Samlede Thomsen, Søren Ulrik Thomsen

1981 var ett bra år för dansk poesi. Inte nog med att Inger Christensen gav ut sin kanske mäktigaste diktsamling Alfabet (som påpassligt nog kommer ut i ny svensk översättning nästa månad), utan det var också året då både Pia Tafdrup och Søren Ulrik Thomsen debuterade. Båda skulle inom kort bli tongivande inom den uppkäftiga danska poesivåg som var tillräckligt häftig för att skvalpa in till de svältfödda svenska poesiläsarna.

Nu har Gyldendal gjort en kraftansamling och gett ut boken Samlede Thomsen. Digte & essays, i en stilig nästan kvadratisk bok på drygt tusen sidor. Utöver de blott sju diktsamlingarna alltså en hel del essäer. En del av Thomsens poesi har översatts till svenska, liksom ett par av essäerna. Mest genomslag fick nog den han skrev tillsammans med Frederik Stjernefelt, Kritik över den negativa uppbyggligheten.

Men redan efter sina två första diktsamlingar gav Thomsen ut den från danskt håll mer inflytelserika poetiken Mit lys brænder. Som bekant finns det ju en rikhaltig dansk poetiktradition, något som Sverige märkligt nog inte varit lika pigg på att anamma. Jag kan inte se det på något annat sätt än att dansk poesi har berikats och getts ett försprång tack vare dessa insatser, att den blivit mer modig och mer förslagen.

De främsta namnen bland de unga kaxiga poeterna tillhör var sitt element. Om de för tidigt döda Michael Strunge är luften och F.P. Jac jorden, kan sägas att Tafdrup är vattnet och Thomsen elden. Hans ljus brinner mer än han bränner sitt ljus. Dikterna är stillsammare än kollegernas.

Thomsen är en utpräglat urban poet, som trampar mer asfalt än jord. En flanör som med Baudelaires blick ser sin oro speglas i den omgivande miljön, i folkmyllret och i neonskyltarna, även om moderniteten från debuten City Slang åldrats en del: walkie talkies och diskotek.

Det är nästan alltid höst hos Thomsen, ofta sen kväll eller natt, och jämt regn – den typ av regn som verkar existera endast i syfte att svärta asfalten. Hans värld är mer noir än andra poeters, och alltså lite snyggare. I den första boken finns också hans bästa kärleksdikter: enkla, självklara. Redan i första dikten finns en programförklaring, en skiss till en poetik: ”hurtigt går alting ind / men / langsomt, langsomt / ud.”

Nog är Thomsens fyra första diktböcker fortfarande en glimrande kvartett. Titeldikten till den andra boken, Ukendt under den samme måne, innehåller några av hans stiligaste rader:
”om natten tager det jo altid et par timer

før hånden bevæger sig roligt og glidende smukt

om natten vokser afstændene med mørkets hast

en andens mund

taler, taler og ånder

i timevis bag min pande”.

Vad som kan sägas är att dikterna har en speciell tonträff. När du har läst en dikt av Thomsen kommer du ihåg det. Trots att han inte använder särskilt märkvärdiga ord, eller är särdeles nyskapande språkligt. Han experimenterar inte heller med formen, utan skriver i en tradition som på sätt och vis påminner om Philip Larkins nedtonade ironi. De två svenska poeter han citerar kan ge en ledtråd: säg att Thomsen befinner sig ungefär mittemellan Aspenström och Ekelöf.

Men han saknar en metafysisk dimension. Det som finns är här och nu, och det gäller att ta tillvara det som finns i konkret form. Själens oro kan skildras utan att ta genvägen över det hinsides. Han tassar ändå in mot religionen, mot tron, men det är typiskt att han gör det i de böcker som jag uppfattar som hans svagare. I tjugoårsperioden mellan Hjemfalden och Rystet spejl (1991 respektive 2011) ger han ut endast två böcker.

Som poet utvecklas han inte riktigt efter de tidiga böckerna, och ger då ut de här två böckena som indikerar att han går vilse. En samling med arabesker visar mest att det är ett svårhanterat ämne, att skriva skojfriskt om svåra saker. En bok från tidigt 2000-tal ägnas uteslutande åt en parafras på en Charles Bukowski-dikt, där Thomsen redan innan han debuterade gav ut en första version. Här katalogiseras det värsta och det bästa, men det är mer av det förstnämnda, med undantag för en vacker bild av oron:

”Det værste er når man fuldstændig udtømt

for sprog, teorier og sperm og frygt

                    alligevel ikke rammer bunden

men løftes på endnu en uros bølge”.

Desto mer glädjande då att han med sin senaste diktsamling, Rystet spejl, återgår till de tidiga dikternas lågintensiva närvaro i nuet. När jag läste den på svenska var jag inte riktigt imponerad, men att läsa den så här, inplacerad i Thomsens kronologi, visar att det är en magnifik återgång till de tidiga dikternas sätt att skriva, till självironin, urbaniteten, metadikten, den svarta asfalten. Det som var lyckosamt då är också lyckosamt nu, i en samling som sammanfattar och knyter ihop de tidigare böckerna.

I de två poetikerna är hans resonemang ibland onödigt tillkrånglat, även om det ges goda ledtrådar till varför han är så upptagen av just närvaron; där brottas han också en del med det religiösa perspektivet. När jag tidigare läst Jeanette Wintersons utsaga ”Only the impossible is worth the effort” som något högst originellt blir jag nu tveksam när Thomsen skrev så här långt tidigare: ”Kun det umulige er værd at gøre, har en eller anden sagt.”

Essäerna handlar också om lite disparata saker, som om det nöjsamma i att sluta röka – en av få riktigt lyckliga texter i den genren, som vägrar ge efter åt det sentimentala gnället, utan helt rättframt och burdust skildrar hur det är att på sin fyrtiårsdag sluta, eller rättare sagt göra ett uppehåll i trettio år (han ämnar ju börja röka som sjuttioåring, om han då är i livet). En annan text handlar om Hitchcocks Vertigo – de intellektuellas älsklingsfilm, att döma av den mångfald av essäer som behandlar denna nästan för besynnerliga film (ändå läser jag hellre Thomsens text om den än hans långa text om den överskattade skräckfilmen Exorcisten). En text om Inger Christensens död ger ett gripande porträtt av tyngd och lätthet hos denna enastående författare, kanske en av få som lever upp till epitetet ”den makalösa”. En annan bra essä handlar om varför han tror på Djävulen – kan du föreställa dig en svensk skriva en sådan text och komma undan med livet i behåll?

Underförstått ska nog en konkurrenssituation uppfattas i hur de danska yngre poeterna på 80-talet träder fram, att de sporrar varandra till allt djärvare dikter, och att de gynnas av att råka vara aktiva samtidigt. Och att de råkar vara så bra, och kanske framför allt att de var och en står för helt olika sätt att skriva poesi. När Thomsen skriver prosa är han mer spetsfundig än i sina dikter. Han skriver också fint om gränserna, om poetens nödvändiga vistelse intill dessa gränser: ”At arbejde sig frem til en grænse, er således det samme som at arbejde sig væk fra dét, denne grænse beskriver, men i forsøget på att krydse grænsen erfarer man samtidigt i ét gysende nu, hvad det overhovedet er, man er i færd med at overskride.” Det är ju både vackert och klokt sagt, och givetvis helt sant.

När han så beskriver Van Morrison som en utövare av ”en nykter extas” undrar man om det ändå inte är sig själv han syftar på: så läser jag i alla fall Thomsen, att det hela tiden finns något som styr och kontrollerar hans längtan efter kaos och oreda. Att det också i det spänningsfältet finns oerhörda insikter att utvinna för den som läser honom, att han helt enkelt är en stundtals helt lysande poet, som knappt behöver yttra sitt ”mitt ljus brinner” för att man ska uppfatta det.