Att ta del av Johan Jönsons ordflöde är något som både kräver
och ger tillbaka till läsaren. Han lägger bit för bit i ett
omfattande pussel som säger oerhörda och oerhört viktiga saker om
vårt samhälle.
Med sina senare böcker håller poeten Johan Jönsson på att skapa
ett allt mer expanderande universum. Den norska kritikern Susanne
Christensen föreslog för mig på twitter att hans nästa bok utges
som en ny planet i solsystemet. Den kan gott få ersätta Pluto,
svarade jag.
mot.
vidare. mot är den
klart mest omfattande diktbok jag har läst. Till det nya hör att
den innehåller flera längre sjok av prosatexter. Som vanligt rör
det sig om politisk poesi utan förenklade pekpinnar: Jönson är
ursinnig, och detta ursinne kanaliserar han i ett monomant skrivande.
Texten
landar någonstans mellan John Does hatiskt nedplitade journaler i
filmen Seven
och Göran Sonnevis svepande samtidskommenterande dikt, här och där
avbrutet av lyriska partier av sällsam skönhet. Men det liknar
också en analysands monolog. Därför tycker jag mig efter läsningen
nästan vara berättigad att kvittera ut arvode som psykoteapeut.
Ibland kan jag undra om det är ohyggligt bra, eller om det bara är
ohyggligt. Men det känns som att det är där själva poängen
befinner sig – att Jönson gör sin text så obekväm som möjligt.
Det är inte helt lätt att tycka om den, speciellt inte när han ger
uttryck för hämndfantasier. Men till skillnad från förra boken är
dessa åtminstone inte namngivna, utan han nöjer sig med att önska
livet ur i synnerhet invånarna i Stockholm.
Men till skillnad från en del andra manliga kverulanter – Lundell,
Birro, Norén – rör sig Jönsons idéer mer utåt, där han
utnyttjar de egna sjukdomarna och tillkortakommandena för att
kommentera samhällsbrister. Med alla kanaler öppna, där du inbjuds
att följa ett människoöde. Då blir det också mer dialog än
monolog, och jag tror det är så vi ska läsa det här: som en
inbjudan till samtal, att det är något som ger impulser till vidare
diskussion.
Det är valår, och en rätt stor del av mig skulle bli besviken om
svenska politiker helt förbiser den här politiska boken när de ger
sig in i valrörelsen. Fast politiker blir väl hellre hänförda av
mer tvärsäker litteratur.
Jönson lånar olika stilar, däribland den sene Becketts, i en
samplingsteknik som också inkluderar intryck från filosofisk
läsning, liksom en del teoretisk terminologi, däribland det egna
ordet ”zoembient”, som kan vara en kombination av grekiskans
”zoe” (liv) och engelskans ”ambient” (omgivning).
Trots en del i mitt tycke onödigt självkritiska betraktelser, där
han dömer ut sina senare böcker med det klena argumentet ”ingen
förstår mig”, inbillar jag mig att han är fullt på det klara
med att han håller på med något ytterst viktigt. Johan Jönson är
helt enkelt en av vårt lands ärligaste och angelägnaste
samtidsskildrare: ”Det finns ingen väg ut / ur det här samhället.
Därför / finns du. Ingen väg ut, / bara vidare, omkring.”
Så nog tror jag att det blir precis som den här boken råkar
inledas: en”fortsättning följer”.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 18/3 2014)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.