Sargassohavet, Jean Rhys

Jag kom helt snett in i den här romanen, för jag läste Jean Rhys prequel till Jane Eyre, Wide Sargasso Sea, före jag läste Charlotte Brontës roman. Det var på kursen i postkolonial litteratur på D-nivå på universitetet, och jag tror den erfarenheten har färgat mina senare läsningar av Jane Eyre, att jag redan från början var skeptisk till Rochesters motiv och förehavanden.

Nu läser jag Rhys roman på svenska, Sargassohavet, i Modernistas fina utgåva som också var deras första i den svarta serien (den finns i pocket nu också, lyckligtvis, eftersom den här boken gått upp i limningen). Och ja – den är förbryllande, fortfarande. För mig åtminstone.

Till att börja med: namnbytet. Brontës robusta Bertha Mason heter här Antoinette Cosway. Jean Rhys visste, liksom majoriteten av gifta kvinnor, en del om vad som händer när ett namn försvinner. Själv hette hon Ella Gwendolen Rees Williams, var gift tre gånger, och ”Jean Rhys” är blott författarnamnet.

Det är Rochester som väljer namnet Bertha för att – förgäves – distansera henne från modern, den sinnessjuka Antoinette. Han tror att hans hustru är galen – och föga förvånande blir hon också det. Om det inte är en eufemism. Rhys tar fasta på Brontës tämligen explicita antydningar om ”Berthas” promiskuitet. (Dessutom kan namnet indikera en likhet med engelskans ”burden”, att Bertha blir Rochesters börda.)

Att läsa Jean Rhys spin off efter att ha läst dels en handfull diton som bygger på Hjalmar Söderberg och dels en större handfull som bygger på just Jane Eyre – det är att röra sig från det mestadels vedervärdiga till det vederkvickande. Hon skriver i partitet med förlagan, lika vilt och fantasifullt, och skapar en lika vanvördig som respektfull omtolkning. Det finns ett motstånd i stilen, ett motstånd som hela tiden andas in liv och rörelse i det skrivna.

Ett liv som också är uppenbart i miljöskildringen, med alla färger och dofter och där alla sinnesintryck skruvas upp till max, med en förstärkt fuktig hetta som lägger sig över den stackars namnlösa engelsmannen som uppfattar sig inlurad i ett giftermål. Utöver personporträtten är platsen en viktig komponent för atmosfären. En plats som är otrygg, främmande, ogästvänlig, och i förlängningen full av olycksbådande indikationer. Eller så är det bara Rochester som uppfattar den sålunda – egentligen är naturen helt likgiltig,  medan han vill att den ska vara fientlig. Antoinette/Bertha är instängd innan Rochester burar in henne på Thornfield Halls tredje våning: instängd i trakasserande konventioner, snärjd i oskrivna sedvänjor.

Brontës stumma Bertha blir Rhys vältaliga Antoinette, i ett av litteraturens mest sällsamma och lyckosamma förvandlingsnummer. Rhys ger inte metod i galenskapen – endast en orsak. Men det är ett ursinne som dikterar skrivandet, och romanen blir en motståndshandling, ett försök att göra uppror mot det som sker. På 1800-talet var den första hustrun en varelse, på 1900-talet en människa, där galningen ersätts av en rationellt styrd människa, som är mer orolig och olycklig än sinnessjuk.

Rochester själv är inte entydigt elak. Han citerar ur den franske 1600-talspoeten  François de Malherbes rad ”Et, rose, elle a vécu ce que vivent les roses”, och avslutar ominöst: ”Har alla vackra ting ett sorgligt öde?”

Något facit ska inte den här romanen uppfattas som: Rhys är alldeles för mycket av konstnär för att leverera den enkla sanningen. Vi som läser delar Antoinettes osäkerhet. Hennes Antoinette är inte heller entydigt offer för andras missgärningar. Sargassohavet är en bok som gör det bra böcker ska: den sår en misstanke.