Skolastiska övningar, Einar Askestad

Vi säger ibland med något vått i blicken att det var bättre förr, inte minst inom området rikslikare, när vi hade auktoriteter som Fredrik Böök som pekade med hela handen för att hukande kritiker skulle veta vad de skulle tycka om nyutgivna böcker. I stället har vi fått konsensusen. Men MBM förlag hänvisar till Horace Engdahls omdöme om Einar Askestads förra bok Frånfällen (2010), och just Engdahls ord väger tungt, och det är ju självklart att även om alla litteraturkritiker är jämlika är somliga mer jämlika än andra.

Eftersom jag har läst Askestad ända sedan debuten, den briljanta och fyndiga novellsamlingen Det liknar ingenting, kan jag lugnt ignorera Engdahl (för den här gången). Askestad är ett välkommet inslag närhelst han ger sig tillkänna och i vilken form det än blir. Han skriver utifrån tankens vildhet.

Nu i en kort berättelse som följer fragmentets nyckfulla struktur. Ett torg bildar samlingspunkten för disparata historier som ändå kan ha något gemensamt. För Askestad är en bångstyrig författare som gärna ger sig själv fasta ramar. Här skriver han aforistiskt, utan att följa den givna regeln att hålla insikterna inom räckhåll.

Olika tider möts där på torget, olika människor, liksom för att demonstrera hur viktigt det är att vi påminner oss om sambanden mellan oss, att vi inte (längre) kan förneka att det är mer som förenar oss än som skiljer oss – i synnerhet tidsmässigt, där vi är så snabba på att döma ut gamla tiders stolligheter men lika snabba på att sanktionera våra egna värre försyndelser.

Askestad ägnar sig åt tankar som inte riktigt är fixerade, som tillåts vara lösa och sväva på sina mål. Vilket inte betyder att de är oklara – nej, men som läsare märker du att du oftare skakar på huvudet än nickar: det här är inte litteratur att läsa bekräftande, att pricka av givna sanningar. Det är oväntade tankar, udda tankar.

Och dubbelheten i perspektiv betyder också att det handlar om oss här och nu, i en starkt politisk skrift som ändå väljer att närma sig sitt ämne ur ett annat håll, ur ett möte mellan filosofin och religionen. Världen har nu blivit dominerad av ekonomi, av ”konkurrens till döds” som Houllebecqs debutroman fick heta på svenska (egentligen ”utvidgning av stridszonen”). Askestad pläderar för att vara aktsam på och bibehålla det samband som finns mellan både tid och människor, men också om samband mellan begrepp: ”Ett lösenord öppnar stadsporten, men stänger ute själva ordet. Insvepta i funktioner fungerade orden så länge de höll sig till det sammanhang som bekräftade dem. Ett enda sant ord och porten slog igen.”

Om hur händelser får konsekvenser, om orättvisan, om de absurda inslagen i stadsbilden, i den ohyggliga samtiden. Men också om det livsviktiga och ömtåliga språket, hur de goda krafterna har körts över av de onda på alla nivåer. Det är en nödtorftigt maskerad värld, men ingen skyddad identitet kan kamouflera den tillräckligt.

Det finns en manande stränghet i Askestads blick på den här världen, en dömande blick som får mig att tänka på Bruno K. Öijers oförsonliga monologer i kortfilmen ”Från en demons båge”, men det är också en stränghet som kan ge associationer till hur Kafka uppfattade världen, alltså med omild humor. Att Horace Engdahl gillar det här skrivandet kan delvis förklaras av att de skriver i samma tradition, aforistiskt men också lite busigt och skenbart hux flux, där den spontana paradoxen bryter av det strikt korrekta och kontrollerade.

Så Skolastiska övningar är en märkligt bok, som inte söker samförståendet, utan hellre sår split och består av stycken som kan läsas som interna skämt du bara råkar tjuvlyssna till. Humorn är vass, och skarpsynt, när den visar nya saker. Vad är det ondaste? Enligt Oscar Wilde är det att vara tråkig: enligt Einar Askestad är det att vara självcentrerad. I sin bok är han också något av en sfinx som uttalar hemliga farligheter.