Det
är en väldigt vacker tillägnan i Ann Lagerhammars nya roman, Tusen
tranor (Forum): ”Till
alla dem som i någon mening är på flykt”. Det är ord som utgör
en klangbotten till berättelsen, och dess innebörd får sin
betydelse först när man läst ut hela romanen.
För det är så med vissa böcker, att det är svårt att skriva om
dem. Av olika anledningar. I det här fallet handlar det bland annat
om att det finns risk att man avslöjar för mycket av
händelseförloppet. Eva kolliderar med bilen, när hon har bråttom
till faderns födelsedagsfest, som hon ansvarar för. Hennes ordnade
tillvaro får sig en knäpp, när hon inte kan köra offret till
akuten – hon har druckit whisky.
Så hon lämpar av honom i pappans gamla övernattningslägenhet,
förser honom med ett litet matförråd, och är övertygad om att
hon ”i morgon” ska fösa bort honom, men det vill sig inte. Han
är på flykt, inbillar sig att han är i London: i själva verket är
de i en sydsvensk stad. Han heter Amos, och hans historia berättas
parallellt med hennes. Vi får veta en del om titelns tusen tranor,
att det bygger på en myt att när någon har vikt tusen
papperstranor ska ens önskningar uppfyllas.
Fast
så vidtar efter lite drygt hundra sidor hans egen historia, som är
en lång tour de force i stil med monstrets muntliga berättelse i
Frankenstein.
Nu får hon – och vi – veta mer om honom, efter att ha följt
hennes milda frustration, liksom hans, när han lika lite vet vad hon
kan tänkas vilja utnyttja honom till. Kanske som sexslav, lyder hans
initiala undran.
Lagerhammar skriver metodiskt, prydligt, ordentligt. Nu är det här
inte riktigt kardinaldygderna för svensk prosa. Det kan bli för
stelt, för tillrättalagt. Realismen kan också kväva berättelsen,
när allt förklaras. Man väntar sig kanske en renodlad
kärlekshistoria mellan Eva och Amos. Kärlek är ju det som rubbar
alla (ordnade) cirklar, och sådana verkar Eva ha gjort sig beroende
av.
Samtidigt betyder namnet Amos ”bördornas bärare”. Av sitt folk
utses han till ”den utvalde”, den som ska plugga och göra sig
ett namn. Nu blir det inte så, av diverse orsaker, som här inte
behöver förklaras. Bara det att saker inte riktigt är som de
förefaller vara, och däri ligger nog romanens budskap, att den vill
få oss att bryta vanetänkandet och hitta nya fräschare mönster.
Fördomar behöver komma på skam. Det här gäller inte bara Amos –
att vi behöver se bortom ytan när vi ställs inför det
”främmande”, utan även Eva, som är i behov av förändring.
Hon har till exempel ingen bra relation till sin dotter Pella. Det är
rimligt, och högst trovärdigt skildrat. Lagerhammar har skrivit en
tankfull roman om hur människor hör ihop, i synnerhet när vi minst
anar det. Det är så mycket vi tar för givet, sådant vi behöver
revidera. För att saker aldrig förhåller sig så enkla som vi
tror. Det är skrivet med fin inlevelse, och med skickliga grepp som
låter berättelsen byta skepnad och stil, framför allt i hur
spänningen hålls vid liv, tillåts vara oklar och suggestiv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.