Love, Nina. Despatches from Family Life, Nina Stibbe

I september 1982 åker tjugoåriga Nina Stibbe från Leicestershire till London för att jobba som nanny åt två söner till en redaktör på London Review of Books. Barnen klarar sig förvånansvärt väl på egen hand, och till hennes övriga sysslor hör knappt mer än att ta hand om familjens katt, som ingen verkar gilla. Pappan verkar hon träffa en enda gång – filmregissören Stephen Frears, fast barnens namn på honom är ett telefonnummer.

Nina skriver brev till sin syster, mest för att hon saknar möjlighet att använda telefonen, och tack vare detta finns nu äntligen detta enastående tidsdokument från 80-talet tillgängligt, då det publicerades som bok förra året, Love Nina. Despatches from Family Life. En enastående rolig bok, måste också tilläggas, då Stibbe har en fin förmåga att återge dråpliga incidenter från det bohemiska hushållet, och de otaliga gäster som passerar revy: främst grannen Alan Bennett, som med buttra tillrop främjar samvaron inom familjen. En del kändisar från den litterära världen gästar också – en annan granne är Claire Tomalin, och en gång träffar Nina Rik Mayall, som då var stor stjärna i ”The Young Ones” (Mayall dog strax innan jag började läsa boken).

Mamman (MK) tar mest plats, och hon skildras med en slags ömsint distans av den yngre Stibbe, typ hälften förfäran och hälften beundran. Det blir ett starkt modersporträtt där man ofta glömmer den verkliga bakgrunden, och bara ser en skitsmart kvinna som inte tar någon skit. Stibbe har inte bara gott öra för alla komiska repliker som fälls, utan också för de avgörande detaljerna (som att MK ska ha en åttondels tesked socker i sitt te). Och det är väl inte heller situationerna i sig som är roliga, utan de fungerar mest som en påminnelse om att potentialen till komik finns överallt, bara man utnyttjar dem.

Att boken återupplivar den inte särskilt livsstarka brevromanen är också enastående gjort. Man blir tacksam över att telefonförbindelserna var sämre på 80-talet: nu nöjer sig många med smileys och emojis, och det är ju bara förkastligt om man alltid måste förtydliga vad man menar. När de roliga replikerna fälls här anar man aldrig att någon skrattar åt sina egna skämt, utan allt sker i förbifarten. Svensk komik satsar alltid på de ängsliga gapflabben: tänk bara på att svt för drygt tio år sedan översatte den ljuva brittiska komediserien ”Smack the pony” till det övertydligt didaktiska ”Skratta här”.

Det blir en fin skildring av vardagen, med typiska händelser i ett ganska atypiskt hushåll, som till exempel tycker lite synd om Alan Bennett för att han varje dag måste bära sin kalla öl från sitt eget hus till middagen hos familjen. Varför inte bara förflytta förrådet till familjens kylskåp och därmed undvika köldslagna fingrar? Och Nina Stibbe blir den godtrogna men observanta betraktaren, som är storögd utan att låta sig imponeras när hon först jobbar ett par år som nanny, och sedan flyttar därifrån men fortsätter med sina dagliga besök, bara för att hon trivs så bra med dem, och de med henne, får man intryck av – även om mamman milt sagt är sparsam med komplimangerna, inte minst när det gäller Ninas ansträngningar i köket. I sanningens namn tappar väl berättelsen lite styrfart när hon börjar plugga på college, och en viss utmattning sliter på skämten. 

Genom skildringen får vi också se hur Stibbe vaknar upp intellektuellt, börjar läsa böcker och så småningom pluggar litteratur, ibland med vånda, ibland med entusiasm – hatar Hardy, skäller på Shakespeare, tjatar på Chaucer, men hänförs av Heaney. Sällan har jag väl för den delen sett en lika träffande resumé av Fröken Julie: ”a play where a young woman strays into the servants' area and sees the butler's muddy shoes and has a sexual awakening and rejects her father.” Och inte gillar hon Beckett heller, trots att han sitter två rader bakom henne när de ser en uppsättning av en av hans pjäser, med Billie Whitelaw i huvudrollen. Stibbes beskrivning av Beckett är också träffande (”som att se en enhörning”): ”Handsome but very old … symmetrical, upright, still, slight second-class occlusion of the jaw …”

Men man får alltså både en fullkomligt lysande 80-talsskildring och en lika lysande inblick i ett märkligt intimt hushåll, där Stibbe hela tiden rör sig på rätt sida om det privata, och lyckas respektera deras integritet trots att hon avslöjar ganska mycket om deras tillkortakommanden.