Titeln på Theis
Ørntofts anda diktsamling är provocerande enkel: Digte 2014.
Den erinrar om Yahya Hassans enkla debut från i höstas – utan
titel – eller de svenska exemplen från senare år, Malte Perssons
Dikter eller Lars Mikael Raattamaas Svensk dikt. Därför
låter det lite som en bråkstakares påhitt.
Men det finns en
viss beröringspunkt till Hassans debut: även här handlar det om en
poet som skriver likt Michael Strunge. För när Ørntoft skriver:
”når vi taler eksporterer vi vores kriser til hinanden / når vi
drømmer løber økonomierne under vores hud” är det som om han
kommunicerar direkt med den bok Strunge gav ut samma år som han
själv föddes, 1984, ”Væpnet med vinger”: ”När vi sover / är
våra hjärtan två fåglar / ute i mörkret och staden”.
Men det är med en
rörelse från det inre till det yttre: Ørntofts dikt ger sig ut ur
lägenheten, ut ur de privata kriserna, mot samhället och politiken.
Boken inleds med en ursinnig prolog som kunde ha yttrats av Mersault
i Camus Främlingen. En mamma har dött – eller, ”det man
kaldte min mor”, som det lakoniskt står. Prologen vägleder texten
in mot det våldsamma, mot det mörka.
För Ørntoft
skriver på den svarta frekvensen. Det är tätt och närgånget, när
han gör utsattheten till en position, en plats att befinna sig i:
”Jeg drømmer at jeg står i et kryds / mellem ligegyldighed og
desperation.”
Och i känslornas
exakthet visas här med en nästan skrämmande enkelhet varför poesi
är så nödvändig, just därför att den tillåts vara så
fruktansvärt precis. Dikterna följer sin egen logik, sin egen
konsekvens. Det är dikt som lägesbeskrivning, men alltså mer av
ett samhällstillstånd än av en mänsklig utsatthet. Så här är
det, sägs det implicit, en definitiv sanning, bara. Det samhälleliga
är det personliga, som det brukar heta.
Alltså, det som är
här och nu, men det håller på att förstöras. För Digte 2014
är en undergångsdikt, en mörk thriller som alltså sänder på
svart frekvens, där diktjaget liksom Strunge lånar en niggerröst.
Det är bohemiskt, dekadent: läsare av Bruno K. Öijer kan känna
igen sig, eller den som i sällskap med Edith Södergran gjort
solsystemspromenader. Det är en diktsamling som i mycket också
lånar sin estetik från detta 80-tal, och kan där påminna lite om
Anna Mattssons fina bok från i fjol, Ljusgatan. Starkt
koncentrerade dikter, som gör så mycket av det där spänningsfältet
mellan vad som yttras och vad som undertrycks.
Ørntofts
uppfattning av världen är söndrig. En medan giftet
verkar-attityd. Och nog förefaller giftet verka, medan diktjaget
tittar på Marija Sjarapovas tennisslag och Kim Kardasians (stora)
röv, medan hen lyssnar på Burzum och Robyn.
Det är
apokalyptiskt, och oron ligger i frågan: hur nära är undergången?
För att den är nära är något som blir mer och mer befäst. I de
här dikterna är det som att den starka förtvivlan leder in mot det
starka och våldsamma språket, som ändå hela tiden balanseras och
vägs och blir starkt övertygande. Då blir det här visionärt i
bästa mening.
Vän! Jag tror du skall se den mycket enkla dikttiteln som en försåtlig, eller road, kommentar till två av dansk litteraturs viktigaste diktsamlingar: Oehlenschlägers "Digte 1803" och den makalösa "Digte 1906" av Johannes V Jensen. - Det rör sig säkert om en interndansk "intertextuell blinkning"! Med värme, Stewe.
SvaraRaderaTack för denna upplysning, jag är alldeles för dåligt insatt i den tidiga danska poesin: för mig började det ca 1981 med Tafdrup & Thomsen. Kommer förresten en recension av Thomsens Samlede strax ... om jag hinner ...
SvaraRadera