Alltid samma snö och alltid samma farbror, Herta Müller

Som distinkt klarröd tråd i Herta Müllers senaste bok med essäer och tal fungerar indignationen över den orättvisa statens terror mot den enskilda människan. Det är en magnifik bok, som imponerar utan att vara storslagen.

På ett märkligt sätt lyckas den tyskspråkiga Herta Müller med hjälp av fantasi och storartad språklig finurlighet ladda sina monomana berättelser med liv. Dessa berättelser borrar djupt i erfarenheterna från ett totalitärt samhälle på 70- och 80-talet, innan hon 1987 tvingades fly till Tyskland, där hon har levt i exil sedan dess.

Alltid samma snö och alltid samma farbror samlar essäer och tal från denna oerhört viktiga författare. Viktig om vi inbillar oss att det går att förstå något av nutidshistorien i vår omedelbara närhet, det vill säga i EU-landet Rumänien. Hon för en konsekvent diskussion kring dilemman, och den här nya boken visar hur hårt förankrad i verkligheten hennes fiktion är.

Herta Müller är en obevekligt politisk författare, som med varje stavelse tar ställning mot förtrycket och den begränsning det innebär att vara förföljd. Jag har inte läst bättre skildringar av paranoia än hennes febriga romaner som utspelar sig mitt i den vansinniga hetsjakt som säkerhetspolisen genomförde, och hon återkommer till detta ohyggliga ämne gång på gång, med allt mer övertygelse. Hon pläderar för en försoning utan kompromisser.

Här får vi veta att säkerhetspolisen, Securitate, skrev drygt 1000 sidor om en viss ”CRISTINA”, som var det täcknamn spionerna använde när de följde henne. Hon berättar också om sin alkoholiserade far, en tidigare soldat i SS, som sjöng nazistsånger långt efter kriget.

Müllers bok Andningsgunga som kom på svenska för tre år sedan handlade om poeten Oskar Pastiors tid i ryskt fångläger. Häromåret uppdagades det att Pastior arbetat som informant åt den rumänska säkerhetstjänsten: ett tungt besked för Müller.

För den riktiga författaren finns inga täta skott mellan etik och estetik. Här behärskas vreden av ett kyligt analyserande, som gagnar den temperamentsfulla stilen, att den alltså balanseras av objektivitet. Texten gestaltar en exakt avvägning mellan ursinne och sorg. Den rädsla som texterna förmedlar blir därför desto mer övertygande. Och den viktiga insikten om att språket är betydelsebärande, och hur avgörande det är att kalla saker vid sina rätta namn, kanske speciellt för den som likt Müller inte använder hemlandets språk – hon skriver på tyska.

På rumänska betyder ordet ”nea” både ”snö” och ”farbror”, som en förklaring till titeln: Müller menar att uttrycket ”snö som föll i fjol” förringar händelsen. Det är alltid samma snö, skriver hon, och vårdar det unika tillfället på samma gång som hon varnar för den farliga återkomsten.

Samlingen är för att uttrycka sig milt oundviklig och oumbärlig läsning, även om jag tycker förlaget kunde ha kostat på sig att redovisa källorna lite tydligare. Tyvärr uppges inte årtal eller sammanhang för de olika texterna, så de hänger lite löst sammanfogande. Detta förhindrar dock inte intrycket att boken är en angelägen påminnelse om litteraturens funktion i ett samhälle.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 15/11 2012)