Stopptid, Juli Zeh

Tyska författaren Juli Zeh har skrivit en roman som tar filmklichéer till hjälp för att berätta en historia om en farlig förbindelse. Med en och annan överraskning i bakfickan skapar hon skrämsel som hotar nattsömnen.

”I filmer visar sig människor som har en reptil sittande i ansiktet på sitt eget porträtt alltid vara galna i slutet.” Den här meningen formuleras rätt tidigt i Juli Zehs nya roman Stopptid. Två saker lyckas den med: att fylla mig med iskall fasa, samt göra mig omåttligt intresserad av hur intrigen ska fortlöpa. Hon är kort sagt bra på att plantera idéer i läsarhuvudet, väcka oro och alstra mardrömmar.

Huvudpersonen Sven har flytt Tyskland för att arbeta som dykinstruktör på Lanzarote tillsammans med assistenten/flickvännen Antje. Dit kommer såpastjärnan Jola och författaren Theo för att dyka i två veckor. Hon gör research för en roll som dykare, en roll som ska ge henne en enkelbiljett bort från såpaträsket. När Sven på natten bildgooglar Jola sätter sig hans geckoödla rakt över hennes skärmansikte: reptilen som indikerar galenskap.

Men att säga att Jola blir galen i den här romanen är att förenkla. Parallellt med historien om Sven får vi ta del av Jolas dagbok. När de två inleder en relation – något som ser ut som en relation – förstår vi att någon av dem ljuger. Hur förhåller det sig till exempel med Jola och Theo, och deras ständiga bråk?

Den hotfulla atmosfären förstärks av att vi inte riktigt vet vad som håller på att hända. Zeh arbetar flitigt med klichéer – den halvkända skådespelerskan, författaren med skrivkramp, dykinstruktören som inte vill veta av sitt hemland, flickvännen som svansar omkring honom.

Och så passionen mellan Sven och Jola, det vill säga det som liknar passion. Sven trivs lika bra under ytan som han vantrivs ovanför den, och inom några dagar fyller han fyrtioårskris. Zeh låter lust och olust sätta sig i samma båt, liksom. Det är som på film, vill jag säga, som i Postmannen ringer alltid två gånger, eller Polanskis Kniven i vattnet och Bitter Moon. Neurotiska män som hamnar i oroliga situationer.

Klichéerna är övertydliga, men det intressanta är hur Zeh hanterar spänningsmomentet, hur hon hela tiden vänder på förutsättningarna och delger nya överraskningar. Likaså hur hon visar hur lätt det är att kollra bort en människa, få henne att tappa omdömet. Det här sker med en vass humor som inte behandlar karaktärerna särskilt snällt: du vill ibland gripa in och ställa till rätta, komma med råd till dem så att de inte fortsätter med sina vansinnigheter.

Då blir det ett synbart exempel på författarens skicklighet, att hon förmår ge klichéerna liv. Det är så bra gjort att man kunde bli rädd för mindre.

Det här är Juli Zehs femte bok på svenska. Jag tycker att hon är den mest löftesrika författaren i världen just nu, kanske allra mest därför att jag får intryck att hon fortfarande inte har hittat fram. Stopptid är inte lika bra som Leklust från 2006, men lyckas ändå förnya thrillergenren med hjälp av sin avancerade men ändå lekfulla berättarteknik.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 29/3 2014)