Du och jag, Jane ...

I dag skriver jag om Jane Eyre i Svenska Dagbladet, en text som utgår från jämförelser mellan de tio versioner jag har sett. Den har kommenterats av en (vit?) kränkt man, eftersom jag använder ordet "karaktär". Men det är då en inlärd irritation: jag får allt svårare att bli upprörd över sådant, och det börjar bli likadant med att "spendera" tid, som man kan se här och där. Jag har svårt att förstå hur man kan missförstå, om det är inte är så att man vill missförstå, att man vill bli kränkt och förbannad.

Kollegerna tjatade: ta på dig Jane Eyre-tröjan, ni är ju så lika, du och hon - - -

En storm kom från paradiset, Johannes Anyuru

Det finns författare som jag önskar att jag kunde tycka om mer. Livet skulle bli lättare då. Som Johannes Anyuru, vars diktböcker jag har läst utan att någonsin förstå vari storheten består. Hans andra prosabok En storm kom från paradiset har jag nu läst, utan att den lyckats göra något bestående intryck.

Nu menar jag inte att det här är dåligt. Mest handlar det nog om missriktade förväntningar, att det är en nominerad och prisbehängd författare. Hans berättarteknik har jag inga egentliga invändningar emot heller – det är tidsförskjutningar, en berättarröst som i sann postmodern anda kliver in och kommenterar det skrivna, och ett minnesarbete som utförs i en släktings tjänst. Jodå, det har gjorts förr, men det gäller onekligen det mesta här i världen.

Svårare är det då att fördra Anyurus språk, som är ännu mer präglat av en second hand-estetik. Klichéerna är besvärande frekventa, i den här historien om pappan (”P”) som förhörs i Dar es-Salaam, Tanzania (dit han förts från Zambia), efter att ha genomgått pilotutbildning i Aten, Grekland, och flugit från Rom, Italien, för att undvika Uganda, hemlandet där Idi Amin tagit makten. Alla har olivgrön uniform på sig – ja, det är en färg som återkommer i det mesta, olivgrön, alltså, och våldet ”hänger i luften”, ”politiken är en sorts labyrint”, cigaretterna ”smakar törst och stress”, piloterna ska bli ”stommen och spjutspetsen” i hemlandsarmén, och han är ”i alltings hjärta”, föranlett av att han ser havet. Liknelserna är sökta, något som ibland är värre än schablonen: ”när hon sa hans namn var det som om han sveptes in i moln och solsken”, och ensamheten ”blöder mörker”. Det är krystade juvenila liknelser.

Det är svårt att kritisera en bok som är ett hjärtknipande projekt. Anyuru skriver sin fars historia, bland det finaste man kan göra i Sverige, lex Åsa Linderborg. Det är också svårt att kritisera en bok som handlar om tortyr, svårt att ifrågasätta. Men det är ännu svårare att läsa om tortyr efter att ha läst Herta Müller skriva i samma ämne. Är det orättvist? Johannes Anyuru är inte Herta Müller, ok?

Nä, men jag tycker att tortyren inte utspelar sig mellan människor i den här romanen. Tortyrledarna är filmfigurer som är tillplattade av sin författare. De rör sig och beter sig som skådespelare. Då skiter jag i om det är upplevt och berättat av fadern eller om det är fiktion; för mig som läsare ska sådant inte ha någon betydelse, och jag läser inte heller för att få Ugandas historia i små Wikipedia-liknande referat.

Fast som sagt är språket det som tynger romanen. Långa och korta meningar, jo, jag fattar, det är varierat, men bildspråket är begagnat. Och jag upplever ingen oro eller osäkerhet i P:s historia, som mestadels uppehåller sig vid året 1971. Sedan åker han till Sverige och blir pappa till sonen J.

Julie – exklusivt dålig!

Det har länge saknats en moderniserad filmad version av August Strindbergs Fröken Julie, med tanke på att Alf Sjöbergs film från 1950 visserligen har sina förtjänster, men har åldrats rätt betänkligt. Speciellt med tanke på oss lärare som vill illustrera något från pjäsen. Och det gjordes visst väsen över att detta Strindbergs-år skulle krönas med en påkostad filmatisering, regisserad av Helena Bergström.

Nu kan resultatet följas – dock endast på svt play, där de väljer att pytsa ut åttaminutersavsnitt varannan dag. Varje avsnitt inleds med en pretentiös kommentar av regissören, där hon med svårmodig min och noggranna konstpauser lägger ut texten.

Skådespelarna agerar horribelt dålig: ryckigt, stelt, nybörjaraktigt – och Björn Bengtsson som spelar Jean med konstant uppspärrad blick förefaller vara ungefär dubbelt så ”galen” som Julie, som tvärtom spelas någorlunda behärskat av Nadia Mirmiran, som uttalar alla sina repliker med samma ansiktsuttryck. Tempot är letargiskt, replikerna dalar som skjutna duvor ned mot marken. 

Att versionen visas på svt play beror antagligen på att svt anser att det här är något som ska tilltala kidsen: de som hänger på ”nätet”. Men vari moderniseringen består förstår jag ingenting av, ens utifrån aspekten att pjäsen ska ”tas in i nutiden”, som den uttalade ambitionen har formulerats. I en av få scener som avviker från Strindbergs text ligger Jean med Kristin på köksbordet, vilket nog har mer att göra med att någon har sett Jessica Lange och Jack Nicholson göra detsamma i Postmannen ringer alltid två gånger, än att de skulle ha gjort sådant på 1800-talet. Bergström bryter in här och där med sina betraktelser: ”nu fortsätter egentligen Strindbergs drama … men om vi stannar hos Kristin en stund … vad tänker hon … varför gör hon ingenting …”

Det är ett haveri, och efter att ha sett tre avsnitt av utlovade tio kan jag nog utfärda viss kalkonvarning, trots att det har varit kompetenta yrkesutövare på de flesta befattningar (den är fotograferad av Jens Fischer).

Prosa vs poesi

När jag för ett par år sedan skrev essän ”Språket i svenska romaner suger” (Fantasin 1-4 2009) hade jag som bärande idé att svenska romaner lider av ett alldeles för fantasilöst språk. Det var en generalisering, och nog är det lätt att hitta undantag. Men den som läser mycket av den svenska prosautgivningen ska tveklöst finna att det sällan är berättartekniken eller tematiken som gör dig uttråkad, utan snarare stilen.

Det vill säga: bristen på stil. Det finns ju instrumentell läsning, där vi inte förväntar oss stilistiska stordåd. Körkortsboken, manualer och liknande texter – när vi läser för att förstå. Skönlitteratur som är tillverkad i detta syfte kan också läsas instrumentellt: deckare, till exempel, liksom fantasy. Det är en historia som ska berättas, punkt.

Mitt förslag i essän var att prosaförfattare borde läsa mer poesi. Inte nödvändigtvis för att ”skriva poetiskt”, vad det nu ligger för värdering i det begreppet. Nej, hellre för att upptäcka att språket inte behöver möta sina begränsningar, att det är smartare att skriva i överskridandets tradition.

Ett av de avgörande inslagen som kännetecknar poesin är ju normbrottet. Det betyder inte att jag förväntar mig att prosan ska apa efter: inleda med gemen bokstav, avstå från att sätta punkt, skriva text upp och ned eller baklänges eller vara tvångsmässigt framgentarisk.

Snarare vill jag se upptågen kanaliseras i förhållningssättet, i en lekfullare inställning till orden, och mer av de häpnadsväckande komponenter som oftare hittas i poesin än i prosan. Då handlar det mer om att vara följsam mot innehållet samtidigt som det blir mindre av det förutsägbara, där du tycker dig vara ett steg före författaren och karaktärerna.

Två av höstens mest uppmärksammade romaner borde bära syn för sägen. Båda råkar delvis handla om despoter, båda har ordet ”storm” i titeln, och båda råkade bli nominerade till det Augustpris som delades ut i måndags. Den ena är Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där Idi Amins skugga faller tungt över huvudpersonen P:s förehavanden i östra Afrika, och den andra är Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma, där Pol Pot är en av tre berättare.

Ack ändå, om det vore så att poeten Anyuru, med tre diktböcker bakom sig, skulle ha ett mer fantasifullt språk än Fröberg Idling, med en bakgrund inom journalistiken. Men tyvärr, höll jag på att säga – det är den senares roman som jag tycker är vida överlägsen, kanske främst i kraft av sitt poetiska uttryck.

Att kunna leva sig in i ett skeende förutsätter inlevelse, och den åstadkoms endast när språket levandegör karaktärerna. Fröberg Idling åstadkommer detta genom att skriva komplext, skapa närvaro med sin förmåga att skildra Pol Pot som något annat än det vi förväntar oss. Detta är något som händer i språket: hur stilen hjälper fram en distinktion mellan det romanförfattaren och litteraturvetaren E.M. Forster kallade platta och runda karaktärer, i Fröberg Idlings fall till fördel för den runda formen. Hos Anyuru ser jag mer av det litteraturvetaren och romanförfattaren James Wood i vår tid kallar den transparenta karaktären, och inte den mer eftertraktade opaka eller grumliga.

Språket är hjälten, i Fröberg Idlings fall, och boven, i Anyurus, i arbetet med att framställa historien i dessa historiska romaner. Hellre den kaotiska stilen än den städade, som enbart får mig att önska att mer av den subversiva potentialen hos poesin kunde utnyttjas också när poeten skriver prosa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/11 2012)

Madame Bovary, Gustave Flaubert

Jag skulle nog utan problem kunna skriva om den här boken, Gustave Flauberts Madame Bovary, utan att läsa den här nyöversättningen, av Anders Bodegård, som nu kommer ut på Bonniers. Jo, för jag har läst den (tillräckligt) många gånger, och har min bestämda åsikt redan färdig: det här är en av romanens höjdpunkter, en helt oundgänglig bok att läsa. Nöjet är på läsarens sida.

Men jag slits mellan plikt- och lustläsning, och då övervinns plikten av lusten, eftersom det är lätt att påminnas om varför det här är en så bra roman. Därför är jag tacksam till Bonniers, det stora förlaget som ibland lite orättvist försummas när vi hyllar utgivningen av klassiker och inbillar oss att småförlagen är bäst på detta (till den här utgåvan har författarnamnet finurligt vänts upp och ned på bokryggen, på franskt maner). Och Bodegård är en erkänt skicklig översättare, som bland annat gjort Gombrovicz och Houellebecq tillgängliga på svenska.

Tidigare har vi sett Emma Bovary som ett offer där läsningen gjort henne överkänslig och för mottaglig för romantiska intryck – en efterlöpare till Cervantes Don Quijote och Goethes Werther, alltså varnande exempel för den empatiska läsningens risker. I sitt förord betonar här Sara Danius att Madame Bovary i lika hög grad handlar om skrivande som om läsning. Det är ett välskrivet förord som inte är ängsligt, utan som står för sina åsikter och tar ställning (även om det är ett misstag att kalla Baudelaires Ondskans blommor för ”en samling sonetter”). Hon skriver fint om den typ av besjälning Flaubert använder sig av, något Joyce skulle återknyta till i sin roman Ulysses (Danius talade om detta på Bokmässan i höstas).

Romanen inleds med två helt (själv)lysande meningar: ”Vi satt i läsesalen då rektorn kom in, följd av en nykomling i stadskläder och en klassvakt som bar på en stor pulpet. De som satt och sov vaknade till, och alla reste sig, liksom ertappade under arbetet.” Skolmiljön infångad med exakthet. Vad som skiljer Bodegårds version från tidigare översättningar är bland annat en lojalitet med Flauberts kursiveringar – tillfällen där man som läsare bör vara alert: för, som Danius visar, är kursiveringarna ledtrådar till ironierna i romanen, en signal som tilltalar leendets reflexer hos läsaren.

Därför blir det den här gången ännu mer uppiggande att läsa Madame Bovary. En lärdom för blivande författare: notera hur roligt Flaubert har haft när han skrev den här romanen, och försök förmedla något av detta även i din roman!

För – stackars Charles, stackars Emma – ja, det är synd om människorna i Flauberts onda eller bara grymma tappning. Han gör sina gestalter till levande människor, låter dem träda fram som karaktärer med djup, genom att göra dem personliga, till personer. Detta gäller även Charles, den tråkiga och småkorkade läkaren, han med de tjocka läpparna, sitt enfaldiga uttryck och sin ludna rygg: ”hans persons hela platthet”, som Emma suckande sammanfattar.

Emma är också objektet som blir subjekt, när författaren minutiöst och detaljerat återger henne – när hon biter sin läpp, tittar ut genom fönstret, dryper av svett på axlarna, suckar inombords. Men först ska ju Charles första hustru dö, när han nästan utan att själv känna till det förälskat sig i Emma. Så passande – en deus ex machina avpolletterar henne förbluffande smidigt (ungefär som när Nabokov låter fru Haze bli överkörd av en bil).

Emma vill uppleva det hon har läst om – och så vaggas hon in av äktenskapligt lugn, av tristessen i småstaden, omgiven av tråkmånsar. Fantasin kolliderar med verkligheten, ja – men som Nina Björk visade i sin bok Sireners sång är Emma också ett offer för kapitalismens drömmar – lustigt nog väljer Bodegård i sin översättning att byta ut tidigare karakteriseringar av Emma som vampyr med just ordet siren. Med kursiv stil är Björks definition ”identifikatorisk shopping”. Emma är slösaktig på alla plan, men långt ifrån någon bortskämd illvillig Fröken Kokett: ”Eftersom hon så lätt kan införliva andra i sig själv och låta andras önskningar och drömmar bli hennes egna, så lever hon ständigt farligt: andras begär riskerar alltid att styra hennes egna”, skriver Björk.

Därför är hon modern. Hon lever genom drömmen, genom de orealistiska förhoppningarna, visst, och nog bedövar hon sin depression med höga spänningsdoser. Flaubert som författare är vårdslös med trovärdigheten, förlitar sig helt på fiktionens suveränitet. Men han är noga med att peka ut orsaker till Emmas förfall – hennes far dricker dyr sprit och låter svärsonen betala sina parfymerade halsdukar. Men Emma är också estet – hon är på fel plats, kan inte överleva i sitt habitat – och därför kan hon bara uppfatta sin make som tråkig, sin dotter som ful.

Men hon är då ett barn, där ledan helt övertar hennes personlighet, får henne hela tiden att öka spänningsdosen. En leksak i händerna på lika mycket författaren som på sina älskare, Rodolphe och Léon. När hon sviks, när hon hamnar i dessa återkommande jobbiga situationer - ”skrattande av ursinne”, som Flaubert så distinkt summerar, ja: då är det en människas öde vi tar del av, då vi glömmer att hon endast existerar inom denna boks ramar, att hon alltså strikt talat bara är en uppsättning bokstäver. Men som det är gjort: hur Flaubert smeker fram hennes porträtt med alla närgångna närgående detaljer, alla dessa referenser till de nätta fötterna och hennes örsnibbar och ögon som blir allt mörkare genom hela romanen.

Liksom flertalet översättningar på senare år förhåller sig Bodegård till olika textkritiska utgåvor av originalet, och då blir översättningen mer följsam till stilen, till avvikelserna. Och Flaubert är ju 100 % stil: därför äter Emma på balen inte enbart ”körsbärsglass”, som det har stått tidigare i Ernst Lundquists, Greta Åkerhielms, och Bengt Söderberghs översättning (senast reviderad 1993), utan ”maraschinoglass”, eller att gamla översättningar låter Lheureux förevisa ”linnevaror” där Bodegård väljer det ekivoka ”lingeri” och ”lättare skor”blir det mer exakta ”pampuscher”, liksom att hon tidigare använt ”parfym” på sin halsduk när hon ska träffa älskaren Rodolphe, och här ”patschouli”. Därmed framträder hon ännu tydligare för läsaren, blir ännu mer levandegjord.

Nå – alla borde unna sig att läsa Flauberts elaka mästerverk, och den här versionen är så klart vida överlägsen tidigare svenska utgåvor. Du läser skrockande, överlägset leende, men också medkännande, med sympatier som växlar. Emma är ju både odrägligt egoistisk och storslaget sorgesam – där du inte kan låta bli att ömma för henne, rätt in i den accelererande tragedi den objektive subjektive författaren förpassar henne till. Stilen vinner över innehållet. Men det är inte bara katastrofen som accelererar, utan i sista kapitlet är det som att Flauberts indignation blir förlöst, när det sardoniska flinet ersätts av ett mer skoningslöst hånskratt, i allt djärvare utfall mot plattheten och idiotin.

Och vi som gör återbesök kan då njuta av den här veritabla drömmen för ett analysarbete, med alla dessa bifigurer, alla planteringar och symboler, dubbleringar (pappersfjärilarna), och följa hur exempelvis elden och askan bildar ett återkommande motiv. Det är så häpnadsväckande snyggt gjort.

till omfamningens frånvaro, Monika Rinck

Så var det 50-tal igen. Fast lugn, bara på omslaget till Monika Rincks diktsamling till omfamningens frånvaro, som nu finns översatt till svenska Cecilia Hansson och Anna Lindberg. Omslaget, formgivet av Thomas Andersson, är snyggt retro, och med lite god vilja kan man tänka sig de vita linjerna illustrera rörelsen i Rincks dikter, ordens skarpa eller tvära förflyttning.

Boken är utgiven på Rámus, som ofta gör något finurligt med sina omslag – jag tänker bland annat på norska Kristin Bergets Der ganze weg, med sitt galler. Här är titelordets frånvaro frånvarande från titelsidan, som om Rinck kommunicerade med Johnny Thunders dänga ”You Can't Put Your Arms Around a Memory”. Här meddelar förlaget i stället att Rinck samspelar med Bob Dylan: låt gå för det, för här finns gott om den omedelbarhet och direkthet i tilltalet som Dylan är så bra på att förmedla.

För det här är dikter som ger intryck av att följa spontaniteten i spåren. Det lekfulla omslaget harmonierar alltså med dikternas innehåll. Samlingen utkom på tyska 2007, och som vanligt tycker jag att det är en god idé att förhålla sig till en enskild bok i stället för att göra ett selektivt urval. Det muntliga idiomet verkar också vara fint överflyttat av de två översättarna.

Här blir enkelheten det som dikterar, och det är en fin grogrund: mycket av det vi kallar för stor konst bärs av en enkel struktur, av lek. Dikterna tar in världen i små men starka doser, där diktjaget/ -n hämtar in det drömda, ungefär som Stagnelius Endymion, som enligt dikten drömmer, men som enligt den poet som skriver dikten verkligen besöks av det drömda.

Rincks tilltal är kaxigt, en sned humor som får mig på gott humör. Den är associationsrik och parerar elegant sin lätta utformning med ett tungt innehåll, en allvarsam odygdighet. Det är dikter som tänker, som gör något vettigt med sitt innehåll.

Enligt Imre Kertész (Från Budapest till Berlin) är litteraturen antingen romantisk eller dålig: då skulle jag utan tvekan härröra Brinck till den romantiska skolan. Hennes rader är klart disparata när man läser dem slarvigt, ett virrvarr av planlösa infall. Referenserna till Adorno, Max Weber, Caspar David Friedrich, Kant, T.S. Eliot, eller vad det hon egentligen gör när hon låter en dikt av Jules Laforgue inleda en svit egna dikter – nä, jag greppar inte riktigt dessa inslag. Inte heller tycker jag att hon är tillräckligt klar med sin utforskning av gränsen mellan människan och djuret (diktsamlingen innehåller ett flertal dikter om olika djur).

Däremot gillar jag dikternas spets. Och ser det geniala i omslaget, att de alltså fångar den där brutala sammanfogningen mellan orden, det osmidiga och ryckiga tilltalet. Det är dikter som inte går i ledband, som inte finner sig i att bli tämjda av läsaren. Då blir dikterna fruktansvärda och fruktansvärt bra samtidigt:

”en dröm om uråldriga byggnadsställningar med

fladdriga tentakler, knarrande och svajiga, det var

systematisk: det lilla, som slår mycket djupt i det stora.

som om jag hörde en frist. jag såg sorgens färg,

jag såg lyckans färg, de liknade varandra. det är

vad hjärtan lär sig när man låter dem: dödlighet.”

Sargassohavet, Jean Rhys

Jag kom helt snett in i den här romanen, för jag läste Jean Rhys prequel till Jane Eyre, Wide Sargasso Sea, före jag läste Charlotte Brontës roman. Det var på kursen i postkolonial litteratur på D-nivå på universitetet, och jag tror den erfarenheten har färgat mina senare läsningar av Jane Eyre, att jag redan från början var skeptisk till Rochesters motiv och förehavanden.

Nu läser jag Rhys roman på svenska, Sargassohavet, i Modernistas fina utgåva som också var deras första i den svarta serien (den finns i pocket nu också, lyckligtvis, eftersom den här boken gått upp i limningen). Och ja – den är förbryllande, fortfarande. För mig åtminstone.

Till att börja med: namnbytet. Brontës robusta Bertha Mason heter här Antoinette Cosway. Jean Rhys visste, liksom majoriteten av gifta kvinnor, en del om vad som händer när ett namn försvinner. Själv hette hon Ella Gwendolen Rees Williams, var gift tre gånger, och ”Jean Rhys” är blott författarnamnet.

Det är Rochester som väljer namnet Bertha för att – förgäves – distansera henne från modern, den sinnessjuka Antoinette. Han tror att hans hustru är galen – och föga förvånande blir hon också det. Om det inte är en eufemism. Rhys tar fasta på Brontës tämligen explicita antydningar om ”Berthas” promiskuitet. (Dessutom kan namnet indikera en likhet med engelskans ”burden”, att Bertha blir Rochesters börda.)

Att läsa Jean Rhys spin off efter att ha läst dels en handfull diton som bygger på Hjalmar Söderberg och dels en större handfull som bygger på just Jane Eyre – det är att röra sig från det mestadels vedervärdiga till det vederkvickande. Hon skriver i partitet med förlagan, lika vilt och fantasifullt, och skapar en lika vanvördig som respektfull omtolkning. Det finns ett motstånd i stilen, ett motstånd som hela tiden andas in liv och rörelse i det skrivna.

Ett liv som också är uppenbart i miljöskildringen, med alla färger och dofter och där alla sinnesintryck skruvas upp till max, med en förstärkt fuktig hetta som lägger sig över den stackars namnlösa engelsmannen som uppfattar sig inlurad i ett giftermål. Utöver personporträtten är platsen en viktig komponent för atmosfären. En plats som är otrygg, främmande, ogästvänlig, och i förlängningen full av olycksbådande indikationer. Eller så är det bara Rochester som uppfattar den sålunda – egentligen är naturen helt likgiltig,  medan han vill att den ska vara fientlig. Antoinette/Bertha är instängd innan Rochester burar in henne på Thornfield Halls tredje våning: instängd i trakasserande konventioner, snärjd i oskrivna sedvänjor.

Brontës stumma Bertha blir Rhys vältaliga Antoinette, i ett av litteraturens mest sällsamma och lyckosamma förvandlingsnummer. Rhys ger inte metod i galenskapen – endast en orsak. Men det är ett ursinne som dikterar skrivandet, och romanen blir en motståndshandling, ett försök att göra uppror mot det som sker. På 1800-talet var den första hustrun en varelse, på 1900-talet en människa, där galningen ersätts av en rationellt styrd människa, som är mer orolig och olycklig än sinnessjuk.

Rochester själv är inte entydigt elak. Han citerar ur den franske 1600-talspoeten  François de Malherbes rad ”Et, rose, elle a vécu ce que vivent les roses”, och avslutar ominöst: ”Har alla vackra ting ett sorgligt öde?”

Något facit ska inte den här romanen uppfattas som: Rhys är alldeles för mycket av konstnär för att leverera den enkla sanningen. Vi som läser delar Antoinettes osäkerhet. Hennes Antoinette är inte heller entydigt offer för andras missgärningar. Sargassohavet är en bok som gör det bra böcker ska: den sår en misstanke. 

Och dagarna är som små sekler, Göran Greider

Göran Greiders dikter har alltid haft svårt att hitta rätt dosering mellan politik och poesi. I sin nya diktsamling däremot har han funnit det rätta receptet: den är utsökt blandad, och nu är både poesin och politiken är av hög klass.

Tidigare har jag haft svårt för Göran Greider som poet, tyckt att han varit för lös i konturerna. Jag har alltid känt mig avvaktande och skeptisk. Ändå har jag försökt att läsa förbehållslöst, utan att låta den offentliga figuren ställa sig i vägen: debattören, åsiktsarmén, schablonen som uttalar sig rappt och snabbt och framför allt ofta.

I sin tionde diktsamling Och dagarna är som små sekler öppnar han sig, skriver mer ogarderat och reservationslöst än tidigare. Det är välkommet: i synnerhet i de två Årstasviterna, där Greider visar att han skriver bäst när han har nära till asfalten och betongen. Där finns en rikedom på intelligenta tankar.

I mittpartiets utflykt till landsbygden är han för beroende av de epifanier som hänvisas till i samlingens motto, utifrån ett citat från Joyces Porträtt av konstnären som ung. Epifanier är ju de där ögonblicken av insikt, med Greiders ord: ”glasklara punkter, / plötsliga ljussken”. Här blir dessa ögonblick lite väl sökta.

Men när han står där på sin balkong i Årsta och röker cigaretter eller dricker snabbkaffe: då skriver han nästan häpnadsväckande bra dikter. Nu i en form som mer liknar dagbokens rapportering, där han inleder för nästan tjugo år sedan, och vi följer dramatiska händelser, i en tidskrönika kring samhället i förändring.

För hos Greider är allt politiskt, och det får man nog som läsare finna sig i att acceptera. Skillnaden från hans tidigare dikter är den här koncentrationen, den här precisionen – det som jag har saknat när jag har läst hans nio föregående diktsamlingar.

Här blir hans samhällsanalys skarpare nedtecknad, och formuleringar bärs av pigga aforistiska infall, som känns mer spontana än tidigare: ”Svaren är inga dödsrunor över / argument och världsbilder som stelnat. / De är ögonblicksbilder av något / i oerhörd rörelse eller / otålighetens själva stoff: / att hinna före den stora lögnen.”

Då blir dikterna mer angelägna än tidigare. För då har jag uppfattat honom som mer engagerad än engagerande, medan han här träder fram som visare än någonsin förr. När han i förbifarten nämner Walt Whitman och Morrissey upplever jag det som helt befogade referenser dessutom. Någon gång riskerar han att bli en aning för privat, när han en gång för mycket berättar om hustrun och dottern.

Vad jag tar med mig är ett starkt intryck av frihet, att det här är dikter som bejakar människans behov av värde och värdighet. Han skriver lika fint om lyckan som om tvivlet och farhågorna, och lyckas också med det oerhört svåra konststycket att skriva in humor i sina dikter.

Ännu mer imponeras jag av att han skriver så betydelsefullt om människans plats i tillvaron, och att han gör det med både starkt självförtroende och distans. Utan att tona ned på det politiska innehållet har Greider skrivit sin mest poetiska diktsamling.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2012)

Skolastiska övningar, Einar Askestad

Vi säger ibland med något vått i blicken att det var bättre förr, inte minst inom området rikslikare, när vi hade auktoriteter som Fredrik Böök som pekade med hela handen för att hukande kritiker skulle veta vad de skulle tycka om nyutgivna böcker. I stället har vi fått konsensusen. Men MBM förlag hänvisar till Horace Engdahls omdöme om Einar Askestads förra bok Frånfällen (2010), och just Engdahls ord väger tungt, och det är ju självklart att även om alla litteraturkritiker är jämlika är somliga mer jämlika än andra.

Eftersom jag har läst Askestad ända sedan debuten, den briljanta och fyndiga novellsamlingen Det liknar ingenting, kan jag lugnt ignorera Engdahl (för den här gången). Askestad är ett välkommet inslag närhelst han ger sig tillkänna och i vilken form det än blir. Han skriver utifrån tankens vildhet.

Nu i en kort berättelse som följer fragmentets nyckfulla struktur. Ett torg bildar samlingspunkten för disparata historier som ändå kan ha något gemensamt. För Askestad är en bångstyrig författare som gärna ger sig själv fasta ramar. Här skriver han aforistiskt, utan att följa den givna regeln att hålla insikterna inom räckhåll.

Olika tider möts där på torget, olika människor, liksom för att demonstrera hur viktigt det är att vi påminner oss om sambanden mellan oss, att vi inte (längre) kan förneka att det är mer som förenar oss än som skiljer oss – i synnerhet tidsmässigt, där vi är så snabba på att döma ut gamla tiders stolligheter men lika snabba på att sanktionera våra egna värre försyndelser.

Askestad ägnar sig åt tankar som inte riktigt är fixerade, som tillåts vara lösa och sväva på sina mål. Vilket inte betyder att de är oklara – nej, men som läsare märker du att du oftare skakar på huvudet än nickar: det här är inte litteratur att läsa bekräftande, att pricka av givna sanningar. Det är oväntade tankar, udda tankar.

Och dubbelheten i perspektiv betyder också att det handlar om oss här och nu, i en starkt politisk skrift som ändå väljer att närma sig sitt ämne ur ett annat håll, ur ett möte mellan filosofin och religionen. Världen har nu blivit dominerad av ekonomi, av ”konkurrens till döds” som Houllebecqs debutroman fick heta på svenska (egentligen ”utvidgning av stridszonen”). Askestad pläderar för att vara aktsam på och bibehålla det samband som finns mellan både tid och människor, men också om samband mellan begrepp: ”Ett lösenord öppnar stadsporten, men stänger ute själva ordet. Insvepta i funktioner fungerade orden så länge de höll sig till det sammanhang som bekräftade dem. Ett enda sant ord och porten slog igen.”

Om hur händelser får konsekvenser, om orättvisan, om de absurda inslagen i stadsbilden, i den ohyggliga samtiden. Men också om det livsviktiga och ömtåliga språket, hur de goda krafterna har körts över av de onda på alla nivåer. Det är en nödtorftigt maskerad värld, men ingen skyddad identitet kan kamouflera den tillräckligt.

Det finns en manande stränghet i Askestads blick på den här världen, en dömande blick som får mig att tänka på Bruno K. Öijers oförsonliga monologer i kortfilmen ”Från en demons båge”, men det är också en stränghet som kan ge associationer till hur Kafka uppfattade världen, alltså med omild humor. Att Horace Engdahl gillar det här skrivandet kan delvis förklaras av att de skriver i samma tradition, aforistiskt men också lite busigt och skenbart hux flux, där den spontana paradoxen bryter av det strikt korrekta och kontrollerade.

Så Skolastiska övningar är en märkligt bok, som inte söker samförståendet, utan hellre sår split och består av stycken som kan läsas som interna skämt du bara råkar tjuvlyssna till. Humorn är vass, och skarpsynt, när den visar nya saker. Vad är det ondaste? Enligt Oscar Wilde är det att vara tråkig: enligt Einar Askestad är det att vara självcentrerad. I sin bok är han också något av en sfinx som uttalar hemliga farligheter.

utövat. En kurskorrigering, Anja Utler

I sin nyutkomna bok När det känns som att det håller på ta slut skriver Stig Larsson om en kort period när han arbetade som arvoderad lektör åt förlaget Leander Malmsten, på slutet av 90-talet, innan IT-boomen kraschade. Hans uppdrag var att läsa potentiella diktsamlingar, men förvånades över att nästan allt var dåligt. Med ett undantag, men när han visade det för Katarina Frostenson menade hon att det nog inte var någon idé att förlaget gav ut en bok som möjligen han och hon och Horace Engdahl skulle uppskatta.

Här har jag en bok framför mig som nog skulle tilltala ovannämnda tre läsare, och kanske ytterligare några, även om jag har svårt att tro att den stora läsekretsen är jätteintresserad. Det är den andra boken av poeten Anja Utler på svenska, och den första prosaboken: utövat. En kurskorrigering, på Rámus förlag, i Linda Östergaards av allt att döma säkra översättning.

Men det är med modifikation man får använda benämningen ”prosabok”, och jag tycker inte att hennes sätt att skriva skiljer sig mycket från den diktbok, låga, som förlaget gav ut för fyra år sedan. Här är det fjorton ark som i någon mån fungerar som en levnadsteckning av en medelålders kvinna som möjligen har gjort något ont: här finns antydningar om våld, om mord.

Språket är dels godtyckligt, i motstånd mot hierarkin – med ofullständiga meningar, där ellipsen och synkopen blir betydelsebärande moment, och där punkter strösslas fram, till exempel vid en menings inledning – liksom för att indikera att här har någon lyft bort en mening, och glömt att städa undan punkten. Dels godtyckligt, ja – och dels ytterst genomtänkt och planerat. I korrigeringen.

Där kursen växer fram successivt, allt mer vägvinnande, med en allt starkare berättarröst, allt fastare, som skriver fram minnen från ett liv. Tankar och vanföreställningar korsas, i en allt olustigare historia, med allt mer dubiösa inslag.

Utlers språk är avlyssnat. En inre monolog som inte går att känna igen, inte går att relatera till. Och det är inte lättillgängligt. Jag kan tänka mig att en och annan läsare suckar, himlar med ögonen – inför en text som beter sig så ogint, så nonchalant. Ja, det är verkligen enkelt att gilla modernismens litteratur – så här i efterhand! Då kan vi le i njugg åt de inskränkta läsarna, som inte såg och fattade storheten hos de som vi idag har lärt oss känna igen som just stora författare.

Fast det beror ju bara på att den modernismen har stelnat i konvention, i ett maner som andra har kopierat. Hur ska Anja Utler läsas? Jag har ingen univesalteknik – den får du själv uppfinna, men i början är jag rejält förbannad på de irriterande rutorna, insprängda i den löpande texten, alltså avgränsade delar i mindre typsnitt, som ska läsas parallellt med texten, men det är ju inte genomförbart, så man läser kors och tvärs. Det är besvärligt, kryptiskt, med spalterna och virrvarret. Ja, formen är uppseendeväckande.

Sambanden är outtalade, men jag uppfattar dem som allt starkare medan läsningen fortgår. Och då handlar det om sambanden mellan människan och världen. Utlers stil kan förefalla överdrivet intern, eller bara överdriven, men jag tycker att det är ett misstag att gå förbi den, om orsaken är att man störs av att den krånglar, att den inte är tillräckligt välkammad: alltför mycket av den litteratur som ges ut är ju för okomplicerad och välartad. Det är som att börja lyssna på Crystal Castles efter att ha lyssnat på Rolling Stones: du undrar varför de måste göra allting så himla besvärligt för dig som lyssnar, varför de inte bara gör låtar som du kan typ stampa takten till?

Himmel i hav, Lotta Olsson

Att Lotta Olssons nya diktsamling Himmel i hav skulle ta sin utgångspunkt i den antika myten om Persefone, det följer väl samma logik som slasherfilmernas uppföljningsmani (I, II, III, IV, V, VI, etc). Det brukar gå nio år mellan Olssons diktsamlingar, och det här är alltså Skuggor och speglingar III.

Nä, förlåt, jag raljerar. Den här typen av bunden poesi inbjuder till det, eller så är det något med mitt humör just den här hösten, en slags allergi mot vissa påhitt. Det ska (mot)villigt erkännas att Olsson den här gången förhåller sig mer lekfullt och ledigt till myten, att dikterna inte alls är lika beroende av den. Med kursiv stil bildar myten en kommentar till dikterna, nu skrivna som dubbla terziner (ett ovanligt snyggt och sällan utnyttjat versmått, även om det letat sig in hos Tranströmer).

Hon har en viss typ av rim också: en hård klang, en mer bastant takt. Detta dämpas något av terzinens ojämnare rimflätning, och det något sterila intrycket mildras också en aning.

Temperamentet är ledset, övergivet. Men hon talar inför stumma väggar, och jag uppfattar dikterna som självrefererande, som metadikter. En uppgivenhet mer än en förtvivlan, om än nästan bitter: ”varför är det ingen som lyssnar?”, ungefär. Varför är det ingen som bryr sig?

I dikterna är det som om det är poesin själv som tar ton, som ifrågasätter det bristande intresset. (Förlaget hade kunnat börja med att göra boken mer attraktiv: omslaget är gräsligt.) Då blir det här både en poetik och en svanesång: ”Det ekar: tala du! Försök! Förspill / din tid på dikt som ingen läser sedan. / Förspill din tid, om det är det du vill.”

Nu utgör dikterna ändå en berättelse, en kärlekshistoria, där myten som jag ser det är ett påhäng, och jag kan inte låta bli att undra vad Olsson skulle åstadkomma om hon följde sin narrativa talang – vilken historia hon skulle kunna berätta om hon växlade spår. Men en brist som hon tar med sig in i de kommenterande delarna är att hon har en benägenhet att först uttrycka något, och sedan tyda det hon sagt, i en nitisk drift att vara pedagogisk. Först när hon släpper pekpinnen, eller ännu hellre bryter den i två bitar, kan hon bli ordentligt intressant. Nu är hon mest ordentlig och duktig: ”Gränsen är osynlig när man passerar den. Efteråt vet man. / Efteråt. Aldrig just då. Efter och sedan och nu.” En briljant rad som förstörs av den följande.

Lotta Olsson är inte längre ung och lovande. Hon är 39 år gammal, men fortfarande kvar på samma position som när hon debuterade som 21-åring. Hon är också snygg som fan på författarfotot. En anomali i den svenska poesistammen: sällan omnämnd i sammanställningar och uppräkningar. Och även om det visst finns andra svenska poeter som skriver bundet – Malte Persson, Magnus William-Olsson – så gör hon det uteslutande.

I den här boken tycker jag mest om de kursiva obundna styckena, som bildar en glipa in mot något nytt och spännande – trots att det är där hon håller fast i myten, så gör hon det mer av nostalgiska skäl, eller det är så jag uppfattar det. Som ett löfte, att hon någon gång ska skriva något annat, något som gör myteri mot myterna. Om nio år vet vi.

Landskap, Pär Thörn

Konstnärsgruppen FA+, bestående av Gustavo Aguerre och Inger Falk står bakom konstverket ”Lev!”, med Sara Lidmans citat ”Skriv något på väggen så att andra får se hur du har det”, i en gångtunnel i Umeå. I torsdags tejpades det över av några S-politiker, i befarelsen att det skulle tydas som en bokstavlig uppmaning.

Ett ganska typiskt exempel på när konst blir så där knepigt för det politikerna kallar ”verklighetens folk”. (Vad fan?) Men ska verkligen politiker, av alla människor, ha företräde i tolkningen av vad konst är? Nog kan det vara svårt att uppfatta skillnaden mellan en lekfull uppmaning och subversivt motstånd – men det ska vara så! Jag ska inte fatta precis allting, och jag kan också tycka att det var lite infantilt effektsökeri av konstnärerna, men än sen? Ibland behövs också den konst som inte är omedelbar, som inte följer mallen för hur vi har lärt oss förstå hur den ska förete sig.

Och så sitter jag här och läser Pär Thörns nya bok Landskap, utgiven på det nystartade Förlaget Glas. Den opaginerade boken är helvit, med endast titel och författarnamn återgivna i böljande form på omslaget. Thörn är ju bekant genom diverse spratt i gränslandet mellan konceptuell litteratur och berättande – till exempel genom att remixa klassiker som Hemsöborna och Den unge Werthers lidanden genom att skriva kapitlens ord i bokstavsordning. Han har kallats ”Sveriges viktigaste författare”, och många skulle nog utöka det epitetet med den ”svåraste” eller ”smalaste”.

Smalheten består i Landskap, som är en enda lång orduppräkning. Jag kan tänka mig att läsa den utifrån två olika principer: dels kan jag läsa den som mig själv – en ganska rutinerad lyrikläsare som lite småcyniskt kan konstatera att jag minsann har varit med om alla modernistiska och postmodernistiska tricks som (inte) kan tänkas, och dels kan jag läsa den som just en naiv politiker, som en verklighetens människa.

Med andra ord kan jag slå bakut, tycka att det är då ett djävla slöseri med papper att det oftast bara är ett enda solitärt ord på varje rad, och ha svårt att förstå poängen, svårt att hitta någon mening. Eller så kan jag följa hur orden ändå bildar en berättelse – att det finns ett narrativt element, som jag skulle säga om jag skrev för universitetet. En berättelse om krig, eller möjligen ett lumparminne.

En svensk semester som går snett, ett landskap härjat av krig. Som en profetia, en dystopisk framtidsvision, kanske. Och då fattar jag varför Thörn är en viktig svensk författare: för att han utforskar det svenska. Ungefär som FA+.

Thörns dikt blir en vaggsång – sövande, bedövande i sin monotoni, som verkligen vaggar in läsningen i tråkigheten. Tills de där mönstren, de skarpa mönstren, avtecknar sig, när texten hackar till – bryts av det oväntade. När idyllen förstörs, när hoten smygs in. När allt följer samma mönster, varför blir vi förvånade då?

Inte vet jag heller varifrån orden kommer. Om det ens finns ett facit till dessa ord, om det är ett found poem. Men det är väl bara de typiskt svenska orden då, alla dessa inslag som utgör ett land. Ord som, slumpvis utvalt: ”Ljus. / Sten. / Stål. / Gran. / Meningslöshet. / Alm. / Gräs. / Krossat tegel. / Sten. / Gran. / Krossat tegel. / Asbest.”

Liksom i fallet med konstverket i Umeå är jag väl inte helt övertygad om storheten här. Kanske Thörn skriver mot poesins nollpunkt. Kanske är jag för mycket av verklighetens människa för att helt uppskatta den här typen av experiment. Kanske ändå för lite sådan, eftersom jag ändå fortsätter läsa – fortsätter gripas av det meningslösa, tills jag uppfattar den elegiska tonen, grips av det sorgliga i Thörn-tiraden.

Alltid samma snö och alltid samma farbror, Herta Müller

Som distinkt klarröd tråd i Herta Müllers senaste bok med essäer och tal fungerar indignationen över den orättvisa statens terror mot den enskilda människan. Det är en magnifik bok, som imponerar utan att vara storslagen.

På ett märkligt sätt lyckas den tyskspråkiga Herta Müller med hjälp av fantasi och storartad språklig finurlighet ladda sina monomana berättelser med liv. Dessa berättelser borrar djupt i erfarenheterna från ett totalitärt samhälle på 70- och 80-talet, innan hon 1987 tvingades fly till Tyskland, där hon har levt i exil sedan dess.

Alltid samma snö och alltid samma farbror samlar essäer och tal från denna oerhört viktiga författare. Viktig om vi inbillar oss att det går att förstå något av nutidshistorien i vår omedelbara närhet, det vill säga i EU-landet Rumänien. Hon för en konsekvent diskussion kring dilemman, och den här nya boken visar hur hårt förankrad i verkligheten hennes fiktion är.

Herta Müller är en obevekligt politisk författare, som med varje stavelse tar ställning mot förtrycket och den begränsning det innebär att vara förföljd. Jag har inte läst bättre skildringar av paranoia än hennes febriga romaner som utspelar sig mitt i den vansinniga hetsjakt som säkerhetspolisen genomförde, och hon återkommer till detta ohyggliga ämne gång på gång, med allt mer övertygelse. Hon pläderar för en försoning utan kompromisser.

Här får vi veta att säkerhetspolisen, Securitate, skrev drygt 1000 sidor om en viss ”CRISTINA”, som var det täcknamn spionerna använde när de följde henne. Hon berättar också om sin alkoholiserade far, en tidigare soldat i SS, som sjöng nazistsånger långt efter kriget.

Müllers bok Andningsgunga som kom på svenska för tre år sedan handlade om poeten Oskar Pastiors tid i ryskt fångläger. Häromåret uppdagades det att Pastior arbetat som informant åt den rumänska säkerhetstjänsten: ett tungt besked för Müller.

För den riktiga författaren finns inga täta skott mellan etik och estetik. Här behärskas vreden av ett kyligt analyserande, som gagnar den temperamentsfulla stilen, att den alltså balanseras av objektivitet. Texten gestaltar en exakt avvägning mellan ursinne och sorg. Den rädsla som texterna förmedlar blir därför desto mer övertygande. Och den viktiga insikten om att språket är betydelsebärande, och hur avgörande det är att kalla saker vid sina rätta namn, kanske speciellt för den som likt Müller inte använder hemlandets språk – hon skriver på tyska.

På rumänska betyder ordet ”nea” både ”snö” och ”farbror”, som en förklaring till titeln: Müller menar att uttrycket ”snö som föll i fjol” förringar händelsen. Det är alltid samma snö, skriver hon, och vårdar det unika tillfället på samma gång som hon varnar för den farliga återkomsten.

Samlingen är för att uttrycka sig milt oundviklig och oumbärlig läsning, även om jag tycker förlaget kunde ha kostat på sig att redovisa källorna lite tydligare. Tyvärr uppges inte årtal eller sammanhang för de olika texterna, så de hänger lite löst sammanfogande. Detta förhindrar dock inte intrycket att boken är en angelägen påminnelse om litteraturens funktion i ett samhälle.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/11 2012)

Divergent, Veronica Roth

Veronica Roths nyskrivna trilogi Divergent jämförs oundvikligt med den omåttligt populära Hungerspelen-serien. Även detta är ibland andlöst spännande, med några skarpa larm om faror som väntar oss.

Jodå, här finns gott om dramatik och spänning, när sextonåriga tjejen Beatrice tvingas svika sin familj och välja en ny falang av de sammanlagt fem som samhället är indelat i – det här kan erinra om sorteringshatten på Hogwarts. Vi befinner oss i ett framtida Chicago, lagom luggslitet och dystopiskt, med oroande föraningar om krigsrustning.

Beatrice blir Tris, när hon hamnar hos ”De tappra”, och genomgår en prövotid för att kvalificera sig. Men den är inte värre än att hon har tid att förälska sig i en instruktör, och taturera sig rätt många gånger. Ja, det liknar nästan reklam med alla återkommande stunder vid tatueringsnålen.

Tris valhänta möten med instruktören som heter Four är skildrade lika valhänt av Roth. Tris är förstås lika klumpig som Bella i Twilight-serien, och de frekventa likheterna med tidigare succéer som Harry Potter, Twilight och Hungerspelen må vara en belastning: den som förväntar sig originella grepp har missförstått något väsentligt.

Däremot lyckas spänningsmomenten stundtals vara rejält oroande, och det sker förstås tack vare att Roth har lyckats gestalta Tris så bra. Hennes påtvingade kamrater i den nya falangen är desto mer anonyma, men de kanske utvecklas vidare när serien fortsätter, och tillåts vara mer än obetydliga skuggor i kulissen.

Tris är förvånande mångsidigt tecknad, och blir aldrig endimensionell, så där odrägligt hyvens och rekorderlig som protagonister i en hårt styrd genre annars riskerar bli. Nej, hon är mer av pragmatisk överlevare, som väljer att slåss ohederligt när omständigheterna så kräver. Det är mer realistiskt än renhårigt.

Jag hittar också något som möjligen är en subtil pik mot den kanadensiska författaren Margaret Atwood, när Roth låter en av sina mest osympatiska karaktärer dela efternamn med henne, liksom förnamnets initial – den tarvliga Molly. Atwood har ju själv bidragit till S/F-genren, med romanen Tjänarinnans berättelse.

Som inledning till serien är det alltså löftesrikt med denna första volym. Den är effektivt berättad, i episoder som raskt avlöser varandra. Atmosfären är mer än lite otäck, och det är upplagt för en lika laddad fortsättning.

Det som fungerar allra bäst med boken, och som troligen gör den smått oemotståndlig för yngre läsare, är att de dilemman Tris möter ändå är allmängiltiga: det handlar om att möta utmaningar, att visa mod, ta ansvar, och konsten att tygla hemligheter, men också om svåra lojalitetsval. I den här framtiden lyder mottot ”Falang före blod”, vilket alltså betyder att familjen är mindre viktig än din funktion i samhället.

Läst så blir Roths dystra historia en besk samtidskommentar, och något av en varning inför de bistra tider som väntar. Då blir det här både mörkt och trovärdigt, där man läser med bävan när hemskheterna trappas upp vid slutsidornas obligatoriska strid.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/11 2012)

Jane Eyre X 10

En nyckelscen i Jane Eyre är när Jane väcks på natten av ett skratt på Thornfield Hall. Efter att ha hört en dörr knarra hittar hon fram till Rochesters rökfyllda sovrum, där mannen i fråga sover i godan ro medan sängens gardiner fattat eld:

”'Wake! Wake!' I cried. I shook him, but he only murmured and turned: the smoke had stupefied him. Not a moment could be lost: the very sheets were kindling. I rushed to his basin and ewer; fortunately, one was wide and the other deep, and both were filled with water. I heaved them up, deluged the bed and its occupant, flew back to my own room, brought my own water jug, baptised the couch afresh, and, by God's aid, succeeded in extuinguishing the flame, which were devouring it.

The hiss of the quenched element, the breakage of a pitcher which I flung from my hand when I had emptied it, and, above all, the splash of the shower-bath I had liberally bestowed, roused Mr Rochester at last.”

Som synes är Charlotte Brontës Jane handlingskraftig, och kapabel att släcka elden själv, och på egen hand rädda Rochesters liv. Så här har då denna nyckelscen hanterats i några av de filmatiseringar jag har sett:

1 Jane Eyre (1934), den första talversionen, regisserad av Christy Cabanne, med Virginia Bruce som Jane och Colin Clive som Rochester: Jane stampar på elden, och väcker Rochester efteråt.

2 Jane Eyre (1943), regisserad av Robert Stevenson, med Joan Fontaine som Jane och Orson Welles som Rochester: Jane väcker Rochester först, och med gemensamma krafter släcker de elden, hon med vatten och han sliter ned gardinerna och kväver elden.

3 Jane Eyre (1949), regisserad av Franklin Schaffner, med Mary Sinclair som Jane och Charlton Heston som Rochester: Jane väcker Rochester, som sover i en fåtölj, och tillsammans släcker de elden med varsin kudde.

4 Jane Eyre (1957), italiensk tv-serie, med Ilaria Occhini som Jane och Raf Valone som Rochester: Jane väcker Rochester, och släcker själv elden väldigt långsamt.

5 Jane Eyre (1970), tv-serie, regisserad av Delbert Mann, med Susanna York som Jane och George C. Scott som Rochester: Jane försöker släcka elden själv, men väcker Rochester som gör det mesta av arbetet medan hon mest tittar på.

6 Jane Eyre (1983), tv-serie regisserad av Julian Amyes, med Zelah Clarke som Jane och Timothy Dalton som Rochester: Jane slänger lite vatten på den sovande Rochester, som genast vaknar, sliter ned gardinerna och stampar ut elden nästan helt själv.

7 Jane Eyre (1996), regisserad av Franco Zeffirelli, med Charlotte Gainsbourg som Jane och William Hurt som Rochester: Jane väcker honom med blomvattnet, och låter honom släcka elden medan hon tittar på.

8 Jane Eyre (1997), tv-film regisserad av Robert Young, med Samantha Morton som Jane och Ciaran Hinds som Rochester: Jane häller allt vatten på den sovande Rochester, som när han vaknat rusar upp och släcker elden helt själv, medan hon tittar på.

9 Jane Eyre (2006), tv-serie regisserad av Susanna White, med Ruth Wilson som Jane och Toby Stephens som Rochester: Jane duttar lite vatten på lågorna och Rochester, som vaknar och gör det mesta av släckningen själv, medan hon tittar på.

10 Jane Eyre (2011), regisserad av Cary Fukunaga, med Mia Wasikowska som Jane och Michael Fassbender som Rochester: Jane pytsar ut lite vatten på lågorna, efter att ha väckt Rochester, som sliter ned gardinerna och stampar ut elden mestadels själv.

Det bör tilläggas att det finns fler filmatiseringar: jag har inte sett riktigt alla. Men mönstret går igen. Förutom den italienska tv-serien (som är svartvit och otextad, så inte den mest tillgängligaste versionen) och den allra äldsta ljudfilmen, så sker släckningsarbetet i stort sett likadant – Jane väcker Rochester, som får huvudansvaret, medan hon är assistent i varierande grad. Själva poängen med romanens Jane går förlorad – alltså, att det är hon som räddar hans liv (med Guds hjälp, icke att förglömma). Den film som bildat mall för senare versioner, i flera avseenden, är filmen från 1943 (där förresten en elvaårig Elizabeth Taylor spelade Helen Burns).

Då är det beklämmande att mer moderna versioner gör henne mer handfallen och lik ett våp, när det så starkt skär sig mot Charlotte Brontës intentioner. Allra mest sorgligt att även så moderna filmer och tv-serier från 2000-talet fortsätter att framställa henne som svag och tafatt. Ironiskt nog är denna scen mest lik originalet i filmen från 1934, som i så gott som alla andra avseenden avviker mest från romanen.