Sällsamma historier, Jorge Luis Borges & Adolfo Bioy Casares

Om Borges inte hade funnits, hade det varit nödvändigt att uppfunna honom. Så talade Voltaire. Min upptäckt – när jag uppfann Borges – skedde när mycket av hans sällsamheter inte fanns översatt till svenska, något som sedan dess har korrigerats, även om mycket av hans icke-fiktiva verk skulle tjäna på att bli tillgängligt på svenska.

Nu har Rönnells antikvariat gett ut Sällsamma historier, en sällsam antologi sammanställd av denne Jorge Luis Borges och Adolfo Bioy Caseres. Borges skrev några deckare tillsammans med denne kollega (med världslitteraturens mest avundsvärda initialer), och gav ut ett antal andra kollaborationer, som den påhittade encyklopedin Manualde zoología fantástica tillsammans med Margarita Guerrero. Torsten Ekbom har översatt och skrivit en efterskrift. Det skulle bli Ekboms sista bok.

I efterordet skriver han om hur Borges tyckte att Joyces Ulysses är ett misslyckande – visserligen kan sådana kategoriska omdömen förklaras av att det rör sig om två helt disparata temperament. Dessutom hade ju Borges i en tidig recension hyllat boken, och det är svårt att tänka sig en bok det går att vara lika ambivalent till (när jag själv recenserade den i JP för två år sedan var jag orättvist och onödigt hård, tycker jag i efterhand: boken har blivit min albatross). Ekbom vill sätta ljus på Bioy Casares, och uppmuntrar till att följa dessa herrars exempel, genom att betona hur viktigt det är att vi förhåller oss skeptisk till den etablerade kanon.

Vi kan i boken följa hur citaten blir buljongtärningar som löses upp och skapar något större. Man kan också roas av det Ekbom kallar ”en stilistisk åtstramning” av ursprungstexterna, en slags remix av originalen. Vad de vill säga med det är kanske att man som författare inte äger det man har skrivit, utan det tillhör en gemensam skattkammare. Det är nog en universell känsla som delas av alla som upptäckt vad som händer när man fattar vad som finns i en bokhylla, att det alltid är något som är större än böckernas fysiska format, att det materiella bara fungerar som en katapult för något hisnande, något oväntat. (Om Borges hade twittrat, hade han nog bara ägnat sig åt att retweeta.)

I den här boken finns exempel på, för att återigen anknyta till Joyce, epifanin – det benådade WTF-ögonblicket. Det som landar i det oväntade. Magin finns i berättelserna, men också i vad som händer när du läser dem – den häpnad som uppstår när din skepsis möts av trollkonstens övertalningsförmåga. Att berätta något är inte litteratur; det är när det berättade övergår i fantasi som litteraturögonblicket föds.

Och födelse är vad det handlar om, märkliga skapelseberättelser. Drömmar, varsel, sammanträffanden, osannolikheter, nycker, slump, infall, elakheter, paradoxer … Allt som smeker, eller smeks av, vansinnet.

Nu kan invändas: är det då lysande litteratur? Detsamma kan invändas mot Borges egna noveller, som ibland fungerar bättre när man tänker på dem eller återger handlingen i dem. Det är ju ett personligt urval, och några av exemplen hör väl inte till mina favoriter. Nonchalansen och stringensen är lika goda kålsupare. Men du tappar ändå hakan oftare än du himlar med ögonen.

För att ta ett exempel, från Johannes Cambrencis (notera de anglicistiska initialerna) verk Animadversiones (1709):

”Som alla vet är Gud fader inte äldre än Gudssonen.

    När Sonen skapades frågade Fadern honom:

    – Vet du hur jag bar mig åt när jag skapade dig?

    Sonen svarade:

    – Genom att imitera mig.”

Jag misstänker att denne JC endast existerar för den som tror på honom – eller endast inom denna boks pärmar. Det vill säga, från och med den första publiceringen av antologin 1953, därifrån och för alltid. Och från och med denna svenska översättning också för ett svenskt medvetande.

Borges författarskap är av det expanderande slaget: ju mer du läser av honom, desto mindre överblick tycks du få. Ändår är det ju trevligt att med böcker som denna upptäcka hur du kan lägga bit för bit av detta 1900-talets mest märkvärdiga litterära bygge. I en av sina oförglömliga bilder sammanställer han spegeln och samlaget som avskyvärda – då båda ökar människornas antal. Det Borges gör med sina texter är att hålla upp spegeln för läsaren, med sina oändliga paralleller, likheter, analogier, dubbelgångare.

Vill läsare spegla sig? I gårdagens DN läster jag den glädjande nyheten att småpojkar läser mer böcker nu än de gjorde vid en tidigare mätning. Enligt rubriken vill pojkarna läsa om sin egen verklighet, vilket borde kunna ifrågasättas. När jag själv var småpojke läste jag bara science fiction och skräck och deckare och äventyrsberättelser och superhjälteserier. Verkligheten – barnsliga kompisar, mobbare och sadistiska lärare – var inget jag ville läsa om.