Under de senaste
fyra-fem åren har Joyce Carol Oates intensifierat sin utgivning, och
är uppe på gamla normala nivåer, med en fyra-fem böcker per år.
Det är inte helt lätt att hänga med i svängarna – när du tror
att du läser hennes senaste har hon redan hunnit pytsa ut en bok
till eller två.
Hon har också
intensifierat sin utgivning av skräckberättelser. Inte minst den
magnifika gotiska romanen The Accursed från i fjol, utan
också med ett flertal novellsamlingar som samlats under teman som
”nightmares”, ”mystery and suspense” samt ”darkness and
dread”. Och så Evil Eye. Four Novellas of Love Gone Wrong.
Den utkom också i fjol. För oss som gillar när Oates närmar sig
das unheimliche är det oemotståndligt.
Eller, ja, det är
ju fyra längre noveller, i den knepiga genren ”novella” som
knappt har någon svensk motsvarighet, och av de fyra är det väl
mest titelberättelsen som griper tag.
Den är en variant
på sagan om riddar Blåskägg, han med alla döda hustrur på väggen
i vinden i rummet där den nya hustrun absolut inte fick gå … Här
är det filmforskaren Mariana som är den fjärde hustrun till
charmören professorn Austin, som tröstar henne när föräldrarna
dör. Hon är trettio år yngre, men det är inget hon lägger för
stor vikt vid: ”The lap of years was like a fissure in the earth,
treacherous only if one treis to leap across it.” Vilken
vidunderligt fin sammanfattning! Och så får de besök av första
hustrun, som är i makens ålder, och upplagt för svartsjuka – men
också för något ännu obehagligare, något psykotiskt.
För den charmige
Austin är också något annat, en man med en demonisk skuggsida –
ett tema som Oates varierar genom berättelserna. Ett klart
pyskopatiskt drag, en klart farlig människa. På jobbet omtyckt för
sitt lugn, men hemmavid benägen att få oproportionerliga utbrott.
Skickligt väver
Oates denna historia med vaga övernaturliga inslag kring synen och
kring ögat – det onda ögat – och lyckas faktiskt skapa den
slags avkylande effekt som är den här litteraturens kännetecken. I
Ken Russells film Gothic ber Gabriel Byrne att få en
skräcknovell uppläst med repliken: ”Chill my blood”. Hade han
haft tillgång till ”Evil Eye” av Oates hade blodet frusit.
Riktigt lika bra är
inte de övriga tre. ”So Near Any Time Always”
är en stalkerberättelse som kanske har berättats bättre förr.
Även här är det fasaden som döljer monstret – den supercharmige
och snygge killen ger sextonåriga Lizbeth uppmärksamhet och
bekräftelse. Både hon och mamman luras, medan vi tack vare systerns
avståndstagande anar att något inte står rätt till med honom.
Fast det anar vi lite för tidigt – det blir bara en väntan på
den lite förutsägbara upplösningen, som ändå kommer innan
skräcken hunnit bita fast.
”The Execution”
är en ryslig historia i första person – sällan har Oates lagt
sig så nära Edgar Allan Poe i någon novell – om sonen Bart som
planerar att straffa sina föräldrar, så därför beger han sig
till deras hem utrustad med en yxa. Det är en berättelse som tar
några oväntade vändningar både en och två gånger, men det som
imponerar mer än intrigen är hur Oates beger sig in i
gärningsmannens psyke. Den där förmågan att ge en person kontur,
att dupera oss att tro att det är på riktigt. Då får man ha
överseende med att bildspråket är konventionellt och innehåller
tröttsamma liknelser, då detta hör till Barts språk, och att det
är en torftighet som är kopplad till hans neurologiska sjukdomar.
På samma gång som han möjligen lite överdrivet ges konnotationer
som erinrar om hur John Milton beskriver Satan i Paradise Lost.
Novellan är ändå lite besvärlig, stillastående.
Den fjärde och
avslutande ”Flatbed” förmedlar informationen pö om pö, där vi
så småningom förstår att den kvinnliga huvudpersonen har ett
trauma i bakgrunden, sexuella övergrepp utförda av ”G.” som i
”Grandpapa”. Hon dejtar en man, ”N.” som i – jag vet inte?
Även här är det kärleken med mörk potential, där något hemskt
tar en människa i besittning, en utomstående kraft som inte kan
styras eller avbrytas när den satts igång, utan måste leda till
sitt skoningslösa slut där nåden saknas.
Men även här känns
det som att Oates upprepar sig, att hon har skrivit den här
berättelsen tidigare med vassare penna. Farfarn citerar Kant för
den lilla flickan, och det sker lite väl otympligt och omotiverat.
Även om det här
inte är Oates i sin allra bästa form, blir det om man så vill en
provkarta på de olika stilar hon behärskar i sitt övriga
författarskap. Då är ”Evil Eye” ett exempel på den någorlunda
konventionella romanförfattaren Oates, ”So Near Any Time
Always” ett exempel på ungdomsförfattaren Oates, ”The
Execution” ett exempel på den experimentella Oates, och ”Flatbed”
ett exempel på när Oates skriver om trauman och övergrepp som
fortsätter att drabba den vuxne protagonisten.