Stopptid, Juli Zeh

Tyska författaren Juli Zeh har skrivit en roman som tar filmklichéer till hjälp för att berätta en historia om en farlig förbindelse. Med en och annan överraskning i bakfickan skapar hon skrämsel som hotar nattsömnen.

”I filmer visar sig människor som har en reptil sittande i ansiktet på sitt eget porträtt alltid vara galna i slutet.” Den här meningen formuleras rätt tidigt i Juli Zehs nya roman Stopptid. Två saker lyckas den med: att fylla mig med iskall fasa, samt göra mig omåttligt intresserad av hur intrigen ska fortlöpa. Hon är kort sagt bra på att plantera idéer i läsarhuvudet, väcka oro och alstra mardrömmar.

Huvudpersonen Sven har flytt Tyskland för att arbeta som dykinstruktör på Lanzarote tillsammans med assistenten/flickvännen Antje. Dit kommer såpastjärnan Jola och författaren Theo för att dyka i två veckor. Hon gör research för en roll som dykare, en roll som ska ge henne en enkelbiljett bort från såpaträsket. När Sven på natten bildgooglar Jola sätter sig hans geckoödla rakt över hennes skärmansikte: reptilen som indikerar galenskap.

Men att säga att Jola blir galen i den här romanen är att förenkla. Parallellt med historien om Sven får vi ta del av Jolas dagbok. När de två inleder en relation – något som ser ut som en relation – förstår vi att någon av dem ljuger. Hur förhåller det sig till exempel med Jola och Theo, och deras ständiga bråk?

Den hotfulla atmosfären förstärks av att vi inte riktigt vet vad som håller på att hända. Zeh arbetar flitigt med klichéer – den halvkända skådespelerskan, författaren med skrivkramp, dykinstruktören som inte vill veta av sitt hemland, flickvännen som svansar omkring honom.

Och så passionen mellan Sven och Jola, det vill säga det som liknar passion. Sven trivs lika bra under ytan som han vantrivs ovanför den, och inom några dagar fyller han fyrtioårskris. Zeh låter lust och olust sätta sig i samma båt, liksom. Det är som på film, vill jag säga, som i Postmannen ringer alltid två gånger, eller Polanskis Kniven i vattnet och Bitter Moon. Neurotiska män som hamnar i oroliga situationer.

Klichéerna är övertydliga, men det intressanta är hur Zeh hanterar spänningsmomentet, hur hon hela tiden vänder på förutsättningarna och delger nya överraskningar. Likaså hur hon visar hur lätt det är att kollra bort en människa, få henne att tappa omdömet. Det här sker med en vass humor som inte behandlar karaktärerna särskilt snällt: du vill ibland gripa in och ställa till rätta, komma med råd till dem så att de inte fortsätter med sina vansinnigheter.

Då blir det ett synbart exempel på författarens skicklighet, att hon förmår ge klichéerna liv. Det är så bra gjort att man kunde bli rädd för mindre.

Det här är Juli Zehs femte bok på svenska. Jag tycker att hon är den mest löftesrika författaren i världen just nu, kanske allra mest därför att jag får intryck att hon fortfarande inte har hittat fram. Stopptid är inte lika bra som Leklust från 2006, men lyckas ändå förnya thrillergenren med hjälp av sin avancerade men ändå lekfulla berättarteknik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2014)

Mary Jones historia, Elin Boardy

Elin Boardy har skrivit en läsvärd roman om den enbente Long John Silver, hjälten från Stevensons klassiker Skattkammarön. Det är en pastisch som skickligt undviker de frodiga skrönorna, och i stället erbjuder lågmäld underhållning.

En del karaktärer från litteraturhistorien lever längre än andra, och får finna sig i att ständigt tjänstgöra åt nya författares mer eller mindre lyckade omskrivningar. Från svenskt håll bygger ju ett otal romaner från senare år på karaktären Doktor Glas, medan vi kunnat läsa ungefär lika många nya versioner som handlar om Jane Eyre.

Eftersom Robert Louis Stevenson lämnade sin enbente hjälte Long John Silver åt vidare öden i sin roman Skattkammarön antändes på 90-talet Björn Larssons nyfikenhet, och fick honom att skriva en roman som utgav sig vara Silvers självbiografi.

Det är nog ingen vild gissning att Elin Boardy har läst Larssons bok. Åtminstone förefaller den tidstypiskt omständliga titeln på Larssons bok vara speglad i hennes: Mary Jones historia. Nedtecknad av mej själv och alldeles uppriktig om Mitt liv samt om Dolores & John Silver, så som jag fått det berättat för mej av dom själva.

Här koncentreras det som synes på det som brukar kallas ”den kvinnliga erfarenheten”. Mary är en tolvårig tjej som får anställning hos Silver och hans färgstarka hustru Dolores på deras krog i Bristol. Dolores lär henne läsa och skriva, och när Silver dör berättar Mary deras spännande historia, förmedlad av dem i tur och ordning – med Dolores sinne för nedtonad realism och Silvers känsla för den barska skrönan.

Men mest är det Marys egen historia, hur hon från sidan av betraktar paret, och lär sig några hårda läxor om livet. Hon är en iakttagare, och som sådan så oansenlig och underskattad att hon av bara farten får veta saker som nog annars förblivit förborgade.

Elin Boardy har gott sinne för det balanserade, och för detaljen. Det här är en genomarbetad roman som lyckas vara prydlig utan att bli prudentlig. Hon har också hittat sin egen nisch, där hon söker sig bort från nutiden: debuten Allt som återstår utspelade sig i 1900-talets början, och Mot ljuset strax efter andra världskriget.

Här skriver hon med lätt hand, och imiterar med hög trovärdighet en obildad ung kvinnas talspråk från 1700-talet. För att ge emfas åt autenticiteten behålls Marys överstrukna rader, och en och annan anglicism får slinka med för att påminna läsaren att vi läser en förment översättning.

Marys språk tar helt enkelt över Boardys, på något sätt. Då ingår också ett resonemang kring skrivandets villkor, vad som sker när man hittar sitt ämne. Inte behöver man heller ha allt för klara minnen av Skattkammarön, utan det går utmärkt att läsa det här som en fristående historia.

Jag gillar det här tilltaget, kanske främst därför att Boardy är så diskret, att hon inte behöver vara påflugen. Fiktion handlar om att luras, och här har svensk litteratur fått en författare som är bra på att luras, alltså en riktigt skicklig fiktionsförfattare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/3 2014)

Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivitet, Thomas Nydahl

I några år nu har jag läst Thomas Nydahl. Dels genom dagliga besök på hans blogg, för att ta del av reflektioner kring litteratur och fadomusik, och dels genom en flitig bokproduktion. På senare år har han förflyttat sitt fokus mot politik och samhällsfrågor, och det är där hans nya bok hör hemma: Identitärt. Om rötter, identitet & politisk aktivism (Occident förlag).

Utifrån sin bakgrund i den extrema vänsterrörelsen – han definierar sig som stalinist – torde Nydahl ha gott om fötterna när han nu tar sig an nutida extremister. Han går tillbaka fyrtio år i tiden, till sin egen vilsna hemvist, och nog kan sägas att åtskilligt är annorlunda. Det har blivit allt svårare att skylla på naivitet, till exempel. Hur kan då unga människor fortfarande lockas av totalitära rörelser?

Det nya med Nydahls bok är att han mer eller mindre introducerar begreppet de identitära på svenska. Han är väl inläst, och erbjuder resonemang som har tänkts klart. Ett av dem handlar om driften mot utanförskap som verkar vara gemensam för ytterlighetsfolket, om det rör sig om en vilja att definiera sig i det annorlunda. Om fasan i att vara en Svensson, om att hitta en identitet utanför den kvävande normen.

Ett av problemen som Nydahl identifierar i den svenska samtida politiken är föga förvånande att rädslan att förlora är viktigare än modet att vinna. Alla håller sig på defensiven, och i längden är det förödande – för partiet, för samhället. Sverigedemokraterna kan sägas upprepa det som Baudelaire föreslog var Djävulens äldsta trick – alltså att få människan att tro att han icke existerar. I snart fyra år har vi inte låtsats om SD, och tacka fan för att vi får betala priset i september.

Med tanke på det prekära pekunära läget – kan vi klandra partierna för att de inte vill vinna valet heller? Vem vill peka ut riktningen mot fyra års ekonomiskt kaos? Sällan har väl ett regeringskollektiv känts håglösare än Alliansen i dagsläget, och lika sällan har vi sett en opposition som varit så kraftlös i sina angrepp. De som är minst dåliga lär väl vinna valet i höst.

Därför, bland annat, tror jag att Nydahl överger definitionerna vänster och höger, menar att de har spelat ut sin roll. Med Arnaud Delrieuxs ord: ”Nitthonhundratalet var ideologiernas århundrade […] Tjugohundratalet kommer att bli identitetens århundrade.”

Skillnaden mellan några av de nya grupperna är att man orienterar sig mot en mer intellektuell eller intelligent (eller läskunnig) hållning, och kanske det kan oroa mer än råskinnens förehavanden. Det är en fråga som väntar på sitt svar: hittills är nog järnrörspolitikerna farligare för allmänheten än de som vässar sina argument med Gramsci och Nietzsche.

Nydahls bok diskuterar hur de identitära rörelserna växt fram i länder som Frankrike, England, Ungern, Grekland, Danmark … I Sverige i form av Nordiska förbundet. Men det finns gott om utbrytarförbund, som jag kunde lista här, eller låta bli, skylla på utrymmesskäl (internet är inte oändligt, va?). För det ser ut som att hat verkligen föder hat, att det som dessa rörelser mest åstadkommer är att alstra nya fiender hela tiden, även bland de egna leden.

Nydahl tar också upp Roger Scrutons ord oikofobi, alltså föraktet för den egna platsen. Om vi svenskar blev stoltare skulle det finnas mindre grogrund för rasism. Ja, det låter som en vettig tanke, att vårt nationella självförtroende behöver rättas till.

Nydahls röst är indignerad, men det är en upprördhet som aldrig tar över tonfallet, utan han behåller nykter balans. Kort sagt är det en uppfordrande röst, en röst som manar till förståelse. Det är också skrivet med en följsam stil, där han har journalistens pedagogiska blick för hur saker ska presenteras överskådligt. Han har också sinne för att skriva rappt utan att det blir kortfattat, och det är också befriande att läsa någon som inte har ett neurotiskt förhållande till jargong och corporate bullshit.

Ska han kallas för något, torde det vara reaktionär. Desillusionerad, därmed? Nja, det är fortfarande en bit kvar tills uppgivenheten nås, och nog finns en del av det agitatoriska kvar. I det korta perspektivet kan det te sig som att han fjärmar sig, men han gör det utan att göra avkall på sitt engagemang i vår tid och dess öde.

Slutackordet lyder profetiskt och dystert. Som det står i sången: ”I saw ten thousand talkers whose tongues were all broken, / I saw guns and sharp swords in the hands of young children, / And it's a hard, it's a hard, it's a hard, and it's a hard, / It's a hard rain's a-gonna fall.”

Glupahungern, Andrea Lundgren

Uppe i det mörkaste och djupaste av Norrbottens skogar ligger Djuptjärn, stället där naturens mystiska uråldriga krafter alstras. Det är åtminstone premissen i Andra Lundgrens djupt märkliga roman Glupahungern (Natur & Kultur), som faktiskt är ett riktigt udda inslag. Även om förlaget jämför med Stefan Spjut och Steinar Bragi, två andra som släpper lös naturens dolda sidor, tycker jag att det är problematiskt att skapa sådana motsvarigheter.

Framför allt är Lundgrens stil av ett ovanligt slag: nedtonat, nästan helt olitterärt utfört, och kan ge intryck av att vara tafatt. Det är en lakonisk stil som går rakt på sak och förlitar sig på berättelsen, med en kärv humor av barskt slag.

Med enkla medel förmedlar ändå Lundgren den svindlande känslan av att som ung vistas i skogen. Som ung är ju skogen något annat än för den vuxne: innan du skapat din erfarenhetsbank och utvecklat ditt sunda förnuft och ditt rekorderliga omdöme är skogen fortfarande förtrollad. Där kan finnas vad fan som helst: vampyrer eller zombies eller varulvar eller varför inte nordiska väsen, som trollet du hört så mycket om …

Nu går Lundgren inte riktigt så långt, som att det kryllar av troll eller andra stygga varelser i hennes skog. Snarare arbetar hon med att skapa en trolsk atmosfär. Det är en krönika över tre generationer kvinnor. Storfamiljen som Elina råder över, med den kufiska dottern Ingrid som i späd ålder går skogspromenader, och hennes dotter Baba – hon som föds med omättlig hunger.

Hennes miljö ger intryck av att vara platsen där det är som det alltid har varit. Det kunde lika gärna utspela sig i början av 1900-talet, tills man en gång sätter på en skiva, som råkar vara ”Twist and Shout”. Vilket får mig att tänka på Babas namn – givetvis är hon döpt efter häxan i de slaviska folksagorna, Baba-Jaga – men kunde kanske också ha något att göra med Nina Letar Ufos låt ”Ba Ba Twist”: ”Jag har levt mitt liv i skogen / i den vildaste av skogar”. Jag tillbringade sommaren 1986 i Boden som misslyckad militär, på discot spelades Samantha Fox och Imperiet, men samma sommar släpptes Nina Letar Ufos första singel, och Andrea Lundgren föddes. I Boden.

Djuren samspelar med människorna i hennes roman. Naturen är skrämmande, kanske inte för att den innehåller skrämmande element, utan mer av att den är så full av liv av allehanda slag. Och Lundgren är bra på att visa de olika intryckens betydelse i hur vi upplever tillvaron: hur syn och doft och hörsel nästan får överslag i hennes säregna miljö. Av säreget slag är också den realism hon lyckas förmedla, exempelvis i hur man skalar en potatis till paltkoket, och den tappas i diskhon, bara för att kvickt sköljas av under kranen.

Men mest är det en våldsbenägen sagotonad berättelse om släkt och blodsband – lite som Robert Kangas första romaner, fast alltså med ett helt annat temperament. Lundgren lyckas gestalta människor och miljö med fin känsla. Det problem som jag ändå har med den handlar mest om att den ska berätta tre generationers historia, och gör det på ett format som inte räcker till. Den här typen av romaner brukar behöva minst 600 sidor för att kunna göra rättvisa åt personerna, men Glupahungern är inte ens hälften så lång.

Yahya Hassan

Det danska underbarnet Yahya Hassans första bok är makalöst bra i sin enkelhet och i sitt kompromisslösa uttryck. Det är en banbrytande bok som överskrider allt vad du förväntar dig att poesi ska innehålla.

I Stefan Lindbergs novellsamling I Gorans ögon från 2008 skildras ett utopiskt Sverige där det inte längre är ishockeyspelare och discjockeys som lockar publiken till de stora arenorna. I ett utsålt Globen läser Göran Sonnevi sina dikter med Ann Jäderlund som förpoet. Att något sådant skulle hända i verkligheten – i den oskrivna världen – har tyckts osannolikt, tills en dansk tonårspoet i höstas slog ned från det så kallade tomma intet.

För exakt fem månader sedan gavs Yahya Hassans debut ut i Danmark, och nu utkommer den redan i svensk översättning av Johanne Lykke Holm. Att dansk poesi ens översätts hör inte till vanligheterna, men så hör inte heller Hassans bok till dessa vanligheter, då den har sålt i drygt 100 000 exemplar. Nog för att sälja ut Friends Arena.

För att den är bra? Ja, den är bra, men den är också något mer än det du antagligen förknippar med poesi. Det är en självbiografisk versal attack: ”HÄR MIN HISTORIA! DISKUTERA DEN / MED SOCKERBIT OCH KAFFE I ER MJÖLK”, säger Hassan sardoniskt leende, och det är verkligen precis så, en individs oförställda historia.

Det är en erfarenhet som förmedlas, miljö och kultur som befinner sig mittemellan det palestinska ursprunget och den danska nutiden: ”OCH SÅ BYTS LAMM OCH KEBAB / MOT MÅRTENSGÅS FYLLD MED ÄPPLEN OCH SVISKON”. Det är en process som pojken är helt vilse i, där pappans aga leder honom in i kriminalitet och droger och tvångsomhändertagande insatser från samhällsapparaten.

En kontaktperson ger honom dikter av Michael Strunge, som i likhet med Hassan debuterade som ung med buller och bång (ett par av Strunges böcker är förresten skrivna med versaler). Han gömmer stålar i Knausgårds Min kamp, en handling som nog ska tydas symboliskt: inför den danska utgivningen sa Hassan att ”ärlighet var premissen” för hans skrivande.

Nog ger det också intryck av att vara ärligt skrivet. Hassan redovisar öppet och rått vad han har varit med om, och förefaller inte försköna eller blidka; han är inte intresserad av att tjäna någon eller något. Allra minst sina egna bravader, för han framstår inte alls som någon trevlig typ.

Rastlösheten vrids fram ur dikterna, som om Yahya Hassans tillvaro står på tomgång. Han blir poet medan han skriver, utan egentliga konstnärliga ambitioner eller bohemiska ideal. I dikternas händelseförlopp står han där i dörröppningen till det danska kulturetablissemanget, medan polarna föraktfullt kallar honom ”Gyldendal”: ”MEN ETT SAMTAL FRÅN EN KUSIN / OCH JAG ÄR PÅ VÄG UT GENOM DÖRREN / MED HANDSKAR I FICKAN OCH VERKTYG I VÄSKAN”.

Däri ligger också något av spänningen med hans bok, att den skildrar något som inte är helt bearbetat eller avslutat. Händelserna är fortfarande ett öppet sår, och det Hassan har gjort är att ge detta sår en röst av sällsam energi.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/3 2014)

Tusen tranor, Ann Lagerhammar

Det är en väldigt vacker tillägnan i Ann Lagerhammars nya roman, Tusen tranor (Forum): ”Till alla dem som i någon mening är på flykt”. Det är ord som utgör en klangbotten till berättelsen, och dess innebörd får sin betydelse först när man läst ut hela romanen.

För det är så med vissa böcker, att det är svårt att skriva om dem. Av olika anledningar. I det här fallet handlar det bland annat om att det finns risk att man avslöjar för mycket av händelseförloppet. Eva kolliderar med bilen, när hon har bråttom till faderns födelsedagsfest, som hon ansvarar för. Hennes ordnade tillvaro får sig en knäpp, när hon inte kan köra offret till akuten – hon har druckit whisky.

Så hon lämpar av honom i pappans gamla övernattningslägenhet, förser honom med ett litet matförråd, och är övertygad om att hon ”i morgon” ska fösa bort honom, men det vill sig inte. Han är på flykt, inbillar sig att han är i London: i själva verket är de i en sydsvensk stad. Han heter Amos, och hans historia berättas parallellt med hennes. Vi får veta en del om titelns tusen tranor, att det bygger på en myt att när någon har vikt tusen papperstranor ska ens önskningar uppfyllas.

Fast så vidtar efter lite drygt hundra sidor hans egen historia, som är en lång tour de force i stil med monstrets muntliga berättelse i Frankenstein. Nu får hon – och vi – veta mer om honom, efter att ha följt hennes milda frustration, liksom hans, när han lika lite vet vad hon kan tänkas vilja utnyttja honom till. Kanske som sexslav, lyder hans initiala undran.

Lagerhammar skriver metodiskt, prydligt, ordentligt. Nu är det här inte riktigt kardinaldygderna för svensk prosa. Det kan bli för stelt, för tillrättalagt. Realismen kan också kväva berättelsen, när allt förklaras. Man väntar sig kanske en renodlad kärlekshistoria mellan Eva och Amos. Kärlek är ju det som rubbar alla (ordnade) cirklar, och sådana verkar Eva ha gjort sig beroende av.

Samtidigt betyder namnet Amos ”bördornas bärare”. Av sitt folk utses han till ”den utvalde”, den som ska plugga och göra sig ett namn. Nu blir det inte så, av diverse orsaker, som här inte behöver förklaras. Bara det att saker inte riktigt är som de förefaller vara, och däri ligger nog romanens budskap, att den vill få oss att bryta vanetänkandet och hitta nya fräschare mönster. Fördomar behöver komma på skam. Det här gäller inte bara Amos – att vi behöver se bortom ytan när vi ställs inför det ”främmande”, utan även Eva, som är i behov av förändring.

Hon har till exempel ingen bra relation till sin dotter Pella. Det är rimligt, och högst trovärdigt skildrat. Lagerhammar har skrivit en tankfull roman om hur människor hör ihop, i synnerhet när vi minst anar det. Det är så mycket vi tar för givet, sådant vi behöver revidera. För att saker aldrig förhåller sig så enkla som vi tror. Det är skrivet med fin inlevelse, och med skickliga grepp som låter berättelsen byta skepnad och stil, framför allt i hur spänningen hålls vid liv, tillåts vara oklar och suggestiv.

mot. vidare. mot., Johan Jönson

Att ta del av Johan Jönsons ordflöde är något som både kräver och ger tillbaka till läsaren. Han lägger bit för bit i ett omfattande pussel som säger oerhörda och oerhört viktiga saker om vårt samhälle.

Med sina senare böcker håller poeten Johan Jönsson på att skapa ett allt mer expanderande universum. Den norska kritikern Susanne Christensen föreslog för mig på twitter att hans nästa bok utges som en ny planet i solsystemet. Den kan gott få ersätta Pluto, svarade jag.

mot. vidare. mot är den klart mest omfattande diktbok jag har läst. Till det nya hör att den innehåller flera längre sjok av prosatexter. Som vanligt rör det sig om politisk poesi utan förenklade pekpinnar: Jönson är ursinnig, och detta ursinne kanaliserar han i ett monomant skrivande.

Texten landar någonstans mellan John Does hatiskt nedplitade journaler i filmen Seven och Göran Sonnevis svepande samtidskommenterande dikt, här och där avbrutet av lyriska partier av sällsam skönhet. Men det liknar också en analysands monolog. Därför tycker jag mig efter läsningen nästan vara berättigad att kvittera ut arvode som psykoteapeut.

Ibland kan jag undra om det är ohyggligt bra, eller om det bara är ohyggligt. Men det känns som att det är där själva poängen befinner sig – att Jönson gör sin text så obekväm som möjligt. Det är inte helt lätt att tycka om den, speciellt inte när han ger uttryck för hämndfantasier. Men till skillnad från förra boken är dessa åtminstone inte namngivna, utan han nöjer sig med att önska livet ur i synnerhet invånarna i Stockholm.

Men till skillnad från en del andra manliga kverulanter – Lundell, Birro, Norén – rör sig Jönsons idéer mer utåt, där han utnyttjar de egna sjukdomarna och tillkortakommandena för att kommentera samhällsbrister. Med alla kanaler öppna, där du inbjuds att följa ett människoöde. Då blir det också mer dialog än monolog, och jag tror det är så vi ska läsa det här: som en inbjudan till samtal, att det är något som ger impulser till vidare diskussion.

Det är valår, och en rätt stor del av mig skulle bli besviken om svenska politiker helt förbiser den här politiska boken när de ger sig in i valrörelsen. Fast politiker blir väl hellre hänförda av mer tvärsäker litteratur.

Jönson lånar olika stilar, däribland den sene Becketts, i en samplingsteknik som också inkluderar intryck från filosofisk läsning, liksom en del teoretisk terminologi, däribland det egna ordet ”zoembient”, som kan vara en kombination av grekiskans ”zoe” (liv) och engelskans ”ambient” (omgivning).

Trots en del i mitt tycke onödigt självkritiska betraktelser, där han dömer ut sina senare böcker med det klena argumentet ”ingen förstår mig”, inbillar jag mig att han är fullt på det klara med att han håller på med något ytterst viktigt. Johan Jönson är helt enkelt en av vårt lands ärligaste och angelägnaste samtidsskildrare: ”Det finns ingen väg ut / ur det här samhället. Därför / finns du. Ingen väg ut, / bara vidare, omkring.”

Så nog tror jag att det blir precis som den här boken råkar inledas: en”fortsättning följer”.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2014)

Boyfrind, Christina Hagen

Det sägs ju att konst och kultur i vidare mening är något som är bra för människan. Läkare skriver ut konsertbesök till deprimerade patienter, och böcker lär vara något som gör dig till en god människa. Det ökar toleransen, gör dig mer vidsynt.

Det där tror jag inte ett skvatt på, vill jag buttert invända. Men ändå – konst handlar ju om förändring på djupet. Det är något som – när den är på riktigt – också går på djupet, och blir något som gör saker. Art is a doing word, för att parafrasera ett band som betytt så oerhört mycket, för mig personligen (googla det).

Syftet är väl inte heller att bli en bättre människa, vad nu det är. Nu har denna oförbätterliga människa tagit del av det märkliga konstverket Boyfrind, Christina Hagens senaste upptåg på förlaget Basilisk. Det är en tung konstbok med foton och dithörande text på ohyvlat charmig engelska, med dito handstil skriven med olika pennor, som om Hagen i sin otålighet rafsat åt sig vad hon haft för handen. Hon är dansk konstnär, men varför skriver hon på engelska då? Kanske av samma anledning som vissa artister envisas med att sjunga på engelska. Det skapar ett märkligt filter, som tillåter både intimiteten och avståndet att agera helt fritt. Och balansen mellan intimitet och avstånd, det är ju vad konst handlar om, är på något sätt dess ultimata villkor. Den troligen medvetet inkorrekta engelskan blir en lämplig fräck följeslagare till historien som berättas. Där ”Boyfriend” förvrängs till ”Boyfrind”, med hjärtat som pricken över i:et.

En kvinna har idag två alternativ som flickvän, skriver hon: antingen är hon Elvis Presley eller gatludret. Det är en befängd variant av den gamla dikotomin hora/madonna. Men en del befängdheter är sanna, och den här hör dit. Kvinnan tillåts antingen vara högljudd stjärna eller tystlåten trofé. Att prostituera sig, eller knipa käft.

Vad är pojken? Sommarfågel (fjäril) eller något mer, resonerar hon i den danska prologen, innan den som sagt ohyfsade råa engelskan tar vid: ”Look at us, beggars, here comes happiness”. Men inte så värst mycket, utan hon naglar fast förtvivlan och svartsjukan, den osunda besattheten – hon lär ha använt foton på en före detta pojkvän till boken.

Först tänkte jag att det här är inget för mig: det är bara för knasigt, med dessa nakenbilder på slappa och erigerade kukar. Jag som är så pryd att jag duschar med förbundna ögon. En viss sorts fotokonst har jag också svårt för, även om jag kan förstå varför alla gillar Severus Tenenbaum. Här blir det kanske för mycket Cindy Sherman dessutom när Hagen låter kameran vila lite för länge vid exempelvis några prostituerade kvinnor i Paris. Olusten hänger tung över den solkiga estetiken, med slitna naglar, människokroppar som är oretuscherade och interiörer som är slitna och nernötta.

Berättarjaget analyserar flitigt sig själv, är medveten om sina brister. Hon utforskar begäret, säger chockerande saker om sig själv, men visar också en del chockerande saker, som när hon fotograferar sin egen abort medan den pågår, och redovisar sjukvårdspersonalens motstånd. Hon verkar i det gränslösas område. Att det blir sex som avhandlas är föga förvånande då, kanske mer följdriktigt. Det är prostitutionstemat som är bokens viktigaste: ursprungsidén var att åka till Thailand för att intervjua prostituerade, men det blev i stället en berättelse om hennes egen fasa för makten, hennes egna komplex för att inte vara tillräckligt smart, och en tvekamp mot normaliteten. Det blir då en tuff uppgörelse med den oro som är den betingelse som förhållanden vilar på, en avogt utförd handling med och mot begärets dunkla mål: Art is a doing word, and all that …

”Den her boyfrind er ikke for begyndere” läser jag i en recension i danska Politiken, och det finns nog fog för den varningen. Det är en coffee table-bok som blir dess inverterade bild, en bok man inte gärna skyltar med, utan skyler i sin bokhyllas mörkaste hörn, tillsammans med Vertigo-böckerna kanske, och den tunga boken med Klimts pornografiska skisser (som jag hade ägt om jag vore mindre pryd).

Samlede Thomsen, Søren Ulrik Thomsen

1981 var ett bra år för dansk poesi. Inte nog med att Inger Christensen gav ut sin kanske mäktigaste diktsamling Alfabet (som påpassligt nog kommer ut i ny svensk översättning nästa månad), utan det var också året då både Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen debuterade. Båda skulle inom kort bli tongivande inom den uppkäftiga danska poesivåg som var tillräckligt häftig för att skvalpa in till de svältfödda svenska poesiläsarna.

Nu har Gyldendal gjort en kraftansamling och gett ut boken Samlede Thomsen. Digte & essays, i en stilig nästan kvadratisk bok på drygt tusen sidor. Utöver de blott sju diktsamlingarna alltså en hel del essäer. En del av Thomsens poesi har översatts till svenska, liksom ett par av essäerna. Mest genomslag fick nog den han skrev tillsammans med Frederik Stjernefelt, Kritik över den negativa uppbyggligheten.

Men redan efter sina två första diktsamlingar gav Thomsen ut den från danskt håll mer inflytelserika poetiken Mit lys brænder. Som bekant finns det ju en rikhaltig dansk poetiktradition, något som Sverige märkligt nog inte varit lika pigg på att anamma. Jag kan inte se det på något annat sätt än att dansk poesi har berikats och getts ett försprång tack vare dessa insatser, att den blivit mer modig och mer förslagen.

De främsta namnen bland de unga kaxiga poeterna tillhör var sitt element. Om de för tidigt döda Michael Strunge är luften och F.P. Jac jorden, kan sägas att Tafdrup är vattnet och Thomsen elden. Hans ljus brinner mer än han bränner sitt ljus. Dikterna är stillsammare än kollegernas.

Thomsen är en utpräglat urban poet, som trampar mer asfalt än jord. En flanör som med Baudelaires blick ser sin oro speglas i den omgivande miljön, i folkmyllret och i neonskyltarna, även om moderniteten från debuten City Slang åldrats en del: walkie talkies och diskotek.

Det är nästan alltid höst hos Thomsen, ofta sen kväll eller natt, och jämt regn – den typ av regn som verkar existera endast i syfte att svärta asfalten. Hans värld är mer noir än andra poeters, och alltså lite snyggare. I den första boken finns också hans bästa kärleksdikter: enkla, självklara. Redan i första dikten finns en programförklaring, en skiss till en poetik: ”hurtigt går alting ind / men / langsomt, langsomt / ud.”

Nog är Thomsens fyra första diktböcker fortfarande en glimrande kvartett. Titeldikten till den andra boken, Ukendt under den samme måne, innehåller några av hans stiligaste rader:
”om natten tager det jo altid et par timer

før hånden bevæger sig roligt og glidende smukt

om natten vokser afstændene med mørkets hast

en andens mund

taler, taler og ånder

i timevis bag min pande”.

Vad som kan sägas är att dikterna har en speciell tonträff. När du har läst en dikt av Thomsen kommer du ihåg det. Trots att han inte använder särskilt märkvärdiga ord, eller är särdeles nyskapande språkligt. Han experimenterar inte heller med formen, utan skriver i en tradition som på sätt och vis påminner om Philip Larkins nedtonade ironi. De två svenska poeter han citerar kan ge en ledtråd: säg att Thomsen befinner sig ungefär mittemellan Aspenström och Ekelöf.

Men han saknar en metafysisk dimension. Det som finns är här och nu, och det gäller att ta tillvara det som finns i konkret form. Själens oro kan skildras utan att ta genvägen över det hinsides. Han tassar ändå in mot religionen, mot tron, men det är typiskt att han gör det i de böcker som jag uppfattar som hans svagare. I tjugoårsperioden mellan Hjemfalden och Rystet spejl (1991 respektive 2011) ger han ut endast två böcker.

Som poet utvecklas han inte riktigt efter de tidiga böckerna, och ger då ut de här två böckena som indikerar att han går vilse. En samling med arabesker visar mest att det är ett svårhanterat ämne, att skriva skojfriskt om svåra saker. En bok från tidigt 2000-tal ägnas uteslutande åt en parafras på en Charles Bukowski-dikt, där Thomsen redan innan han debuterade gav ut en första version. Här katalogiseras det värsta och det bästa, men det är mer av det förstnämnda, med undantag för en vacker bild av oron:

”Det værste er når man fuldstændig udtømt

for sprog, teorier og sperm og frygt

                    alligevel ikke rammer bunden

men løftes på endnu en uros bølge”.

Desto mer glädjande då att han med sin senaste diktsamling, Rystet spejl, återgår till de tidiga dikternas lågintensiva närvaro i nuet. När jag läste den på svenska var jag inte riktigt imponerad, men att läsa den så här, inplacerad i Thomsens kronologi, visar att det är en magnifik återgång till de tidiga dikternas sätt att skriva, till självironin, urbaniteten, metadikten, den svarta asfalten. Det som var lyckosamt då är också lyckosamt nu, i en samling som sammanfattar och knyter ihop de tidigare böckerna.

I de två poetikerna är hans resonemang ibland onödigt tillkrånglat, även om det ges goda ledtrådar till varför han är så upptagen av just närvaron; där brottas han också en del med det religiösa perspektivet. När jag tidigare läst Jeanette Wintersons utsaga ”Only the impossible is worth the effort” som något högst originellt blir jag nu tveksam när Thomsen skrev så här långt tidigare: ”Kun det umulige er værd at gøre, har en eller anden sagt.”

Essäerna handlar också om lite disparata saker, som om det nöjsamma i att sluta röka – en av få riktigt lyckliga texter i den genren, som vägrar ge efter åt det sentimentala gnället, utan helt rättframt och burdust skildrar hur det är att på sin fyrtiårsdag sluta, eller rättare sagt göra ett uppehåll i trettio år (han ämnar ju börja röka som sjuttioåring, om han då är i livet). En annan text handlar om Hitchcocks Vertigo – de intellektuellas älsklingsfilm, att döma av den mångfald av essäer som behandlar denna nästan för besynnerliga film (ändå läser jag hellre Thomsens text om den än hans långa text om den överskattade skräckfilmen Exorcisten). En text om Inger Christensens död ger ett gripande porträtt av tyngd och lätthet hos denna enastående författare, kanske en av få som lever upp till epitetet ”den makalösa”. En annan bra essä handlar om varför han tror på Djävulen – kan du föreställa dig en svensk skriva en sådan text och komma undan med livet i behåll?

Underförstått ska nog en konkurrenssituation uppfattas i hur de danska yngre poeterna på 80-talet träder fram, att de sporrar varandra till allt djärvare dikter, och att de gynnas av att råka vara aktiva samtidigt. Och att de råkar vara så bra, och kanske framför allt att de var och en står för helt olika sätt att skriva poesi. När Thomsen skriver prosa är han mer spetsfundig än i sina dikter. Han skriver också fint om gränserna, om poetens nödvändiga vistelse intill dessa gränser: ”At arbejde sig frem til en grænse, er således det samme som at arbejde sig væk fra dét, denne grænse beskriver, men i forsøget på att krydse grænsen erfarer man samtidigt i ét gysende nu, hvad det overhovedet er, man er i færd med at overskride.” Det är ju både vackert och klokt sagt, och givetvis helt sant.

När han så beskriver Van Morrison som en utövare av ”en nykter extas” undrar man om det ändå inte är sig själv han syftar på: så läser jag i alla fall Thomsen, att det hela tiden finns något som styr och kontrollerar hans längtan efter kaos och oreda. Att det också i det spänningsfältet finns oerhörda insikter att utvinna för den som läser honom, att han helt enkelt är en stundtals helt lysande poet, som knappt behöver yttra sitt ”mitt ljus brinner” för att man ska uppfatta det.

Stensamlarens sång, Sjón

Som det sägs i den här trakten: ”Vad Sjón är det här?” Det finns dessutom fog för denna eufemistiska förundran, då islänningen Sjón är en besynnerlighetens författare. För ett par år sedan skrev han ett lysande förord till en dansk översättning av Valerie Solanas S.C.U.M.manifest. Och han har som bekant gett ut några skumma böcker, samt var på 80-talet involverad i utkanterna av bandet The Sugarcubes, som parerade det gulliga med det farliga.

Enligt förlaget Rámus ”är det omöjligt att inte fängslas” när man nu ställs inför ett urval av hans poesi i boken Stensamlarens sång. Men den typen av svepande försäkringar aktiverar bara min skepsis. Låt mig bedöma sådant själv.

John Swedenmark har översatt, kanske från isländskan, kanske från engelskan (förlagan har varit utgåvan Selected Poems 1978-2013). Det är ett urval som rör sig baklänges i kronologin, och inleder med två tidigare osamlade dikter och bakåt till debuten som fullfjädrad sextonåring. Det här är en bra metod, som man önskar skulle vara lite vanligare – att få följa med i den motsatta utvecklingen. Man tillåts gå tillbaka till ursprunget.

The Sugarcubes var en ojämn samling individer som gjorde ojämna skivor, och rentav ojämna låtar, med en del briljanta infall och upptåg men tyvärr också minst lika mycket av tveksamma tokroliga tokigheter. Sjón skriver i något av samma tradition, med surrealismen som ledstjärna.

Mycket känns igen från den svenska eller jag kanske ska säga nordiska skarven mellan 80- och 90-tal, då mycket av poesin var så här putslustig och begrepp som stand up-poesi började användas. Jag misstänker att den här typen av poesi inte har stått sig särskilt bra. Att läsa Sjón är som att läsa en variant av Bodil Malmstens äldre dikter: dråpliga iakttagelser som lever högt på sin charm. Men charm är en riskabel egenskap i dikten, som oftast klarar sig utan sådana insmickrande knep, utan hellre vill vara obekväm och burdus och tvär.

Samtidigt tycker jag om en del i den här boken, och kan tycka att Sjón är något fränare än sitt rykte som en slags nyckfull ord-drejare. När han här något av vägrar fälla ut sina vingar: ”tanken släpper aldrig sitt grepp / vare sig om minnesfragment eller nyheter / den liknar aldrig en utfälld vinge”. Första dikten här handlar om ett upphittat kvinnolik, men sedan blir det kanske för mycket av banaliteter: pepparkakselefanter, sjungande ananas och en sol som liknas vid en apelsin. Nog för att barnsligheter ibland är en tillgång. Nog för att måtta också är en ibland överskattad grej. Men det behöver möta något slags motstånd, och så händer inte riktigt här.

Då är Sjón för mycket av spjuveraktig sångtextförfattare, lite för mycket av den där drastiske tjo-tjim-skojaren med gamängblick och yvighet i gesterna. Trollkarlsklichéerna trillar fram. Sångtexterna kan ha starka rader, men lika mycket av det vett- och meningslösa. Dikterna liknar ibland havererade cut up-experiment: ”du såg mig i trädgården / som en ängel / jag gav barnen sockerbullar”. Hm … låt mig tända en sydamerikansk cigarill medan jag funderar på detta … Dråpligheten är inte så klädsam, utan hade behövt mer av mystik och förtätning. Men ordkaskaderna är ju surrealismens grej. Jo, men vi har också sett i förlaget Spinx utgivning att surrealismen inte enbart är skolboksvariantens tradiga associationsflöden, utan kan röra sig mot dystrare och mindre behärskade trakter, mot gotiska mardrömmar och klibbig sexualitet.

Och galenskap. Sjón uppvaktar minsann galenskapen, men det är mer av den typen av camp galenskap som finns hos The Sugarcubes generationskamrater The Madness, alltså något som med en påträngande självmedvetenhet rör sig på ytan.

Lady Lazarus, Helena Dahlgren

”Lady Lazarus” är titeln på en av Sylvia Plaths mest geniala dikter: ”Ur askan / stiger jag, mitt hår är rött, / jag äter män som kött” (översättning Jonas Ellerström och Jenny Tunedal). Helena Dahlgren lånar inte bara titeln till sin novell Lady Lazarus på Mix förlag, utan också en del av det absurda tonfallet och det rasande hämndbegäret som Plath investerade i dikten.

Det är 8 mars, som varje år, med samma påminnelser om att feminismen är en baby som knappt lärt sig krypa på den bättringsväg den vistats i lite drygt hundra västerländska år. Vi vill se den gå! Se den släntra! Se den springa! Men den kryper saktmodigt fram, och kanske vi inte har något val: när jag nämner F-ordet i ett klassrum värjer sig majoriteten av eleverna, och med misslynta grimaser tror de att jag syftar på kvinnor som inte rakar armhålorna och ägnar dygnets alla vakna timmar åt att hata män.

Det är 8 mars också i novellen. Tre hämndgudinnor på ett sunkigt fik funderar på varför det går så långsamt. Varför babyn feminism ser ut att krypa baklänges rentav.

Snabbt klipp till en skolkorridor. En rödhårig tjej mobbas av imbecilla killar: en scen som spelas på varje djävla skola varje djävla dag under hela djävla läsåret. Man ska inte ta skit, vet hon, men det är lättare att säga än att leva upp till. Tills … men låt mig inte här avslöja vad som händer i den här spännande korta novellen, bara att det är något högst oväntat som sker när denna nära kusin till Stephen Kings Carrie sätter ned sin fot.

Dahlgren har fattat att Sylvia Plath är en idealisk ingång till en novell om feminism, liksom att det är en fin idé att låta den nutida tjej-Lazarus lyssna på PJ Harvey. Dikten tillåter henne att skriva kaxigt om flickan som mobbas på skolan. Tonfallet är småbusigt, smårebelliskt. Ämnet är skickligt hanterat, speciellt i den inlagda kursiverade parentesen: i efterhand, ska vi vara nöjda med hur vi agerade som barn eller ungdomar? Att det aldrig är för sent att ångra sig. Det är lätt att tänka på Anna Odells film Återträffen: det som har en så avgörande betydelse för den som mobbas är något som helt lätt kan skuffas undan av den som mobbar, att det betyder inte ett skit för detta djävulsbarn, som fortsätter leva helt omedveten om vilka skador hen har orsakat.

(För några år sedan råkade jag på en norrländsk buss se en av mina plågoandar, som var tre år äldre än mig och i sin feghet mobbade mig systematiskt en tid. Det var en triumf att se hur erbarmligt löjlig han var nu, som vuxen: en fjant, med ett futtigt skitliv framför sig.)

Det intressanta med Dahlgrens novell är hur hon låter Plaths dikt ta konkret form, hur hon låter orden bli bokstavlig sanning. Att dikt fungerar som besvärjelse är för mig en självklarhet, men sällan har jag sett det så tydligt illustrerat som här, där orden blir trollformeln, blir levande.

Problemet med att feminismen som baby är också att ingen tar den på allvar: det går att raljera kring 8 mars och kvinnodagen och kampanjer som ska stärka kvinnors självförtroende att reclaima f****n, men det sker alltid med överseendets nedlåtande blick. Sanningen är ju att det händer för lite, och det händer för långsamt. Dahlgrens novell må innehålla övernaturliga inslag, men det som skildras är högs autentiskt.

Digte 2014, Theis Ørntoft

Titeln på Theis Ørntofts anda diktsamling är provocerande enkel: Digte 2014. Den erinrar om Yahya Hassans enkla debut från i höstas – utan titel – eller de svenska exemplen från senare år, Malte Perssons Dikter eller Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt. Därför låter det lite som en bråkstakares påhitt.

Men det finns en viss beröringspunkt till Hassans debut: även här handlar det om en poet som skriver likt Michael Strunge. För när Ørntoft skriver: ”når vi taler eksporterer vi vores kriser til hinanden / når vi drømmer løber økonomierne under vores hud” är det som om han kommunicerar direkt med den bok Strunge gav ut samma år som han själv föddes, 1984, ”Væpnet med vinger”: ”När vi sover / är våra hjärtan två fåglar / ute i mörkret och staden”.

Men det är med en rörelse från det inre till det yttre: Ørntofts dikt ger sig ut ur lägenheten, ut ur de privata kriserna, mot samhället och politiken. Boken inleds med en ursinnig prolog som kunde ha yttrats av Mersault i Camus Främlingen. En mamma har dött – eller, ”det man kaldte min mor”, som det lakoniskt står. Prologen vägleder texten in mot det våldsamma, mot det mörka.

För Ørntoft skriver på den svarta frekvensen. Det är tätt och närgånget, när han gör utsattheten till en position, en plats att befinna sig i: ”Jeg drømmer at jeg står i et kryds / mellem ligegyldighed og desperation.”

Och i känslornas exakthet visas här med en nästan skrämmande enkelhet varför poesi är så nödvändig, just därför att den tillåts vara så fruktansvärt precis. Dikterna följer sin egen logik, sin egen konsekvens. Det är dikt som lägesbeskrivning, men alltså mer av ett samhällstillstånd än av en mänsklig utsatthet. Så här är det, sägs det implicit, en definitiv sanning, bara. Det samhälleliga är det personliga, som det brukar heta.

Alltså, det som är här och nu, men det håller på att förstöras. För Digte 2014 är en undergångsdikt, en mörk thriller som alltså sänder på svart frekvens, där diktjaget liksom Strunge lånar en niggerröst. Det är bohemiskt, dekadent: läsare av Bruno K. Öijer kan känna igen sig, eller den som i sällskap med Edith Södergran gjort solsystemspromenader. Det är en diktsamling som i mycket också lånar sin estetik från detta 80-tal, och kan där påminna lite om Anna Mattssons fina bok från i fjol, Ljusgatan. Starkt koncentrerade dikter, som gör så mycket av det där spänningsfältet mellan vad som yttras och vad som undertrycks.

Ørntofts uppfattning av världen är söndrig. En medan giftet verkar-attityd. Och nog förefaller giftet verka, medan diktjaget tittar på Marija Sjarapovas tennisslag och Kim Kardasians (stora) röv, medan hen lyssnar på Burzum och Robyn.

Det är apokalyptiskt, och oron ligger i frågan: hur nära är undergången? För att den är nära är något som blir mer och mer befäst. I de här dikterna är det som att den starka förtvivlan leder in mot det starka och våldsamma språket, som ändå hela tiden balanseras och vägs och blir starkt övertygande. Då blir det här visionärt i bästa mening.

Selma Lagelöfs En herrgårdssägen, Marcus Ivarsson

För länge sedan fanns det en ambition att göra svenska litterära klassiker angelägna för yngre läsare. Det gjordes en serieversion av Strindbergs Röda rummet på 80-talet, men ambitionerna stannade väl ungefär där, för jag kan inte komma på fler exempel. Att man inte vände sig till Hjalmar Söderbergs romaner är en gåta, då de i högre grad än Strindberg vore tacksamma att illustrera. Men är det ens en bra idé då, att locka med serier, när det är så uppenbart att ungar inte läser serier längre, åtminstone inte i den omfattningen som skedde på 80-talet?

Bearbetningar av Selma Lagerlöf har en lång historia, med i första hand stumfilmsversionerna som hotade att bli så många att författaren själv fick sätta ned sin stövel och markera sitt konstnärliga veto. En herrgårdssägen, en av hennes bästa romaner, blev både teaterpjäs, där hon själv stod för texten, och film – Gunnar Hedes saga. Det finns ju hos Lagerlöf ideala förutsättningar, och även om hon själv var tveksam till stumfilmerna utgjorde de ofta passande illustrationer till hennes mäktigt melodramatiska berättelser.

Och så nu serieversionen, bearbetad av Marcus Ivarsson. En kan inte klaga på ambitionen i has projekt. Han har umgåtts med romanen en längre tid, läst in sig på sekundärlitteraturen, inklusive Sven Arne Bergmanns lite färglösa avhandling, och även gjort gedigen research kring tiden som romanen skildrar, allt för att skapa en så autentisk miljö som möjligt. Självfallet har han gjort sig bekant med de olika illustrerade utgåvorna, med teckningar av Georg Pauli respektive Einar Nerman (jag delar inte hans negativa uppfattning om Paulis version, som jag tycker är charmigare än Nermans).

Omslaget antyder viss faiblesse för Hans Arnolds bildvärld, och det känns överlag som att Ivarsson gjort sig hemmastadd i en 70-talsestetik, med murriga färger – hela boken är liksom sepiatonad i brunt, med någon slags fuktfläckar lite här och där, och mängder av böljande konturer. Att Ingrids frisyr ser ut som att någon hällt spaghetti över henne får man kanske smälta.

Det svåra är ju att visualisera Gunnar Hedes förvandling till Getabocken, göra det trovärdigt att Ingrid inte skulle känna igen honom. Kapitlen där hon vacklar mellan misstanke och tvivel lyckas Ivarsson ändå skildra skickligt, så att man som läsare delar hennes ambivalens. Även de svåra delarna med hennes skendöda tillstånd och närvaron av fru Sorg hanteras känsligt, även om det här blir lite för tydligt att Ingrid drömmer (Lagerlöf är något mer subtil i detta avseende).

Texten integreras bra med bilden. Det är en version som gör vissa dunkla saker tydligare. Lagerlöfs roman handlar ju till största del om kärlekens mirakulösa egenskaper, om hennes djupa inlevelse med Hedes öde. Den som förstår hatar inte, menade hon i Gösta Berlings saga, om en annan olycklig man. Ingrid är en föregångare till terapeuten, som med list och lust ledsagar Hede ut ur dennes mörker, trots att det är så lockande för honom att gömma sig i det, skapa ansvarsfrihet.

Här blir realismen ibland starkt förankrad i det reella, som när Hede helt sonika kliver ned i Ingrids grav rustad med en skruvmejsel. De bästa stunderna är ju när Ivarsson låter texten vila, när han låter bilderna göra jobbet – det blir annars lite för ängsligt bevakande av romantexten, att försöka få med mesta möjliga. Tyvärr slarvar Ivarsson bort romanens kanske bästa scen, där Hede med skridskor på fötterna liksom glider från sin galenskap in i det friska.

Annars kan sägas att bilderna i viss mån förstärker det melodramatiska och teatraliska i romanen. Det kan alltid hävdas att jag ville ha en lite högre panna på Hede, att han har lite för många böcker i sin bokhylla i inledningen för att riktigt passera som den slacker Lagerlöf gör honom till. I andra avseenden är det här ju texttroget, nästan lite för mycket så.

Hur då? Jo, om du tänker dig en filmatisering, då får du acceptera att det är en tolkning av romanen, en tolkning som måste göra sig av med vissa saker, förstärka andra, och kanske överbetona somligt. Här rör sig Ivarsson över hela romanen, utan att egentligen tillföra något. I efterordet frågar sig Ivarsson retoriskt vad ”Selma” skulle ha tyckt om hans tilltag: det är en fråga han inte för sitt konstnärliga liv skulle ha ställt sig! Då kunde han nog ha tillåtit sig djärvare saker.