Det nemme og det ensomme, Asta Olivia Nordenhof

På omslaget sitter poeten själv, Asta Olivia Nordenhof, i ett opersonligt rum som liknar ett hotellrum, omgiven av spritflaskor, coca-cola, parfymflaskor, värktabletter, såsflaskor, böcker, en bärbar dator. I träningskläder, rökande en cigarett med röken ifylld med ett blyertsstreck, ovanför författarnamn och boktitel inskrivna med barnsligt spretande bokstäver. Blicken rakt mot kameran. Kaxig? Uppgiven? Lekfull? Blasé? Road? Uttråkad? Nyfiken? Sprallig? Behärskad? Kanske allt detta, och kanske det är så poeten ska förhålla sig till världen. (Som ”det tomma” i Tranströmers dikt, det som viskar: ”Jag är inte tom, jag är öppen”.)

Boken heter Det nemme og det ensomme och utkom förra året på det kaxiga förlaget Basilisk, och det är bland annat tack vare Elisabeth Friis lovord i senaste Lyrikvännen som jag tar mig an den. Den utkom strax innan Yahya Hassans omtalade debut, ändå var det ingen svensk kritiker som refererade till Nordenhof – något som förvånar, då det finns en del likheter, både språkligt och tematiskt. Hassan skriver versalt, Nordenhof nästan undantagslöst gement.

Sålunda även här en uppväxtsskildring som blir en nedstigning i misären, med övergrepp och våldsamheter, om än mindre grafiskt skildrade. Nordenhof arbetar med snabba intryck – med ett rastlöst otåligt tonläge, som nästan får texten att stegra sig i början. Men redan i första diktens avslutning visar hon att hon behärskar sina verkningsmedel, med den enkla (”det nemme”) slutsatsen: ”nerverne er galere end jeg”. Intensiteten har nära till galenskapen. Så var det ju också i Hassans bok, med en direkthet som antingen kan uppfattas som påträngande och avskräckande eller fascinerande och inbjudande. Svenska kritiker brukar läxa upp svenska poeter när de svär, för poesin ska hållas fin, medan de har lättare för att gilla det hos danska poeter, kanske för att det sker på avstånd, och det vet vi ju hur danskar är.

Det finns också hos många av de unga danska poeterna en stark verklighetsförankring, oavsett om det är en biologisk sanning som förmedlas: diktjaget heter Olivia, har en död mamma och pappa, men en farfar som hon helst inte träffar. Minnen och upplevelser läggs sida vid sida på något sätt, så att man inte säkert kan skilja dem åt. Hon befinner sig både innanför och utanför familjevåldet, som vittne. Samtidsmarkörerna finns här, om än de inte duggar lika tätt som i Theis Ørntofts Digte 2014. Som Mats O. Svensson påpekade för två dagar sedan i UNT: dansk ung poesi just nu (Nordenhof är född 1988) är sensationellt stark.

Barnet växer upp, upptäcker en fallenhet för bus och farligheter, och en drift mot det otillåtna. Den revanschlusta som illustreras kan likna Anna Odells i filmen Återträffen, eller varför inte Jarvis Cockers hämndlystna låt ”I Spy”: ”jeg er gal / på mig selv, på hele gentofte / det aktiepis / det rige pis / det rige liv / være så nærig / pas på jeg kommer og plyndrer jer / med mine barnebryster som er blevet gigantiske i mellemtiden / jeg har taget tyve kilo på af de nye piller / her har i mig”.

Språket vet knappt vart det ska ta vägen, är nära att brista av sin uttrycksvilja, och svänger av mot engelskan ibland. Det är både talspråkligt rått och poetiskt med snyggt bildspråk, ibland på samma rad, något som förstärker intrycket av en viss valpighet, att det spontana kunde ha tjänat på att bearbetas och redigeras hårdare. Å andra sidan: är det perfektion vi vill ha i en diktsamling? Jag har nog läst mer stringenta diktböcker, jag skulle med lätthet kunna räkna upp flera dussin sådana svenska poeter som skriver ordentligare poesi – men när presterar någon av dem lika drabbande poesi?

Det märkliga är också att berättelsen följer en logik, att familjelivets vedermödor tar sitt utlopp i en längre och ursinnigare tirad mot flyktingpolitiken och synen på människovärdet när man mister sitt arbete och blir bidragstagare. På pappret ser det ut att bli svårsmält, men Nordenhof för ihop bokens skilda ämnen – som också innehåller rörande sorg efter föräldrarna och kärleksbrev till en man som heter Andreas – och den politiska pamfletten är lika övertygande som de privata utgjutelserna. Då anar man nästan hur omslagets ansikte blir mer än ett tabula rasa, att det uttrycker mer en förtvivlan över sakernas tillstånd.

Boken visar hur svåra erfarenheter ska hanteras, med ett underbart kaxigt recept: 

når man er vokset op med vold og sex, det pis, så skal man sone hele tiden

man skal forsage djævlen og forsøge at blive god igen

men det gider jeg ikke. uddrive djævle.

jeg har bættre ting at tage mig til end at forsøge at blive pæn

det intresserer mig ikke længere fordi

     1) det er så udmattende og kedeligt

     2) det er umuligt

Ja, man ska bli självständig, och det är där boken utmynnar, och det bidrar till det starka intrycket, att det avskyvärda ändå leder fram till något hållbart, ett konstaterande att livet är värt att leva, även det liv som kan innehålla, som här, avmätta underrättelser om tillvaron som psykpatient och prostituerad. Trots eländet och trots allt som står i ens väg – alternativet är ändå värre.