Skäggkonceptet, Kristian Carlsson m. fl.

Att få skägget i brevlådan är ett idiomatiskt uttryck som används lite för sällan i språket. Att talesättet skulle bli bokstavligt kunde jag inte ha föreställt mig, förrän jag i fredags i just brevlådan fick skägget, manifesterat av Kristian Carlssons märkliga bok Skäggkonceptet (Tillexempel förlag). Det är en antologi över skäggets kulturhistoria, men också en personlig betraktelse över den egna skäggväxten, samt en dikt, utförd i sann hypermodernistisk anda, inklusive ett appendix med några kanoniska texter i genren, bland annat en novell av Dickens, bärare av ett av de mest imposanta författarskäggen.

I tio års tid har Carlsson arbetat med skäggkonceptet, i form av filmer och texter. Den korta boken är oerhört väl bearbetad, med citat, anekdoter, fotnoter, foton, teckningar, planscher, närbilder (filmerna som medföljer i dvd:n innehåller ytterligare närbilder, samt en smärre nakenchock).

Nu utkommer så boken, kanske lagom till skäggerans slut – tidiga 2000-talet har ju det diskreta hipsterskägget varit populärt, även om Carlsson håller sig till en mer vildvuxen skola. Annars måste sena 1800-talet ha varit gulderan för skägget, då man kan hitta gruppfoton av män där beståndet var hundraprocentigt. Hans bok tangerar besattheten, med sin rikhaltighet av information, som sträcker sig bakåt till de gamla grekerna, där vi senare får veta att terrorister har skägg medan fascister föredrar mustasch. Några avsnitt behandlar skäggiga damer, skäggiga Afroditestatyer och skäggiga kvinnliga helgon (som visserligen kan ha varit anorektiska och därför haft lanugohår), och det är förmodligen så att Conchita Wursts skägg i årets Eurovision var dödsstöten för skägget (på män). Jesus fick inte skägg förrän på 1100- och 1200-talet, får vi också veta.

Det är en lite knasig bok, även om jag är medveten om att det är en kritikerklyscha att som jag gjorde i inledningen kalla den ”märklig”. Man kan uppfatta boken som ett enda skämt, i så fall mer i Monty Pythons än i Galenskaparnas anda, men nog finns det också allvar i Carlssons projekt, som andas frihetsbehov. Rör inte mitt skägg, liksom. Han har tidigare gett ut några minst lika udda böcker, samt översatt bland annat dikter av Rabindrath Tagore.

Till mina egna egenheter hör att jag aldrig haft skägg, med undantag för de sista veckorna på en tågluff, då det var en angelägenhet mellan mig och tågtoalettens spegel endast. Som barn var jag livrädd för skägg, förknippade det med Djävulen och pederaster. Mycket riktigt visar Carlssons forskning att åtminstone Beelzebub var en av skäggbärarna. Eftersom jag har ett lite traumatiskt förhållande till skägg, tycker väl aldrig att det är en god idé (möjligen med undantag för Strindberg, och kanske Andrea Pirlo), i likhet med hästsvansen och pikétröjan, så är jag troligen inte rätt person att bedöma den. Då nöjer jag mig med att konstatera nöjet – att jag läser med fascinationen som sällskap, och med större behållning än jag trodde.

Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform, Torbjörn Elensky

Det har gått tjugosju långa år efter den italienske författaren Italo Calvinos död, men först nu kommer den första boken om honom på svenska. Det är Torbjörn Elensky som i h:ströms serie ”Litterära profiler” skrivit Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform, en behändig och på många sätt användbar guide till en författare som gett mig bland de största och rikaste läsupplevelser.

Elensky inleder med brasklappen att han är möjligen lite för påverkad och beroende av Calvino, att föreliggande arbete kan ses som en exorcism där det handlar om att driva ut Calvinos röst ur det egna författarskapet. Det har resulterat i en väldigt personligt färgad bok, som ändå säger mycket om hur det är att läsa Calvino, denna fantasins författare, som i den här boken ändå blir nyanserat skildrad som en samhällsengagerad författare, att det inte alls enbart handlar om estetik. För som sagt, det finns ju flera spår i författarskapet, både det realistiska och det fantastiska.

Tvärsäkra påståenden saknas inte. Det må vara att Elensky ibland blir lite för entusiastisk, lite för imponerad. Men den som gjort sig förtrogen med ämnet kan kosta på sig sådana omdömen (”Calvinos litteratur tar sin början i oförståelsen”). Elensky låter aldrig löljig när han uttrycker sig med auktoritet. Boken är kort, de trettiotre kapitlen likaså, när de pressats in på drygt 140 sidor. Det ger intryck av kortkorta krönikor ibland, och möjligen några frustrerande korta sammanfattningar av vissa av romanerna, samtidigt som han kostar på sig mer utförliga introduktioner av några favoriter, samt några av de (ännu) inte översatta böckerna. I avslutningen räknas de tio romanerna och de två essäsamlingarna som har översatts upp, även om jag inte förstår varför De sammanflätade ödenas slott saknas, den senaste romanöversättningen (Ervin Rosenberg på Modernista 2006). En av de längre texterna i boken behandlar rentav denna roman.

Elensky rör sig över ytan, vill täcka in samtliga aspekter hos författarskapet, med risk för att fördjupningen blir för rudimentär. Det är ju svårt att reducera böcker till referat, kanske i synnerhet just Calvinos märkliga skapelser: det tar väl lika lång tid att berätta om Om en vinternatt en resande som det tar att läsa den. Ändå tycker jag Elensky säger vettiga saker om exempelvis lättheten hos Calvino. Eller om det paradoxala att Calvino först behöver uppfinna ett fiktivt jag för att kunna berätta sin egen historia och göra den sann. Han har också mycket att säga om skrivandet generellt, och där tror jag det är en fördel att Elensky själv skriver både fiktion och sakprosa – att han drar slutsatser utifrån egna erfarenheter.

Lättheten, ja – det jag mest förknippar från Calvino, och den som inleder de amerikanska föreläsningarna som han planerade men avbröts av sin död, men utgavs postumt i boken Sex punkter inför nästa århundrade. Elensky kallar honom ”godmodig”, och menar att det kan ha varit ett skydd för att undvika att tyngas av de besvär som fick vännen och arbetskollegan Cesare Pavese att begå självmord. Ett annat kapitel handlar om Pasolini, som han under en period stod på vänskaplig fot med, tills han visade det dåliga omdömet att be Pasolini sluta ägna sig åt filmerna.

Däremot blir jag inte lika förtjust i spekulationer kring i vilken mån Calvino kommer att vara läst av den så kallade framtiden, liksom huruvida det var till hans fördel att han slapp få Nobelpriset, att han därmed åtnjuter högre status som något av en outsider, inte helt accepterad. Men Nobelpriset i sig är ju ingen garanti för att få en stabil plats i den litterära kanon, något Elensky givetvis är medveten om – några av de författare som gavs priset när Calvino var aktuell är till exempel de idag rätt perifera Andric, Agnon, Asturias, Aleixandre, om vi bara håller oss inom alfabetets första bokstav (när läste du senast Jaroslav Seifert?). Så om jag ska vara lite gnällig kan några slutsatser bli lite väl enkla (att Klätterbaronen illustrerar den intellektuelles tillvaro som fri från världen men samtidigt beroende av dess välgörare – ja …?), och när han får tillfälle att citera Coleridge ger han dikten fel namn och citerar inte ordagrant.

Med hjälp av sin överblick har Elensky lätt för att se övergripande saker, mönster hos författarskapet. Det kan i viss mån te sig som efterhandskonstruktioner, där mycket handlar om hur de enskilda romanerna hänger ihop, att den röda tråden alltid är mer synlig ju längre avståndet till författarskapet är. Men den tanken finns redan hos Calvino, att det viktiga i sig inte är idéerna, utan vad som har skapats. Det speciella med Calvino, enligt Elensky, är hur han lyckas jonglerar med sina teorier och fortfarande vara läsbar.

Vi får veta att Calvino vantrivdes som ”författare”, att det var en roll han ogärna tog på sig, och att han förgäves sökte strategier att undkomma den etiketten – men det här känns väl igen från så gott som alla stora författare? Ingen vill vara det andra säger att de är. De vill ha monopol på etiketten som fästs på den, och allra helst ska denna etikett vara helt blank.

Som ung författare hade Calvino främst två förebilder: Ernest Hemingway och Joseph Conrad. De kan tyckas vara motpoler, men det är ett faktum som säger en del om Calvino själv som författare, att han lyckas förena två stilistiska ideal.

Hos Elensky själv finns en föredömlig klarhet i stilen, en uppenbar vilja att bli förstådd, och han undviker smidigt det akademiska språket. Det här är en bok för alla att läsa, helt enkelt därför att vår egen litteratur berikas om vi gör oss mer förtrogna med Calvino och hans vildsinta fantasi.

Korrigering, Thomas Bernhard

Det är alltid lika utmattande som det är belönande att läsa Thomas Bernhard. Hans monologiska prosa har sällan varit lika ljuvlig som i den här nyöversatta 70-talsromanen.

Författaren Thomas Bernhard har tre speciella egenskaper, som den vane läsaren lätt blir varse i hans ojämförliga romaner. För det första hatar han Österrike, och missar inga chanser att vrida om kniven i hemlandets sida. För det andra har han ett pessimistiskt förhållningssätt som lätt slår över i absurd humor, så att du ömsom gråter och ömsom skrattar när du läser. Och för det tredje ignorerar han styckeindelningen, så hans böcker liknar massiva block som inte erbjuder några andhämtningspauser.

Ändå är det alltid med glädje jag tar del av hans märkligt konsekventa romaner. Som nu med Korrigering från 1975, snillrikt översatt av Jan-Erik Bornlid, som under de senaste tio åren sett till så att vi också på svenska kan ta del av dessa makalösa romaner.

Intrigen är befriande enkel. Byggnadsherren Roithamer ägnar sex års tid åt att konstruera ett konformat hus till sin syster. Hans levnadshistoria pusslas ihop utifrån tusentals efterlämnade papper av den den namnlöse berättaren. Rotheimer har nyligen dött, liksom systern, och berättaren skänker oss sin monolog, där han mer och mer påverkas av ämnet, så att det mot slutet blir svårt att skilja deras röster åt.

Allt mer ser vi även likheterna mellan Roithamers monomana projekt och Bernhards roman, som blir försjunken i sig själv, i takt med att de långa meningarna – ibland flera sidor långa – tar över, och en sällsam läsrytm inleds. På grund av bristen på styckeindelning lockas man till sträckläsning, men samtidigt blir man utmattad efter tjugo sidor.

Bernhards förhållningssätt kan erinra om pessimisterna Beckett och Cioran, samt att den sakliga stilen lånar ett och annat från Kafka. Ingen av dessa lyckas dock skriva en så överjordiskt musikalisk prosa, med omtagningar, repetitioner, med återkommande fraser som smälter som svarta mollackord på tungan.

Oundvikligen anar man att konen har en symbolisk dimension, att den borde stå för något annat. Men vad? Allt mer antar den formen av en dumstrut, men jag kan inte svara för om den sätts på Roithamer, eller berättaren, eller rentav på läsarens bortkollrade skalle.

Att läsa Thomas Bernhard förblir i vilket fall ett sällsamt nöje, inte minst tack vare hans förmåga att med hjälp av anekdoter pigga upp förloppet. Roithamer vinner som ung man vid en skjuttävling en bukett pappersrosor, som han överlämnar till en kvinna som liknar systern. En av rosorna påträffas av berättaren när han går igenom kvarlåtenskapen, och man riktigt hör hur texten viskar ett ”Rosebud”, som ju var den stora gåtan i Orson Welles film Citizen Kane.

Kanske började Bernhard uppfatta denna dragning mot det sentimentala som något hotfullt mot hans konstnärliga integritet. Innan han blev klar med denna roman inledde han sitt projekt med de fem självbiografiska romanerna, där han mycket effektivt har raderat bort allt vad gråtmildhet heter.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 24/6 2014)

Poesin. En debattbok, Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt, Ralf Andtbacka

Poesin är ständigt diagnosticerad. Den är lite för svår, rentav obegriplig, eller lite jobbig, eller lite konstig, eller lite onyttig, eller lite apart, eller bara knasig, eller fjollig, eller lite världsfrånvänd, eller lite elitistisk. Vad kan göras då, om man bryr sig? Gnissla tänder, tycka att det är ynkedom att inte anstränga sig, gå den till mötes – men hur långt ska man behöva gå då?

Det är nog ingen överdrift att påstå att de flesta tycker det är svårt att läsa poesi, och därför undviker det. Kanske av risken att framstå som dum? Jag, som aldrig brytt mig om jag uppfattats som dum eller smart, träffades av poesipilen (-nålen?) som cirka tjugoåring, och inget har varit sig likt sedan dess.

Något av den insikten förmedlas också någon gång i den nyutkomna antologin Poesin. En debattbok, utgiven av Vasaförlaget Ellips. Det är sex finlandssvenska poeter som skriver med utgångspunkt i Tuva Korsströms bok från i fjol, som utgav sig vara en heltäckande sammanfattning av finlandssvensk litteratur. Den samtida poesin saknades, tyckte Matilda Södergran, Henrika Ringbom, Peter Mickwitz, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka. Idel kända namn, möjligen med undantag för Brandt (som håller på med en avhandling om Ann Jäderlund och Enckell).

Det finlandssvenska läget är i stort sett identiskt med det svenska, vad gäller poesins position i samhället och på kultursidorna. Att utrymmet krymper har hörts i flera årtionden nu, men jag undrar om det stämmer att läsare saknas. Bibliotekarier brukar hävda att poesiböcker lånas relativt friskt av låntagarna.

Denna bok är resultatet av en e-postdiskussion mellan de sex initiativtagarna, där de med hjälp av formatets ledigare tilltal ger oss som läser en inblick i ett intimt samtal, där det är högt i tak. Nej, de håller inte alltid med varandra, och som läsare är man böjd att hålla med, att åsikter mår bäst när de bryts mot andra åsikter. Det här gäller både inom boken och utanför den, när dessa åsikter möter läsaren. Jag håller med Andtbacka när han säger att ”friktion snarare än konsensus är det som driver konsten framåt och alstrar energi” (en tanke han möjligen har lånat från William Blake).

Enckell hänvisar till Barthes idé att poesin kan bejaka onyttigheten i stället för att skämmas för den. Kanske poesin är för udda för att passa in i vår samtid – i så fall är det samtidens fel, som har blivit för förenklad, för effektiviserad och resultatfixerad. Eller bara för intresserad av att underhålla: en vanlig tanke är att en recension ska ”underhålla”. Detsamma gäller då de kultursidor där poesin för en allt mer marginaliserad tillvaro – givetvis med undantag för min egen, Jönköpings-Posten, som i vår satsat på att recensera fler diktböcker.

Underhålla, jo, men det får inte bli ett självändamål. Flams och spex får gärna ersättas av kritisk dialog, och där är jag helt inne på Ringboms sida, när hon föreslår just samtal mellan författare och kritiker, diskussioner utifrån olika värderingar. I våras följde jag med intresse twitterbråket mellan förläggaren Carl-Michael Edenborg och kritikern Victor Malm, men möjligen vore det mer givande om det var kritiker mot kritiker i en debatt, som i det här fallet kring Martin Tistedts roman Vår. Dessutom tror jag att det är ett alarmerande misstag om kulturredaktioner sneglar för ängsligt mot internet, när dagstidningar hellre borde ägna sig åt den typ av fördjupande essäer som har svårare att göra sig hörda på det internet som larmar och gör sig till. Brandt har för övrigt en fin bild av det nya medielandskapet: ”Det vi skriver blir en droppe i ett arkiv som aldrig glömmer men just därför aldrig heller lyssnar.”

En risk som antyds lite här och där är också att poesin hålls på distans, placeras på piedestal som något upphöjt och fint, vilket bara gör den mindre angelägen och lättare att undvika. Den här hållningen tycker de sig märka även hos kritikerna, vars bevakning blir allt mer håglös, eller rutinmässigt uppskattande. Hellre ska den ifrågasättas, och det är något som flera gånger sätts i system, att skribenterna här söker sig mot polemiska infallsvinklar.

I den här boken finns gott om trådar att plocka upp, som gärna kan tillämpas på vår egen litteraturdebatt – i den mån en sådan förs, det vill säga när vi slutat diskutera sådant som ”kulturmannen” eller något annat som inte har med böckerna att göra. Skillnaden mellan det finlandssvenska och det svenska förhållandet är väl att de har en tydligare guldålder att förhålla sig till, och då kan det nog lätt bli så att ett sämre självförtroende breder ut sig. Dessutom finns en uppsjö av konkreta förslag, som i de flesta fall utmynnar i önskan om mer samarbete. Ett samarbete som inte nödvändigtvis ska utföras friktionsfritt. Den här boken är ju ett gott exempel på ett sådant strävsamt utbyte. Här kan också tänkas på Marie Silkeberg och Ghayath Almadoun gemensamma poesibok från i våras, Till Damaskus, eller de dikter till fotbolls-VM som Tom William-Olsson Silkeberg och Olga Ravn skriver tillsammans (kan läsas i Politiken).

Boken är i vilket fall full av träffsäkra formuleringar, så som det gärna blir när poeter skriver prosa. Var och en formulerar också konturen till sin privata poetik, som när Enckell berättar varför man ska skriva: ”Varför är det nödvändigt att skriva? För när man skriver händer det som inte annars skulle hända […] att skriva är för mig att närma mig det jag inte vet”.

Vad som är sant är att poesin för en tynande tillvaro. Samhället skiter i poeterna, säger att deras dikter är strunt, för de är inte tillräckligt nyttiga, kort sagt. Om böckerna utges i liten upplaga: ja, det må vara sant, men man kan också se det som att dessa böcker betyder så oändligt mycket för de få människor som tar del av dem. De har makt att förändra och rädda liv, och då tycker jag att det gärna kan få kosta några av samhällets småslantar.

Det ondas blommor, Charles Baudelaire

Baudelaires beryktade diktsamling från 1800-talet, vad har den att säga oss idag på 2000-talet? En hel del, men nu är det inte längre de upproriska dikterna som imponerar, utan mer de stillsamma känslosamma dikterna.

Man bör känna till att sex dikter ur Charles Baudelaires diktsamling Les fleurs du mal 1857 fälldes för osedlighet, och censurerades ur franska utgåvor långt in på 1900-talet. Man bör också känna till att boken trots detta räknas till de mest betydelsefulla och inflytelserika diktsamlingar som publicerats.

Enligt ett omdöme från samtida kollegan Victor Hugo introducerade Baudelaire ”en ny rysning”, men frågan är om vi fortfarande upplever dessa dikter som utmanande och farliga, när poeten skriver: ”Vår dekadenta tid har skapat, det är sant / en skönhet av ett slag som förr var obekant”. I sin bok Den komplexe Baudelaire från 2012 menade Paul Tenngart att vi blivit för luttrade för att längre bli lika upprörda av dikter som ”Kadavret”, ”Litania till Satan” eller ”Vampyrens förvandlingar”.

När jag var tonåring översatte Ingvar Björkeson 94 av de totalt drygt 150 dikterna i boken Det ondas blommor, och jag minns att jag då var då fullkomligt hänförd. Nu återutges Björkesons med rätta prisade översättning, och är jag då fortfarande lika begeistrad?

Ja, men nu inte lika mycket av de hätska utfallen mot religionen eller skräckvisionerna, utan av de mer stillsamma stämningsbilderna, som den här nedtonade dikten om månens vemod: ”När drömskt försmäktande / hon fäller mot vår jord ibland en flyktig tår / samlar en fiende till sömnen, en poet / i handen ömsint upp och gömmer denna bleka / opal – där svagt man ser ett irisskimmer leka – / i hjärtats kammare dit solen icke når.”

Något jag inte heller hade sinne att uppskatta som tonåring är den ironi och lömska humor som är jordmånen för dessa onda blommor. Gång på gång upplever jag hur den gamla rysningen ersätts av ett nytt skratt, till exempel i en snillrik bild av en kastrull där himlen lägger sitt lock över den kokande mänskligheten. Humorn som en strategi att övervinna ledan, rastlösheten som fungerar som en motor för att driva bort depressionen. Ett flertal dikter har samma titel, ”Spleen”, som ju är franska för mjälten, vilket vi känner till från Tegnérs dikt ”Mjältsjukan” är 1800-talets ord för depression. Vantrivseln med samtiden är ett typiskt drag för romantiken.

Det ondas blommor lutar sig också kraftigt mot den gränsöverskridande nyss avslutade epoken romantiken. Samtidigt spanar den mot framtiden – inte enbart med reportageliknande skildringar av storstadens Paris, där han redan överträffar Zolas naturalistiska projekt som skulle lanseras något senare. Nä, utan även mot modernismen, och under hela 1900-talet har svenska poeter fortsatt knycka blad från denna vissnande men ändå levande bukett.

Under 2000-talet har det kommit nya översättningar av ett flertal av Baudelaires essäer, och därför är det glädjande att också dessa perenna blommor fortsätter sprida sin fylliga doft på förträfflig svenska.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2014)

Love, Nina. Despatches from Family Life, Nina Stibbe

I september 1982 åker tjugoåriga Nina Stibbe från Leicestershire till London för att jobba som nanny åt två söner till en redaktör på London Review of Books. Barnen klarar sig förvånansvärt väl på egen hand, och till hennes övriga sysslor hör knappt mer än att ta hand om familjens katt, som ingen verkar gilla. Pappan verkar hon träffa en enda gång – filmregissören Stephen Frears, fast barnens namn på honom är ett telefonnummer.

Nina skriver brev till sin syster, mest för att hon saknar möjlighet att använda telefonen, och tack vare detta finns nu äntligen detta enastående tidsdokument från 80-talet tillgängligt, då det publicerades som bok förra året, Love Nina. Despatches from Family Life. En enastående rolig bok, måste också tilläggas, då Stibbe har en fin förmåga att återge dråpliga incidenter från det bohemiska hushållet, och de otaliga gäster som passerar revy: främst grannen Alan Bennett, som med buttra tillrop främjar samvaron inom familjen. En del kändisar från den litterära världen gästar också – en annan granne är Claire Tomalin, och en gång träffar Nina Rik Mayall, som då var stor stjärna i ”The Young Ones” (Mayall dog strax innan jag började läsa boken).

Mamman (MK) tar mest plats, och hon skildras med en slags ömsint distans av den yngre Stibbe, typ hälften förfäran och hälften beundran. Det blir ett starkt modersporträtt där man ofta glömmer den verkliga bakgrunden, och bara ser en skitsmart kvinna som inte tar någon skit. Stibbe har inte bara gott öra för alla komiska repliker som fälls, utan också för de avgörande detaljerna (som att MK ska ha en åttondels tesked socker i sitt te). Och det är väl inte heller situationerna i sig som är roliga, utan de fungerar mest som en påminnelse om att potentialen till komik finns överallt, bara man utnyttjar dem.

Att boken återupplivar den inte särskilt livsstarka brevromanen är också enastående gjort. Man blir tacksam över att telefonförbindelserna var sämre på 80-talet: nu nöjer sig många med smileys och emojis, och det är ju bara förkastligt om man alltid måste förtydliga vad man menar. När de roliga replikerna fälls här anar man aldrig att någon skrattar åt sina egna skämt, utan allt sker i förbifarten. Svensk komik satsar alltid på de ängsliga gapflabben: tänk bara på att svt för drygt tio år sedan översatte den ljuva brittiska komediserien ”Smack the pony” till det övertydligt didaktiska ”Skratta här”.

Det blir en fin skildring av vardagen, med typiska händelser i ett ganska atypiskt hushåll, som till exempel tycker lite synd om Alan Bennett för att han varje dag måste bära sin kalla öl från sitt eget hus till middagen hos familjen. Varför inte bara förflytta förrådet till familjens kylskåp och därmed undvika köldslagna fingrar? Och Nina Stibbe blir den godtrogna men observanta betraktaren, som är storögd utan att låta sig imponeras när hon först jobbar ett par år som nanny, och sedan flyttar därifrån men fortsätter med sina dagliga besök, bara för att hon trivs så bra med dem, och de med henne, får man intryck av – även om mamman milt sagt är sparsam med komplimangerna, inte minst när det gäller Ninas ansträngningar i köket. I sanningens namn tappar väl berättelsen lite styrfart när hon börjar plugga på college, och en viss utmattning sliter på skämten. 

Genom skildringen får vi också se hur Stibbe vaknar upp intellektuellt, börjar läsa böcker och så småningom pluggar litteratur, ibland med vånda, ibland med entusiasm – hatar Hardy, skäller på Shakespeare, tjatar på Chaucer, men hänförs av Heaney. Sällan har jag väl för den delen sett en lika träffande resumé av Fröken Julie: ”a play where a young woman strays into the servants' area and sees the butler's muddy shoes and has a sexual awakening and rejects her father.” Och inte gillar hon Beckett heller, trots att han sitter två rader bakom henne när de ser en uppsättning av en av hans pjäser, med Billie Whitelaw i huvudrollen. Stibbes beskrivning av Beckett är också träffande (”som att se en enhörning”): ”Handsome but very old … symmetrical, upright, still, slight second-class occlusion of the jaw …”

Men man får alltså både en fullkomligt lysande 80-talsskildring och en lika lysande inblick i ett märkligt intimt hushåll, där Stibbe hela tiden rör sig på rätt sida om det privata, och lyckas respektera deras integritet trots att hon avslöjar ganska mycket om deras tillkortakommanden.

Lantmäteriet, Jonas Gren

Om världen hotas av undergång ska poeterna sänka röstläget för att få folk att lyssna. Det här har Jonas Gren förstått, med en bok som pekar ut en ny väg för klimatkritiken.

Ibland önskar jag att vissa böcker paketerades med någon ytterligare artikel. En sorglig bok kunde medföljas av ett paket näsdukar för tårarna, och en dålig bok kunde bifogas med ett hänglås, så kunde man förhindra att någon annan stackare behövde läsa den.

Till Jonas Grens debutbok Lantmäteriet önskar jag mig en trimmer, för att klippa bort en del av vegetationen när han blir något för långrandig i sina beskrivningar av den mätbara världen. Det är en bok som inledningsvis visar och beskriver världen, men jag vill invända att jag redan vet vad en motorväg är.

Till en början är jag dock mest sysselsatt med att lära mig läsa: eftersom Gren vid några tillfällen i första delen låter bokstäverna glesna ut över sidan måste jag ljuda dem för att skapa mening, och det är en frustrerande långsam läsning. Givetvis är det hans syfte, att få mig att bromsa takten.

Det är en effektfull och lämplig metod, eftersom han utöver att vara poet också har en bakgrund som miljöaktivist. Som jag skrev i en krönika i april: litteratur kan ändra världen om den överger domdedagstonfallet för mer subtila budskap. Då fungerar Grens bok väldigt bra, då den behåller sitt beskedliga tonfall, trots att slagordsretoriken brukar vara mer efterfrågad.

Hans ekokritik kommer ju hela vägen fram ändå, i synnerhet när han låter dikterna illustrera mer än berätta. Som i några fyndiga versioner av hur världen ter sig utifrån perspektiv från 1600-tal, 1800-tal, samt 1941 och 2010, hur den gamla världens spatiösa kartbild för varje tidshopp allt mer kryllar av inslag: vägar, byggnader, mark, gränser, vattenfall, fotbollsplaner, samt – min favorit – ruin.  

Det är ett välfunnet exempel på hur konceptuell dikt faktiskt fungerar, när den bryts mot sina begränsningar. Den enhetliga idén blir den enda motiveringen som behövs. I de ekokritiska texterna finns bland annat en rörande bild när diktjaget gräver fram tre leksaksdinosaurier, en händelse som i denna inramning får en avsevärd och stark betydelse.

Allra bäst fungerar det när Gren överger sina teoretiska ideal, när han slutar prata om Deleuze och hans rhizom, och likaså när han lämnar de formmässiga experimenten bakom sig för att skriva mer konventionellt. Kanske är han själv medveten om att han tar i för mycket, då han inkluderar en mini-poetik: ”när jag hade levt ett tag / märkte jag vad det var / jag hade så svårt med / inte att det var för mycket / men så lite att man var tvungen / att fylla det med för mycket”.

Ett annat lyckat exempel är när Gren i sin sista dikt avundsjukt sneglar på djurspåren i snön, i besvikelsen att hans egna ord inte förmår uttrycka lika substantiella saker. Det är en tanke som Tranströmer framställer i en av sina bästa dikter, ”Från mars -79”: ”Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk”. Det här förhindrar ju inte att Grens vision också gör intryck. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/6 2014)

Slut, Lars Hermansson

Lika bra att jag börjar med en brasklapp: jag har inte fått betalt för att skriva den här texten om Lars Hermanssons nya bok Slut (Lejd). Jag nämner det efter att ha läst hans debattartikel i Aftonbladet från 26/5 om arbetsvillkoren för frilansskribenten, att arvodena är så usla att det är stört omöjligt att försörja sig om man inte söker sig till andra inkomstkällor. Och då blir ju ens skrivande lidande. En kan erinra sig Linda Skugges gamla mantra: ”ta betalt!” Lätt att säga om man är ett etablerat namn i folks medvetanden, medan man som skuggfigur i de anonyma räjongerna långt från alla varumärken blir glad av att ens bli tillfrågad.

Hermanssons bok är dystopisk till sin karaktär. Huvudpersonen ”Lars Hermansson” är en frilansande kulturskribent med en bakgrund inom radion, liksom författaren själv. Han är gift med M, har en dotter. Han ängslas över tillvaron, men frågan är om han inte misstar sin egen undergång med världens dito. I sekvenser tar vi del av hans sköra värld, med resor, sexuella erfarenheter av mer eller mindre pinsam art, tankar som tappar tråden, möten hos en terapeut som är oförmögen att hjälpa till, skrivandet av en halvknackig ungdomsroman.

Kanske det rentav har blivit dags att ersätta narcissism-diagnosen på vår kultur med en annan: hypokondrin. Men det är ju samma vanliga symtom, att man sätter det egna jaget främst, inbillar sig att allt snurrar runt den egna kroppen, oavsett om man kamouflerar kropp till medvetande eller sinne eller själ. 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här udda boken. En slags roman som utvecklas till en slags essä i undersökningens form, eller ett självbiografiskt experiment med fiktiva inslag (han tar till exempel död på den isländske konstnären Olafur Eliasson i en jordbävning i Turkiet, vilket ju inte har inträffat). Den uppenbart självbiografiska huvudpersonen upplever syner, övernaturliga varsel. Katastrofer är i annalkande, samtidigt som det finns glättiga inslag – ungefär som i Lennart Hagerfors dråpliga 90-talsklassiker Livet är det som pågår medan vi tänker på annat. Några vardagliga situationer i familjen är precist infångade, som några glassbestyr med dottern, eller åtrån efter hustrun.

Dödsångesten är väl då hypokondrins slutstation, att minsta värk är en signal från döden. Kanske det är världens oro som flyttar in hos huvudpersonen, att det är en oro som måste kanaliseras. Då kan minsta järtecken varsla om något katastrofalt. Till exempel är det här andra boken i rad jag läser som nämner Moby Dick: det måste betyda någonting! Sedan händer något tämligen anmärkningsvärt i bokens avslutande partier, något som jag inte behöver avslöja här, men nöjer mig med att nämna att det innebär mer än man vågar begära av svensk samtidslitteratur: det vill säga, att den tar en risk och utsätter sig för att bli nästan löjlig – samtidigt som det är gripande och vackert.  

Jaget resonerar kring några inslag från den så kallade verkligheten – som Zlatan, och oroar sig över att de obetydliga eller ovidkommande inslagen upptar så mycket av ens tid. Även det känns igen från Hagerfors bok, som jag minns som roande när jag läste den, även om detaljerna undflyr mig (något om dammsugning). Hermanssons bild av verkligheten är lite skev, som om den tippar mot det absurda. Det finns också något befriande ostrukturerat över hans satir, där de inre monologernas flöde tillåts ströva utan att man genast blir varse vad det är han siktar in sig på. Det är helt i essäns anda, och jag kan inte låta bli att tycka att det i vårt autofiktiva tidevarv blir en möjlig utgång ur vad jag uppfattar som en återvändsgränd – att efter att ha läst (för) många självbiografiska projekt blir det skönt med ett alternativ.

För det är en udda upplevelse att läsa den här otidsenliga betraktelsen, med ett berättarjag som spånar fram sin existens. Som när han funderar på liknelsen mellan Gud och en brustablett: ”jag tyckte det var en dålig liknelse, kokett i sin postreligiösa blasfemi. Nu är jag inte lika säker, kanske ligger det något i den, i alla liknelser, i deras inexakthet, det är bara livet självt som är exakt.” Att liksom följa hur tankarna växer fram successivt, under skrivandets gång. Man lockas då att följa hans exempel, att själv bara låta tanken röra sig utan koppel, där det är lika nära till nonsens som till allvar, och till urspårningen.

Där blir också Hermanssons jag en genuin romanperson, och ingen konstruktion. En slags resignation, som om den kunde ha som sin undertitel Min kramp. Någon klassiker i levnadskonstens handböcker lär den inte bli, då den är för diffus och oformlig. Men som inspiration för att tänka självständigt fungerar den åtminstone för mig.    

Salladsnätter, Vanessa Barbara

Om en vecka inleds fotbolls-VM i Brasilien, där värdlandet ska spela sin sedvanliga öppningsmatch, medan jag redan när Zlatan förlorade mot Portugal i kvalmatchen i höstas tog min Mats ur skolan. Osedvanligt nog ska jag undvika att följa denna pseudohändelse (som Bengt Grive kallade evenemanget när det gick i grannlandet Argentina 1978), och tänker ägna sommaren åt att till exempel läsa lite brasiliansk litteratur.

Varför inte börja med Vanessa Barbara? Hennes första bok på svenska, Salladsnätter, ges nu ut på Natur & Kultur, i Hans Berggrens översättning. Det lilla format skulle kunna indikera att boken är en bagatell, men den som ger sig till tåls får då ta del av en ganska finstämd berättelse, med oväntade bottnar.

Det börjar med att hustrun Ada dör, redan i första meningen, efter femtio års äktenskap med Otto (de gifte sig 1958, samma år som Brasiliens Pelé lekte bort de svenska gulddrömmarna i hemma-VM, i en av fotbollshistoriens mest ojämna finalmatcher). De har levt ett trivsamt liv utan barn och husdjur – spelat pingis, lärt sig dansa, så länge deras fysik tillät aktiviteter. Nu sitter änkemannen Otto mest i sin pyjamas under en filt och funderar på om Ada tagit en hemlighet med sig i graven.

Vi lär känna grannarna, samt några med ärenden till huset: ett ungt apoteksbiträde med stor fantasi och en inkompetent brevbärare. Det känns starkt autentiskt – inte minst brevbäraren: bara i år har två försändelser slarvats bort för mig, och det är ingen underdrift att hävda att liknande saker händer här. Bland grannarna finns en stackars gammal japansk militär med Alzheimer, som i trettio år levde i Filippinerna i tron att kriget fortfarande pågick.

Barbara skriver behärskat, kontrollerat, tillåter sig inga vidare åthävor. Hon lägger fram sina sidohistorier pö om pö, låter läsaren upptäcka mönster. Speciellt i grannarnas beteenden, som i någon mån kan påminna om Hitchcocks Fönstret åt gården, med ett tydligt utlagt mordspår. Otto läser Nordic Crime, men det hjälper honom inte att leda hans misstankar i öppen dager. Han är navet i romanen, denna smått indolenta protagonist, som varsamt hanterar minnena från hustrun, och en tillvaro som lämnar luckor efter sig. Berättelsen saknar inte dråpliga inslag – så där som livet ibland gör när det är på sitt mest skälmska humör.

Grannvärlden blir i relation till Ottos obetydliga liv ett mikrokosmos, med åtskilliga inslag som demonstrerar att människor ofta har mer i sig än vi föreställer oss. Tack vare de tunna väggarna får vi genom Otto veta saker om exempelvis maskinskriverskan Teresa, som översätter dokument från olika språk – Otto hör när hon översätter från danska, norska och finska, eftersom ”n”-tangenten är defekt och dessa språk har frekventa inslag av denna bokstav.  

Barbaras metod att skildra grannarna är avväpnande. Enligt förlaget är Salladsnätter ”ingen sorglig historia”, men det är i vilket fall lika mycket vemodigt som lustigt. Det är en berättelse om hur tiden smular ned oss, bit för bit. Inte är det en tillfällighet att vi talar om tidens tand – den knaprar på oss! Små naggande bett!

Så Barbaras bok uppfattar jag som blygsam men rik, att den bakom sin fasad är mångbottnad, med antydningar och lösa trådar som inte utreds, kanske helt enkelt i avsikt att avspegla hur verkligheten också är just så här diffus och frustrerande för den som vill tyda vad allt kan ”betyda”.

Dessutom innehåller boken ingen fotboll, och bara en implicit referens till Clarice Lispector, där det är svårt att inte tänka på Passionen enligt G.H. när en av karaktärerna vill förhindra att någon slår ihjäl en kackerlacka med en toffel, för att hon först vill prata med den.