Och dagarna är som små sekler, Göran Greider

Göran Greiders dikter har alltid haft svårt att hitta rätt dosering mellan politik och poesi. I sin nya diktsamling däremot har han funnit det rätta receptet: den är utsökt blandad, och nu är både poesin och politiken är av hög klass.

Tidigare har jag haft svårt för Göran Greider som poet, tyckt att han varit för lös i konturerna. Jag har alltid känt mig avvaktande och skeptisk. Ändå har jag försökt att läsa förbehållslöst, utan att låta den offentliga figuren ställa sig i vägen: debattören, åsiktsarmén, schablonen som uttalar sig rappt och snabbt och framför allt ofta.

I sin tionde diktsamling Och dagarna är som små sekler öppnar han sig, skriver mer ogarderat och reservationslöst än tidigare. Det är välkommet: i synnerhet i de två Årstasviterna, där Greider visar att han skriver bäst när han har nära till asfalten och betongen. Där finns en rikedom på intelligenta tankar.

I mittpartiets utflykt till landsbygden är han för beroende av de epifanier som hänvisas till i samlingens motto, utifrån ett citat från Joyces Porträtt av konstnären som ung. Epifanier är ju de där ögonblicken av insikt, med Greiders ord: ”glasklara punkter, / plötsliga ljussken”. Här blir dessa ögonblick lite väl sökta.

Men när han står där på sin balkong i Årsta och röker cigaretter eller dricker snabbkaffe: då skriver han nästan häpnadsväckande bra dikter. Nu i en form som mer liknar dagbokens rapportering, där han inleder för nästan tjugo år sedan, och vi följer dramatiska händelser, i en tidskrönika kring samhället i förändring.

För hos Greider är allt politiskt, och det får man nog som läsare finna sig i att acceptera. Skillnaden från hans tidigare dikter är den här koncentrationen, den här precisionen – det som jag har saknat när jag har läst hans nio föregående diktsamlingar.

Här blir hans samhällsanalys skarpare nedtecknad, och formuleringar bärs av pigga aforistiska infall, som känns mer spontana än tidigare: ”Svaren är inga dödsrunor över / argument och världsbilder som stelnat. / De är ögonblicksbilder av något / i oerhörd rörelse eller / otålighetens själva stoff: / att hinna före den stora lögnen.”

Då blir dikterna mer angelägna än tidigare. För då har jag uppfattat honom som mer engagerad än engagerande, medan han här träder fram som visare än någonsin förr. När han i förbifarten nämner Walt Whitman och Morrissey upplever jag det som helt befogade referenser dessutom. Någon gång riskerar han att bli en aning för privat, när han en gång för mycket berättar om hustrun och dottern.

Vad jag tar med mig är ett starkt intryck av frihet, att det här är dikter som bejakar människans behov av värde och värdighet. Han skriver lika fint om lyckan som om tvivlet och farhågorna, och lyckas också med det oerhört svåra konststycket att skriva in humor i sina dikter.

Ännu mer imponeras jag av att han skriver så betydelsefullt om människans plats i tillvaron, och att han gör det med både starkt självförtroende och distans. Utan att tona ned på det politiska innehållet har Greider skrivit sin mest poetiska diktsamling.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 23/11 2012)