Prosa vs poesi

När jag för ett par år sedan skrev essän ”Språket i svenska romaner suger” (Fantasin 1-4 2009) hade jag som bärande idé att svenska romaner lider av ett alldeles för fantasilöst språk. Det var en generalisering, och nog är det lätt att hitta undantag. Men den som läser mycket av den svenska prosautgivningen ska tveklöst finna att det sällan är berättartekniken eller tematiken som gör dig uttråkad, utan snarare stilen.

Det vill säga: bristen på stil. Det finns ju instrumentell läsning, där vi inte förväntar oss stilistiska stordåd. Körkortsboken, manualer och liknande texter – när vi läser för att förstå. Skönlitteratur som är tillverkad i detta syfte kan också läsas instrumentellt: deckare, till exempel, liksom fantasy. Det är en historia som ska berättas, punkt.

Mitt förslag i essän var att prosaförfattare borde läsa mer poesi. Inte nödvändigtvis för att ”skriva poetiskt”, vad det nu ligger för värdering i det begreppet. Nej, hellre för att upptäcka att språket inte behöver möta sina begränsningar, att det är smartare att skriva i överskridandets tradition.

Ett av de avgörande inslagen som kännetecknar poesin är ju normbrottet. Det betyder inte att jag förväntar mig att prosan ska apa efter: inleda med gemen bokstav, avstå från att sätta punkt, skriva text upp och ned eller baklänges eller vara tvångsmässigt framgentarisk.

Snarare vill jag se upptågen kanaliseras i förhållningssättet, i en lekfullare inställning till orden, och mer av de häpnadsväckande komponenter som oftare hittas i poesin än i prosan. Då handlar det mer om att vara följsam mot innehållet samtidigt som det blir mindre av det förutsägbara, där du tycker dig vara ett steg före författaren och karaktärerna.

Två av höstens mest uppmärksammade romaner borde bära syn för sägen. Båda råkar delvis handla om despoter, båda har ordet ”storm” i titeln, och båda råkade bli nominerade till det Augustpris som delades ut i måndags. Den ena är Johannes Anyurus En storm kom från paradiset, där Idi Amins skugga faller tungt över huvudpersonen P:s förehavanden i östra Afrika, och den andra är Peter Fröberg Idlings Sång till den storm som ska komma, där Pol Pot är en av tre berättare.

Ack ändå, om det vore så att poeten Anyuru, med tre diktböcker bakom sig, skulle ha ett mer fantasifullt språk än Fröberg Idling, med en bakgrund inom journalistiken. Men tyvärr, höll jag på att säga – det är den senares roman som jag tycker är vida överlägsen, kanske främst i kraft av sitt poetiska uttryck.

Att kunna leva sig in i ett skeende förutsätter inlevelse, och den åstadkoms endast när språket levandegör karaktärerna. Fröberg Idling åstadkommer detta genom att skriva komplext, skapa närvaro med sin förmåga att skildra Pol Pot som något annat än det vi förväntar oss. Detta är något som händer i språket: hur stilen hjälper fram en distinktion mellan det romanförfattaren och litteraturvetaren E.M. Forster kallade platta och runda karaktärer, i Fröberg Idlings fall till fördel för den runda formen. Hos Anyuru ser jag mer av det litteraturvetaren och romanförfattaren James Wood i vår tid kallar den transparenta karaktären, och inte den mer eftertraktade opaka eller grumliga.

Språket är hjälten, i Fröberg Idlings fall, och boven, i Anyurus, i arbetet med att framställa historien i dessa historiska romaner. Hellre den kaotiska stilen än den städade, som enbart får mig att önska att mer av den subversiva potentialen hos poesin kunde utnyttjas också när poeten skriver prosa.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 27/11 2012)