Slut, Lars Hermansson

Lika bra att jag börjar med en brasklapp: jag har inte fått betalt för att skriva den här texten om Lars Hermanssons nya bok Slut (Lejd). Jag nämner det efter att ha läst hans debattartikel i Aftonbladet från 26/5 om arbetsvillkoren för frilansskribenten, att arvodena är så usla att det är stört omöjligt att försörja sig om man inte söker sig till andra inkomstkällor. Och då blir ju ens skrivande lidande. En kan erinra sig Linda Skugges gamla mantra: ”ta betalt!” Lätt att säga om man är ett etablerat namn i folks medvetanden, medan man som skuggfigur i de anonyma räjongerna långt från alla varumärken blir glad av att ens bli tillfrågad.

Hermanssons bok är dystopisk till sin karaktär. Huvudpersonen ”Lars Hermansson” är en frilansande kulturskribent med en bakgrund inom radion, liksom författaren själv. Han är gift med M, har en dotter. Han ängslas över tillvaron, men frågan är om han inte misstar sin egen undergång med världens dito. I sekvenser tar vi del av hans sköra värld, med resor, sexuella erfarenheter av mer eller mindre pinsam art, tankar som tappar tråden, möten hos en terapeut som är oförmögen att hjälpa till, skrivandet av en halvknackig ungdomsroman.

Kanske det rentav har blivit dags att ersätta narcissism-diagnosen på vår kultur med en annan: hypokondrin. Men det är ju samma vanliga symtom, att man sätter det egna jaget främst, inbillar sig att allt snurrar runt den egna kroppen, oavsett om man kamouflerar kropp till medvetande eller sinne eller själ. 

Det är inte helt lätt att kategorisera den här udda boken. En slags roman som utvecklas till en slags essä i undersökningens form, eller ett självbiografiskt experiment med fiktiva inslag (han tar till exempel död på den isländske konstnären Olafur Eliasson i en jordbävning i Turkiet, vilket ju inte har inträffat). Den uppenbart självbiografiska huvudpersonen upplever syner, övernaturliga varsel. Katastrofer är i annalkande, samtidigt som det finns glättiga inslag – ungefär som i Lennart Hagerfors dråpliga 90-talsklassiker Livet är det som pågår medan vi tänker på annat. Några vardagliga situationer i familjen är precist infångade, som några glassbestyr med dottern, eller åtrån efter hustrun.

Dödsångesten är väl då hypokondrins slutstation, att minsta värk är en signal från döden. Kanske det är världens oro som flyttar in hos huvudpersonen, att det är en oro som måste kanaliseras. Då kan minsta järtecken varsla om något katastrofalt. Till exempel är det här andra boken i rad jag läser som nämner Moby Dick: det måste betyda någonting! Sedan händer något tämligen anmärkningsvärt i bokens avslutande partier, något som jag inte behöver avslöja här, men nöjer mig med att nämna att det innebär mer än man vågar begära av svensk samtidslitteratur: det vill säga, att den tar en risk och utsätter sig för att bli nästan löjlig – samtidigt som det är gripande och vackert.  

Jaget resonerar kring några inslag från den så kallade verkligheten – som Zlatan, och oroar sig över att de obetydliga eller ovidkommande inslagen upptar så mycket av ens tid. Även det känns igen från Hagerfors bok, som jag minns som roande när jag läste den, även om detaljerna undflyr mig (något om dammsugning). Hermanssons bild av verkligheten är lite skev, som om den tippar mot det absurda. Det finns också något befriande ostrukturerat över hans satir, där de inre monologernas flöde tillåts ströva utan att man genast blir varse vad det är han siktar in sig på. Det är helt i essäns anda, och jag kan inte låta bli att tycka att det i vårt autofiktiva tidevarv blir en möjlig utgång ur vad jag uppfattar som en återvändsgränd – att efter att ha läst (för) många självbiografiska projekt blir det skönt med ett alternativ.

För det är en udda upplevelse att läsa den här otidsenliga betraktelsen, med ett berättarjag som spånar fram sin existens. Som när han funderar på liknelsen mellan Gud och en brustablett: ”jag tyckte det var en dålig liknelse, kokett i sin postreligiösa blasfemi. Nu är jag inte lika säker, kanske ligger det något i den, i alla liknelser, i deras inexakthet, det är bara livet självt som är exakt.” Att liksom följa hur tankarna växer fram successivt, under skrivandets gång. Man lockas då att följa hans exempel, att själv bara låta tanken röra sig utan koppel, där det är lika nära till nonsens som till allvar, och till urspårningen.

Där blir också Hermanssons jag en genuin romanperson, och ingen konstruktion. En slags resignation, som om den kunde ha som sin undertitel Min kramp. Någon klassiker i levnadskonstens handböcker lär den inte bli, då den är för diffus och oformlig. Men som inspiration för att tänka självständigt fungerar den åtminstone för mig.