna som lever i ett
rum där färger saknas, och bara svart och vitt finns. Hon studerar färg ur ett
neurofysiologiskt perspektiv, och förstår att en tomat är ”röd”. Vad händer när
hon lämnar rummet och möter exempelvis den röda färgen: hur existerar den för
henne, och kan hon beskriva den?
Kvalia
blir ett samlingsnamn för det vi inte kan förmedla. Så oerhört passande för en
diktsamling! För hur ska jag kunna förmedla på ett begripligt språk upplevelsen
av att läsa dessa väldigt annorlunda dikter?
Jag blir
som Mary när hon lämnar rummet. Jag vet ju att det här är dikter, men min
beskrivning täcker inte min upplevelse, som förblir subjektiv och frustrerande otillräcklig.
Det låter
kanske onödigt krångligt. Jag är ändå fullt på det klara med nödvändigheten i
denna bok, och att Riisagers ambitiösa arbete är något som utvecklar vår
poesiläsning. Hon debuterade i förlaget Brombergs serie ”Blå blixt”, en plantskola
som fostrat några av senare års mest läsvärda nya poeter. Inte heller behöver
det vara krångligt eller svårt att läsa henne, utan du kan välja den enklare
vägen.
Då
uppenbarar sig en ekfras, alltså en dikt som skildrar en tavla – i detta fall
Bouchers ”Venus triumf”, en av klenoderna från Nationalmuseum. Denna dikt
korsställs mot en dikt om rakbladstillverkaren Gillette, närmare bestämt
modellen för kvinnor, den som också råkar heta Venus. Så framstår Bouchers
nakna kvinnor i ett modernare mer renrakat ljus: ӊr det verkligen de rena
linjerna / jag söker / skära verkligheten / är verkligen / upplöst”.
Med ord
lånade från Edith Södergrans dikt ”Triumf att finnas till” knyts titeln från
Bouchers målning till en egen formel för poesin: ”Jag står på knä jag står på /
sol i mitt sekret / upprepar en slogan / (rörelse) ur minnet / det bästa man
kan få”. Hon har också skrivit en uppiggande bröllopsdikt, en ”epithalamion”,
möjligen inspirerad av Spensers 1500-talsdikt med samma namn, där Riisager
leker med våra förväntningar om vad en ”girlie” innebär (diktens titel är
”Dollymix”).
Svårt?
Nä, jag skulle säga att dessa dikter är lätta, nästan tyngdlösa. Kanske lite
väl fluffiga på sina håll, och som helhet är det en bok som har lite svårt att
bevara ett sammanhållande intryck. Riisager leker friskt och självmedvetet med
modernismens alla trick, överkorsade rader och morfem utspridda över den vita
sidan. Hon vattnar sina dikter med blod. När hon skriver om Jacksons experiment
ändras den svarta texten och blir bokstavligt röd på boksidan.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 19/6 2015)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.