Det ondas blommor, Charles Baudelaire

Baudelaires beryktade diktsamling från 1800-talet, vad har den att säga oss idag på 2000-talet? En hel del, men nu är det inte längre de upproriska dikterna som imponerar, utan mer de stillsamma känslosamma dikterna.

Man bör känna till att sex dikter ur Charles Baudelaires diktsamling Les fleurs du mal 1857 fälldes för osedlighet, och censurerades ur franska utgåvor långt in på 1900-talet. Man bör också känna till att boken trots detta räknas till de mest betydelsefulla och inflytelserika diktsamlingar som publicerats.

Enligt ett omdöme från samtida kollegan Victor Hugo introducerade Baudelaire ”en ny rysning”, men frågan är om vi fortfarande upplever dessa dikter som utmanande och farliga, när poeten skriver: ”Vår dekadenta tid har skapat, det är sant / en skönhet av ett slag som förr var obekant”. I sin bok Den komplexe Baudelaire från 2012 menade Paul Tenngart att vi blivit för luttrade för att längre bli lika upprörda av dikter som ”Kadavret”, ”Litania till Satan” eller ”Vampyrens förvandlingar”.

När jag var tonåring översatte Ingvar Björkeson 94 av de totalt drygt 150 dikterna i boken Det ondas blommor, och jag minns att jag då var då fullkomligt hänförd. Nu återutges Björkesons med rätta prisade översättning, och är jag då fortfarande lika begeistrad?

Ja, men nu inte lika mycket av de hätska utfallen mot religionen eller skräckvisionerna, utan av de mer stillsamma stämningsbilderna, som den här nedtonade dikten om månens vemod: ”När drömskt försmäktande / hon fäller mot vår jord ibland en flyktig tår / samlar en fiende till sömnen, en poet / i handen ömsint upp och gömmer denna bleka / opal – där svagt man ser ett irisskimmer leka – / i hjärtats kammare dit solen icke når.”

Något jag inte heller hade sinne att uppskatta som tonåring är den ironi och lömska humor som är jordmånen för dessa onda blommor. Gång på gång upplever jag hur den gamla rysningen ersätts av ett nytt skratt, till exempel i en snillrik bild av en kastrull där himlen lägger sitt lock över den kokande mänskligheten. Humorn som en strategi att övervinna ledan, rastlösheten som fungerar som en motor för att driva bort depressionen. Ett flertal dikter har samma titel, ”Spleen”, som ju är franska för mjälten, vilket vi känner till från Tegnérs dikt ”Mjältsjukan” är 1800-talets ord för depression. Vantrivseln med samtiden är ett typiskt drag för romantiken.

Det ondas blommor lutar sig också kraftigt mot den gränsöverskridande nyss avslutade epoken romantiken. Samtidigt spanar den mot framtiden – inte enbart med reportageliknande skildringar av storstadens Paris, där han redan överträffar Zolas naturalistiska projekt som skulle lanseras något senare. Nä, utan även mot modernismen, och under hela 1900-talet har svenska poeter fortsatt knycka blad från denna vissnande men ändå levande bukett.

Under 2000-talet har det kommit nya översättningar av ett flertal av Baudelaires essäer, och därför är det glädjande att också dessa perenna blommor fortsätter sprida sin fylliga doft på förträfflig svenska.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 14/6 2014)