Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform, Torbjörn Elensky

Det har gått tjugosju långa år efter den italienske författaren Italo Calvinos död, men först nu kommer den första boken om honom på svenska. Det är Torbjörn Elensky som i h:ströms serie ”Litterära profiler” skrivit Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform, en behändig och på många sätt användbar guide till en författare som gett mig bland de största och rikaste läsupplevelser.

Elensky inleder med brasklappen att han är möjligen lite för påverkad och beroende av Calvino, att föreliggande arbete kan ses som en exorcism där det handlar om att driva ut Calvinos röst ur det egna författarskapet. Det har resulterat i en väldigt personligt färgad bok, som ändå säger mycket om hur det är att läsa Calvino, denna fantasins författare, som i den här boken ändå blir nyanserat skildrad som en samhällsengagerad författare, att det inte alls enbart handlar om estetik. För som sagt, det finns ju flera spår i författarskapet, både det realistiska och det fantastiska.

Tvärsäkra påståenden saknas inte. Det må vara att Elensky ibland blir lite för entusiastisk, lite för imponerad. Men den som gjort sig förtrogen med ämnet kan kosta på sig sådana omdömen (”Calvinos litteratur tar sin början i oförståelsen”). Elensky låter aldrig löljig när han uttrycker sig med auktoritet. Boken är kort, de trettiotre kapitlen likaså, när de pressats in på drygt 140 sidor. Det ger intryck av kortkorta krönikor ibland, och möjligen några frustrerande korta sammanfattningar av vissa av romanerna, samtidigt som han kostar på sig mer utförliga introduktioner av några favoriter, samt några av de (ännu) inte översatta böckerna. I avslutningen räknas de tio romanerna och de två essäsamlingarna som har översatts upp, även om jag inte förstår varför De sammanflätade ödenas slott saknas, den senaste romanöversättningen (Ervin Rosenberg på Modernista 2006). En av de längre texterna i boken behandlar rentav denna roman.

Elensky rör sig över ytan, vill täcka in samtliga aspekter hos författarskapet, med risk för att fördjupningen blir för rudimentär. Det är ju svårt att reducera böcker till referat, kanske i synnerhet just Calvinos märkliga skapelser: det tar väl lika lång tid att berätta om Om en vinternatt en resande som det tar att läsa den. Ändå tycker jag Elensky säger vettiga saker om exempelvis lättheten hos Calvino. Eller om det paradoxala att Calvino först behöver uppfinna ett fiktivt jag för att kunna berätta sin egen historia och göra den sann. Han har också mycket att säga om skrivandet generellt, och där tror jag det är en fördel att Elensky själv skriver både fiktion och sakprosa – att han drar slutsatser utifrån egna erfarenheter.

Lättheten, ja – det jag mest förknippar från Calvino, och den som inleder de amerikanska föreläsningarna som han planerade men avbröts av sin död, men utgavs postumt i boken Sex punkter inför nästa århundrade. Elensky kallar honom ”godmodig”, och menar att det kan ha varit ett skydd för att undvika att tyngas av de besvär som fick vännen och arbetskollegan Cesare Pavese att begå självmord. Ett annat kapitel handlar om Pasolini, som han under en period stod på vänskaplig fot med, tills han visade det dåliga omdömet att be Pasolini sluta ägna sig åt filmerna.

Däremot blir jag inte lika förtjust i spekulationer kring i vilken mån Calvino kommer att vara läst av den så kallade framtiden, liksom huruvida det var till hans fördel att han slapp få Nobelpriset, att han därmed åtnjuter högre status som något av en outsider, inte helt accepterad. Men Nobelpriset i sig är ju ingen garanti för att få en stabil plats i den litterära kanon, något Elensky givetvis är medveten om – några av de författare som gavs priset när Calvino var aktuell är till exempel de idag rätt perifera Andric, Agnon, Asturias, Aleixandre, om vi bara håller oss inom alfabetets första bokstav (när läste du senast Jaroslav Seifert?). Så om jag ska vara lite gnällig kan några slutsatser bli lite väl enkla (att Klätterbaronen illustrerar den intellektuelles tillvaro som fri från världen men samtidigt beroende av dess välgörare – ja …?), och när han får tillfälle att citera Coleridge ger han dikten fel namn och citerar inte ordagrant.

Med hjälp av sin överblick har Elensky lätt för att se övergripande saker, mönster hos författarskapet. Det kan i viss mån te sig som efterhandskonstruktioner, där mycket handlar om hur de enskilda romanerna hänger ihop, att den röda tråden alltid är mer synlig ju längre avståndet till författarskapet är. Men den tanken finns redan hos Calvino, att det viktiga i sig inte är idéerna, utan vad som har skapats. Det speciella med Calvino, enligt Elensky, är hur han lyckas jonglerar med sina teorier och fortfarande vara läsbar.

Vi får veta att Calvino vantrivdes som ”författare”, att det var en roll han ogärna tog på sig, och att han förgäves sökte strategier att undkomma den etiketten – men det här känns väl igen från så gott som alla stora författare? Ingen vill vara det andra säger att de är. De vill ha monopol på etiketten som fästs på den, och allra helst ska denna etikett vara helt blank.

Som ung författare hade Calvino främst två förebilder: Ernest Hemingway och Joseph Conrad. De kan tyckas vara motpoler, men det är ett faktum som säger en del om Calvino själv som författare, att han lyckas förena två stilistiska ideal.

Hos Elensky själv finns en föredömlig klarhet i stilen, en uppenbar vilja att bli förstådd, och han undviker smidigt det akademiska språket. Det här är en bok för alla att läsa, helt enkelt därför att vår egen litteratur berikas om vi gör oss mer förtrogna med Calvino och hans vildsinta fantasi.